Extremt svår mamma

Svar: det gör vi inte. Iallafall inte i min familj, jag har en dotter och min mamma får inte passa henne själv, eller vara med henne själv, vi har noga koll på när hon är hos oss. 
Med de andra barnen så hände det för några år sedan då vi inte riktigt hade samma kunskap om hennes störning. 
Sen får man tänka vilka strider man vill välja, då det är pest eller kolera i vårt fall. Skulle jag och min syster bara bryta med min mamma så kommer hon göra våra liv till ett helvete. Det vill vi inte utsätta våra barn för heller då vi inte är säkra på vad hon kan göra.  
Jag vill försäkra mig om att jag är på en alldeles trygg plats i mig själv för att kunna göra det. 
Det vi försöker göra nu är att upprätthålla våra gränser för henne, går hon över dem och blir dramatisk så får vi förklara att om hon fortsätter med detta så kommer vi inte kunna umgås.

Har hon borderline?

Du får sluta umgås med henne. Det är inget tvång att umgås med familjemedlemmar. 

Lite som misshandlade kvinnor som stannar i relationen av rädsla för vad som ska hända om de lämnar. Djupt osunt. Jag tänker att ni måste bryta och sedan polisanmäla om hon terroriserar er. Vad är det värsta som kan hända? Är hon kapabel till våld? Skulle hon anmäla er till soc?

Håller fullständigt med dig!

Tråkig situation TS. Var finns din pappa i allt detta? Har han aldrig varit med i bilden alls, eller? Kan ni försöka minimera kontakten med din mamma och backa undan lite? Kanske bara umgås vid familjehögtider?

Min pappa har tyvärr aldrig bott med mig på heltid, de skilde sig innan jag var född, mamma ville inte ge honom vårdnaden alls först, sov för första gången hos honom själv när jag var ca 6 månader. Han är osäker och vågar sällan säga ifrån. Träffade honom alltid varannan helg som barn och några veckor på sommaren, han är tyvärr medberoende då han har en fru som har lite liknande tendenser. 
Försöker jag prata med honom så ser han det som en bagatell och minimerar det jobbiga, "Ja, men hon är lite sådan, men hon har många fina sidor också" blablabla.
Ja, det är en tråkig situation, jag har i flera år nu gått i terapi, bearbetat extremt mycket, håller på med yoga och meditation och har en man som har en lugn, trygg och stabil familj, så vi har det bra på den sidan iallafall och umgås mest med den. 

Men bryt med människan! Blocka på telefonen och överallt, öppna inte dörren om hon kommer, polisanmäl alla trakasserier, i värsta fall flytta några mil bort så det blir svårare för henne att komma förbi.

Hon har psykiskt misshandlat sina barnbarn och ändå låter ni henne träffa dem? Spelar roll om det är övervakat!
Du skriver att din mamma hälsar på folk som gjort dig illa, men sedan låter du din mamma som gjort sina barnbarn illa in i samma rum som dem?

Fattar att det är svårt och läskigt att bryta men bara gör det! Att inte våga pga hon kommer göra era öiv till helveten låter ju undanflyktigt, hon gör ju redan era luv till helveten.

och säg till svärisarna att blocka henne de med. De måste inte prata med henne!

Jag tror det är dags att bryta med henne. Vad tillför hon i ditt liv? Svara konkret på frågan "Varför umgås du med henne?". Min mamma var lite likadan. Hade ett narcissistsitk och gränslöst sätt. Hon kunde köra "jag är bättre än du" med barn, som om hon var på samma nivå. Om jag klagade på henne beteende kunde hon säga "men så gjorde du när du var barn så jag tänker inte sluta". På allvar. Och hon pratade hela tiden. Ingen annan fick rum. Hon malde på om ointressanta saker utan könsla för om någon var intresserad. Och om någon annan pratade var hon inte intresserad. Jag tog avstånd från henne för att skydda mig själv. Hon tog illa upp men istället för att fråga varför började hon visa förakt mot mig för att jag höll mig undan. Så det var rätt beslut.

