Våldsintresse. Olämpliga vänner. Omogen. Hjälp!

Tack för din mycket hjälpsamma kommentar. Du verkar vara en fantastisk person. Läste du ens hela tråden? Har du något konkret tips att komma med eller försöker du bara sprida negativitet och bitterhet?

Hej TS!

Jag kan hålla med om att det lät något våldsamt och man kan undra var 12-åringen sett/hört om att lemlästa osv. 

Samtidigt undrar jag så här: 
Menar inte att vara elak TS, men du bjuder in 12-åringen för att ditt barn vill leka. Du vet att din son leker fantasilekar + krigslekar. När de då gör det, så blir du förvånad över att en 12-åring är så omogen att den leker fantasilekar - men det är ju det ditt barn vill göra och därför 12-åringen fick komma - eller? 

Tips:
Det du kan göra är att prata med dina barn om att bjuda in andra kompisar, inte svartmåla den här familjen men liksom fasa ut dem i tysthet. Sommarlovet är snart slut, då börjar skolan igen och det blir inte lika mycket fritid att fylla heller. Kan också tro att när 12-åringen börjar högstadiet kommer denne få nya vänner och inte vilja hänga med ditt yngre barn. 

Om din 9-årige son protesterar väldigt och tycker att just den här kompisen är den bästa så får du prata om att du hörde att de skulle lemlästa småsyskonet och att det inte är ok, även om de bara lekte. 

Om du läser mitt inlägg mellan raderna så förstår du säkert att jag syftar på att du ska ta hand om din egen avkomma först och främst då han också verkar ha våldsamma tendenser. Om tre år är han säkert värre än 12 åringen. 

Om du läser mitt inlägg så borde du ha förstått att det är just det jag försöker göra. 

Du ber om råd i slutet av ditt inlägg, dessförinnan kastar du skit på barn och deras föräldrar. Du har ingen aning om vad och hur deras tillvaro ser ut i stort. Du tänker dig inte för en sekund innan du talar dömande om en stackars ensamstående mamma som troligtvis har det skittufft. Nej usch för moraliserande viktigpettrar likt dig själv, vara barn är Guds gåva till mänskligheten. Det är ju jättekonstigt att just ditt barn verkar kokoloko eftersom han har såna perfekta föräldrar.

Magical - tack för svar!

Jag var nog otydlig, Jag trodde inte att min 9- åring och 12-åringen lekte fantasilekar. Jag tog för givet att de hade datorerna som främsta gemensamma intresse då min son gillar att spela väldigt mycket. Jag trodde att han lekte fantasilekar med sina yngre kompisar, och att det umgänget var skiljt från det med 12-åringen. 

För mig är det också en jättestor skillnad på att leka t.ex krig där man springer runt i lekparken och skjuter på varandra med vattenpistoler, tjuv och polis eller vilda västern och att leka tortyrkammare.

Vanjasöt: Du drar verkligen väldigt mycket egna slutsatser av det jag skrev, eller rättare sagt det jag inte skrev.

Jag är en helkass, supertrasig, sönderstressad mamma som har misslyckats med min son, och nu ber om råd. Jag är uppväxt med ensamstående mamma och har haft en förälder som dog i missbruk. Men tack så mycket för lektionen i hur livet kan se ut för vissa! 

Hej
Det var mycket oro och funderingar du har.

Det ser jätteolika ut hur länge barn kan vara hos andra på grund av mognad etc och hur föräldrar tänker 
Om du tycker det är för länge för er, kommunicera det. Säg vad du anser är lämpligt för ER och så får ju det barnet rätta sig efter det.

Jag tror inte du behöver vara jätteoroad över innehållet i leken. Du lägger ett vuxenperspektiv på det hela.
Fantasileken fyller något behov hos dessa barn men betyder inte att de vill leva ut detta i verkligheten eller att de kommer bli våldsamma som vuxna.
Finns ju mängder med författare som skriver gräsligt hemska historier ur fantasin utan att bli psykopater och våldsverkare...
Länkar ett svar från Jenny Klefbom, barnpsykolog om lekar med våldsamt innehåll.

www.psykologiguiden.se/fragor-och-svar/svarsbanken/&Q=Flickor+som+leker+v%C3%A5ldslekar

Och bara som ett tips. Jämför inte barn och gör inte värderingar. Bara för att din 13-åring inte verkar ha behov av fantasilekar så betyder inte det att det är onormalt att ha det behovet/tycka att det är roligt. 
Glädjs åt att ditt barn har någon som delar det intresset....och jag lekte med jättemånga som var både 2 år yngre och 2 år äldre i den åldern. Och jag kunde ibland känna det som så skönt att leka med de yngre, att få vara just lite barnslig...livet började bli så komplicerat i den åldern och jag hängde som inte med...

