Hur länge ska jag hålla ut med sonens rum?

Har du bil och skutsar honom någonstans?

Jag har en 19-årig son som inte hjälper till med något hemma förutom handling och möjligtvis återvinningen om jag tjatar. 

Jag har provat allt. Lugnt resonerade, belöningar, utskällningar och bestraffningar. Det sistnämnda är dock svårt eftersom han är myndig och har mer pengar än jag (arv etc.). Det är alltså inte mycket jag kan dra in för då köper han det själv. 

Jag städar lägenheten men inte hans rum. Jag vägrar. Nu börjar det bli helt ohållbart för han gör ingenting och jag vill inte ens gå in där längre. Det är så stökigt.

Han får utbrott och säger att han inte kan leva i denna misär. Jag säger: Städa! Då blir han ännu mer förbannad. 

Jag är ingen curlingmorsa men jag har inget att sätta emot i det här läget förutom att bli förbannad. Då sticker han iväg och säger att han ska flytta hemifrån. 

Vad 17 ska jag göra? Om jag städar hans rum nu så kommer det aldrig bli någon förändring. Jag har försökt hjälpa honom med checklistor etc. och olika råd för att komma igång men inget händer. 

(Att kasta ut honom är inget alternativ. Det är alltid någon som föreslår det men det är inte aktuellt.)

Nej, jag skrev att det inte finns några tecken på diagnoser men att han har gått hos psykolog på grund av depression efter det han har varit med om. Det är bara att läsa mina inlägg.

Psykisk ohälsa handlar inte bara om NPF-diagnoser.  Att tillbringa långa perioder på sjukhus, gå igenom flertalet operationer och leva med långvarig smärta skulle kunna knäcka även en vuxen psykiskt. 

Det känns svårt. Mentalt så lägger han ansvaret över på dig och han försöker säkert (omedvetet) vänta ut dig, för det har fungerat tidigare. Han tillskriver sig själv som ett offer i det hela. Motstridigt så sover han på soffan för att ytterligare försvåra för dig och visa hur sorgligt allt är (för honom)

Städa inte hans rum, vad du än gör. Var tydlig med att han inte får sova i soffan och var tydlig med att du inte tänker städa hans rum. Låt honom veta att du finns tillgänglig för tips, men säg till honom att då får han vända sig till dig på eget bevåg.

acceptera att han har det stökigt, välj att slå dövörat till när han klagar och stäng dörren till hans rum i stället, Sen behöver han ta hand om resten av lägenheten också. Han är ju en vuxen individ. Ta hand om sin egen tvätt och städa badrum, ta hand om matlagning osv.

Ja precis, den här gången ger jag mig inte. Han har som sagt börjat med sitt rum nu även om det går långsamt. Sedan ska han tvätta imorgon. Vi ska också ta fram ett städschema tillsammans.

Ok, jag är en curlingmamma med en mansgris till son. Hur många fler inlägg behöver du för att konstatera det? Jag vet inte vad jag ska göra med denna åsikt från random anonym person men jag har läst och noterat den. 

TS, den här tråden visar hur olika många tycker i frågan. Från vissa håll får du skit för att du curlar sonen. Från andra håll får du skit för att du inte hjälper honom. Hur du än gör kommer en del tycka att det är fel. Men så blir det ofta i forum, väldigt svartvitt och polariserat.

Försök att inte ta åt dig. Välj ut det som verkar vettigt. 

Varför skriver du att du har misslyckats? Det har du verkligen inte om din son har gått igenom svåra saker och ändå är ganska välfungerande. Det verkar ju bara vara detta med städningen som har blivit en hang up? Jättebra att han har börjat ta tag i det. Men det är inget fel att du hjälper honom (om du vill och orkar), så länge du inte gör det ÅT honom.

Det är ju inte för att straffa utan för att han ska förstå vad städning innebär och bli självgående på det området. Annars kommer det bara att fortsätta så här. 

Jag hjälper honom att planera, ge instruktioner och checklistor. Det är min sista semestervecka medan han börjar skolan långt senare. Jag har andra saker jag måste göra.

Visst får man tycka vad man vill på ett forum men det blir lite tradigt när jag ber om råd. Först är jag en hemsk curlingmamma som öht hjälper sonen och du tycker att jag är hemsk som sätter hårt mot hårt. 

Det är inte lätt att få ordning på vardagen när man är ensamstående med ett barn som har varit svårt sjuk och när vi båda har gått igenom andra svårigheter. Det är klart att jag vet precis hur allt borde vara men livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Då får man försöka lösa det ändå. Att jag har misslyckats förstår jag mycket väl men det hjälper inte med x antal inlägg om hur dålig jag är.