Har faktiskt aldrig tänkt på det sättet. Men det kanske är sant. 
Tror att mitt dåliga samvete kommer av att hon förlorade sin man på ett hemskt sätt förra året, såg honom dö, och en månad senare sin mamma. Så jag känner mig nog alltid lite hemsk när jag sätter gränser mot henne. Men samtidigt kan man inte bete sig hursomhelst bara för att man förlorat några nära.

Det är det vi tänker göra ifall hon inte lyssnar på våra senaste gränser.
Sen, när hon är med barnbarnen för det mesta så visar hon mest sina "glada" karaktär. Så de märker inte av den dåliga sidan som vi vuxna gör. Men tyvärr när de blir äldre så förstår de mer om henne. 

Barn till narcissister prioriterar oftast andras behov före  sina egna, därför känner du som du gör. Det är liksom "inprogrammerat" i dig det här med dåliga samvetet.
Du kanske ska skriva ner allt hon utsatt dig för, bara för få en uppfattning om allt som hänt och även komma till insikt att dina barn står näst på tur.

Nej, egentligen är det ytterst lite som hon tillför mer än att hennes glada sida är rätt rolig ibland och vi har lite samma humor, men det väger ju absolut inte upp det dåliga.

Det verkar vara så vanligt bland narcissister att alltid prata hela tiden, även att dra upp sådana barnsliga argument.

Jag tror mer att min mamma har borderline, vilket min psykolog tror också, sen kan hon ha narcissistiska drag.

Vill du skriva hur det gick till när du bröt? Vet inte riktigt hur man ska göra

I mitt fall var det enklare eftersom vi bodde långt från varann. Jag skutade svara när hon ringde. Först varannan gång. Sen oftare. Efter ett tag ringde hon knappt. Sen slutade hon helt. Då slapp jag hennes elaka pikar och monologer.

Vad skönt att det ändå gick ganska "lätt", även om ett sådant beslut inte är det lättaste att göra. 
Jag har faktiskt vågat sätta en paus på min och mammas relation just nu, och oj vad befriande det känns! Ibland känslomässigt svårt, men ändå befriande.

Min mamma var en vidrig människa. Hon var sååå trevlig mot alla andra och kunde då skryta om mig och hur bra jag var. Men bakom stängda dörrar.... Listan skulle jag kunna göra jättelång.  Men bara för att ta några exempel. 

Jag och min sambo hade inbrott i lägenheten. Vi hade nyss flyttat ihop och jag blev av med alla mina smycken. Jag bad henne om hjälp, att ta fram kvittona på de smycken som jag hade fått av henne för det skulle komma en man från försäkringsbolaget. Jag och sambon kom hem till henne. Då sitter hon framför tv´n och knaprar nötter. På tre dagar har hon inte lyft på röven (utöver jobbat) och när vi kommer in och jag frågar efter kvittona säger hon "å men det får du ju leta upp". Jag började gråta, jag var utmattad för vi hade haft rätt mycket att stå i pga inbrottet och samtidigt både skött skola och jobbat. Istället för att stötta började hon skälla. Jisses vad hon skällde ut mig. Min sambo tappade hakan, blev rasande på min mamma. Han tog mig handen och sa "du behöver inte lyssna på det här. Hon gör fel" och sedan försökte vi gå. Men då åkte jag på ytterligare utskällning. 

Så har det sett ut genom hela min uppväxt. Något negativt händer mig, då är det mest synd om henne och jag får en utskällning. 

Som sagt, listan kan göras otroligt lång. 

Jag funderade rätt längepå att bryta. När vi fick vårt första barn, en dotter, då var min mamma lyrisk och hon visade faktiskt en sida av sig själv som jag aldrig hade sett. Men när sonen föddes några år senare tvärvände det. Vi vågade inte låta barnen vara i närheten av henne själv.