Tack för att du tog dig tid att svara! Tack för tips, pepp och normalisering. ❤️

Fast det är varken normalt eller bra för ett barn att fantisera om tortyr av brorsan, lemlästade kroppar etc.

Istället för att spela in barnen på telefonen hade du kunnat gå in i rummet och prata med dem.

Sedan så leker barn ofta ut sina rädslor/tankar osv. Jag hade en jättefin uppväxt men vi lekte också massa konstiga lekar som barn, man fattade ju inte innebörden av att ens barbie svalt, blev kidnappad och slagen och ännu värre. Man snappade upp ord här och där, hörde nyheter osv och så lekte man ut det i lekarna.

Att barn inte leker nuförtiden är ju tragiskt, när jag växte upp lekte vi i alla fall till 10-11-årsåldern utan att någon vuxen rynkade på näsan åt det. Vi hade cyklar som hästar i den åldern osv.

Om 12-åringen är bara lite efter i mognad är det ju inte konstigt om han gillar lekar.

Men som sagt kan du ju prata med din son om att du hörde vad de pratade om i sin lek och prata lite kring det, och se vad han svarar. Och nästa gång 12-åringen kommer över kan du ha koll och prata med dem tillsammans om du upplever att leken går överstyr. Sedan kan du faktiskt prata med föräldrarna till barnet också om du är orolig, men lägg inte fram det som att det är deras barn som är problemet, utan att det är leken båda barnen leker som är problemet.

Nu menade jag normalisering av till exempel åldersspannet, omognaden och fantasilekar i högre ålder. Att lemlästa och leka tortyr är oroväckande, därav mitt rop på hjälp! Men jag har läst länken och fick perspektiv på barn- och vuxenperspektiv et i leken.

Jag har naturligtvis pratat med min son om det han och kompisen sa om lillebror som först inte kunde se problemet eftersom han tyckte att det "bara är lek". Men då jag frågat honom hur det skulle kännas om till exempel jag pratade på det sättet om hans pappa så kunde han tänka att han skulle bli både ledsen och arg och kunde förstå att det inte var ok. Oavsett om det "bara är lek". 

Säger vem då?
Jag bidrog med källa drån barnpsykolog. Vad är din källa.

Om det bara är det som barnen leker kan man ju fråga sig varför och att de behöver hjälp att komma vidare...

Och jag vill bara säga att du verkar vara en jättefin och engagerad förälder.
Det är ju normalt att känna oro och så klokt av dig att dryfta det med andra...

Det var en jättebra länk du skickade, tack för den. Jag är ändå lite oroad över just tortyrdelen. Även om jag fick ett annat perspektiv av psykologen.

Min son får såklart inte spela våldsspel eller se på sådant på t.ex. YT, men den av killarna som jag (elakt och okänsligt) kallade ligist och har minst styrning hemifrån får visst spela våldsspel och informerar friskt om rätt obehaglig info om filmer, spel och sånt. Detta kom fram efter samtal med sonen förra veckan, efter kompisbesöket.

Jag vet nu också att det inte är det enda de leker, utan den lek som han pratar mest om är Star Wars-leken som de också leker. Den kände vi till sen innan och det är inget jag reagerar på.

Vad är det för fel att leka fantasilekar när man är 12?

Men ja, jag håller med, jag förstår din oro. 

Min källa är att normalt sett kommer 9åringar inte i kontakt alls med spräckta kranier, tortyr, lemlästade kroppar etc eftersom filmer, spel, böcker etc som tar upp detta är åldersbegränsade och föräldrar brukar inte låta unga barn få uppleva detta, vilket gör att barn inte heller pratar om grafiska våldshandlingar. 

Pang pang du är död med låtsasgevär är något annat. 

Så ingen källa alltså utan vad du tror.

Barn kommer i kontakt med mycket mer än vad vi vuxna tror och det kommer i uttryck i deras lekar. Sen betyder det ju inte att de vet vad begreppet tortyr, lemlästning  etc faktiskt betyder utan där lägger vi vår vuxenkunskap in i det. 

Ts son beskriver uttrycker ju att han förstår skillnad på lek och fantasi och verkar även tydlig förmåga att kunna mentalisera när TS problematiserar leken med honom.
Jag tror inte Ts behöver vara särskilt orolig...