Vi minimerade kontakten. Och när jag inte ringde henne då hörde hon aldrig av sig till mig. Jag var inte viktig alls och jag är enda barnet!

För 10 år sedan gick min mamma bort. Jag fick äntligen frid. Jag hade skuldkänslor över att jag inte kände saknad. Men faktum var att den person som hade haft titeln mamma var aldrig en mamma. När skuldkänslorna hade lagt sig kände jag mig fri!! 

Så mitt råd är att bryta! Våga bryta för din egen skull. 

Ja. En Mor som inte respekterar gränser, inte bryr sig om ens känslor och gör en sinnessjuk måste jag, för att rädda mig själv ha ytterst lite kontakt med för att inte möjliggöra hennes misshandel av mig. Har endast kontakt någon gång per år.

Tyvärr. Ens Mor är ju ändå den som står närmast ens hjärta. Otroligt, otroligt svårt att bryta.

Men valet står mellan mig själv och att älska mig själv, sätta mig själv i säkerhet och trygghet och älska mig själv tillräckligt för att visa mig själv att jag inte sätter mig i situationer med människor som misshandlar mig, eller att välja min mor och därmed kränka mig själv genom att då gång på gång bli misshandlad och då också sinnessjuk.

Jag väljer att vara min egen älskande förälder och ta hand om mig själv med så mycket kärlek och omsorg jag bara kan, det betyder att bryta med min mor tyvärr. Endast ha kontakt någon gång per år. Och sörja saknaden av en mors trygga famn och ta hand om de känslorna, den sorgen så kärleksfullt jag bara kan.

Det finns hjälp och stöd och gemenskap att hitta för sådana som oss: Ett tolvstegsprogram som heter "Adault Children of alcoholics and dysfunktionella families" som förkortas ACA. Om du googlar ACA hittar du info och möten runt om i landet. Det är gratis såklart.

Längesedan jag skrev nu, läste igenom alla fina och stöttande svar och ville bara uppdatera lite:
Jag bröt med min mamma för ett år sedan och mitt liv är numera drama-fritt. 
Kom in på en utbildning och har pluggat min första termin, väntar ett barn till och nu har vi flyttat till ett hus och mår bra. Familjellivet är så mycket mer fridfullt och jag har mycket bra kontakt med min pappa och hans sida där jag nu fått mycket stöd.
Tyvärr är många missnöjda på min mammas sida att jag brutit och jag har inte längre bra kontakt med de som jag tyckte om att umgås med. Menmen, jag är en mycket lugnare, starkare och bättre förälder till mitt barn än förut. Min självkänsla är tusen gånger bättre nu.
Återigen, tack för alla svar!

Jag blir glad för din skull, bra gjort!

Det ger mycket mer lugn att stänga en dörr än att ständigt vänta på nästa våg av drama och orättvis nedbrytande kritik.

Jag är glad för din skull, Ts. Din mamma låter skrämmande lik min mamma. Hon har dock aldrig slagit mig eller mina syskon vad jag vet och det var något hon använde som försvar. "Du ska vara tacksam att jag inte slår dig som mina föräldrar gjorde, för du ska veta att jag ofta har velat göra det!".

Min mamma gick bort för bara några veckor sedan. Hon fick aldrig träffa mitt barn och vi hade aldrig någon kontakt efter att jag flyttade hemifrån som sextonåring. Jag gjorde ett försök att laga vår relation för fem år sedan när jag var gravid och skulle gifta mig, men jag kom till slut till insikten att jag inte ville utsätta mitt barn för mamma. Och mindre än ett år efter min son föddes så hamnade mamma i fängelse för ett grovt brott. Under den rättspsykiatriska undersökningen visade det sig att hon hade starka narcissistiska drag. När jag hade läst om narcissism tidigare hade jag alltid tyckt att det stämde in till hundra procent på mamma.

Jag önskar dig all lycka i livet 😊