Missfall v13

Beklagar sorgen! Har varit med om missfall i v 9 och besvikelsen var stor. Så jag förstår dig. Har nu själv också 3 barn.
ja, säkerligen var det inte menat. 
Hur gammal är du? Ja, självklart vågar du försöka igen!

Fortsätter här då hakar upp sig lite när jag skrev innan...

Jag vet inte exakt när bebisen kom ut, vet bara att det inte fanns kvar vid undersökningen så kommer inte få svar när graviditeten stannade av. 

Jag vet inte egentligen vad jag vill med denna tråd, finns säkert en uppsjö likadana, men känner att det är skönt att skriva av sig lite... 

Fyller 40 i år, så börjar få åldern mot mig känner jag. Detta var oplanerat men lika välkommen trots att det blev en rejäl chock när plussat kom. Har aldrig varit med om missfall innan och det tog hårdare på mig än jag trodde det skulle göra, jag hoppades in i det sista att det ändå fanns en bebis som sprattlade runt där inne, att det kanske funnits en tvilling som inte ville vara med längre. Men det var helt tomt. Det syntes bara spår av en graviditet. 

Det är okej att vara ledsen och besviken. Fick MA i slutet av juni då jag var i vecka 9+3. Embryot hade förmodligen dött i vecka 6 då den bara var 3,6mm (han gå på undersökning precis när jag börjat blöda och blödde en vecka innan själva missfallet..). 

Det är tungt ❤️ Du är inte för gammal och att du fick missfall hade du inte kunnat påverka. Jag tycker absolut ni ska försöka igen.

En liten tröst kan vara att kroppen förmodligen upptäckte att embryot inte utvecklats korrekt, och att det var därför. Jag försökte (och försöker fortfarande) tänka så. Att embryot inte var helt friskt. Oavsett så skickar jag MASSOR av kramar till dig. ❤️

Beklagar. Hade du gjort VUL eller kan det avstannat långt tidigare?

Är själv 40 och gravid med andra barnet, har haft två tidiga missfall när vi försökt skaffa barn och det är verkligen allt annat än kul, även om det är väldigt vanligt. Så många av de jag vet som skaffat barn har gått igenom minst ett missfall.

Ta hand om dig!

Jag fick min tredje vid 39! Blev gjord på första försöket!

Innerst inne vet jag att jag inte hade kunnat påverka missfallet, men "varför?" kommer nog alltid finnas kvar i huvudet. 

Beklagar din förlust oxå och skickar massor kramar 
Hade inte gjort nån undersökning alls innan, första ul var inbokat om två dagar. Jag vet inte om det hade avstannat tidigare eller inte. 

Du hade inte kunnat göra något. Något blev fel i utvecklingen och kroppen stötte ut embryot. 

jag fick besked på kub att det hade avstannat några veckor tidigare. Fick ta tabletter i v14-15 för att få ut det och fick dra ut två stora klumpar med händerna. 

Det är hemskt att gå igenom när man tror att man klarat av den där första tiden. Det faktum att man har barn sedan innan är det bästa för att gå vidare.
Själv är jag 41 och gravid igen nu, så visst går det.(två MA men sen tog det sig) 😊

Vill du hjälpa kroppen att ordna bra förutsättningar för nästa så är folsyra(så klart), men kolla även upp Q10, D-vitamin, Magnesium och B-vitamin och deras effekter.
Lycka till!

Innerst inne vet jag att nåt var fel och jag hade på känn, framförallt sista dagarna, att nåt inte stämde. 

Vi skulle ha gjort kub imorgon, på ett sätt är jag glad att det gick som det gick, jag tror att det hade varit jobbigare på alla sätt att upptäcka att det hade stannat av då. 

Grattis och lycka till 😀

Ja det är lättare om man hade det på känn. för mig var det första som en blixt från klar himmel, hade precis börjat känna mig större, byxorna passade inte riktigt. Andra gången var jag övertygad om att något var fel från början, så det var lättare psykiskt.

Men är glad att jag slapp få info på Kub att något var hemskt fel och sen vara tvungen att ta beslutet själv att avsluta graviditeten nu var det ju redan hanterat av kroppen även om det inte hade kommit ut än.

Det värsta var ju just att magen hade hunnit växa, det hade börjat bli en liten kula och min sambo skojade bara några dagar innan om att det måste vara tvillingar för jag blev stor fort. Har tre barn sen tidigare och första gången jag skulle göra kub så slog bort oron mellan varven för jag tänkte att oron berodde på själva undersökningen och vad den skulle visa. 

Skulle jag bli gravid igen så kommer jag be om ett tidigt ul för att se att allt är ok. 

Ja gör det, det var så jag upptäckte ma nr2. Och sen fick jag även tidigt med lillen i magen nu, snacka om oro innan man såg hjärtat då.
Men det gick!

Hej,

Kära trådstartare jag vet vad du går igenom. Jag skulle gå in i vecka 13 och göra KUB veckan därpå när jag började blöda. Graviditeten hade stannat i vecka 9, jag såg ett tickande hjärta i två dagar innan det slutade slå. Detta var snart en månad sedan, vårt andra barn (planerat). Jag blödde dock sparsamt och försökte först avsluta allt med Cytotec, detta misslyckades fatalt och jag fick skrapa veckan därpå. Tyvärr fanns det rester kvar och jag fick genomgå ytterligare en skrapning två veckor senare, nu hoppas jag att allt är ute så jag kan gå vidare (blöder fortfarande och har gjort det snart i en månad). Så jag hoppas att det faktum att du verkar ha fått så bra hjälp direkt hjälper dig snabbare. 

Jag försöker tänka att detta inte var menat, och inte hur långt det gick eller hur det skulle bivit i januari när den kom osv. Nya tag, men ibland kommer det över mig, speciellt då jag inte har så många att prata med - få som visste om graviditeten och känns på något sätt onödigt att berätta vad jag går igenom nu... Antar det är någon slags överlevnadsinstinkt att bara vilja gå vidare.

Jag är 37 och har tänkt mycket på min ålder. Fick dock ett tidigt missfall innan min son föddes, och då var jag "bara" 35. Någonstans vill jag tänka att det bara är att försöka igen, men jag misstänker att när man väl är där är det inte lika lätt mentalt. 

Mitt missfall innan min son kändes värre, för då fanns inget barn så då visste jag inte om det skulle gå öht. Nu stressar ålder och ålderskillnad - alltid ska det vara något  

Och till sist, jag hade också en känsla från start att något inte var som det skulle. Därför gjorde jag ett tidigt UL. När jag såg blodet den där eftermiddagen några veckor senare så visste jag direkt. Hade alla symptom kvar, men bara visste att det inte stämde <3 

All styrka till dig, det kommer att bli bra!

Beklagar din förlust.

Jag blödde väldigt mycket när jag kom in, dom uppskattade till ca 600-700 ml. Än så länge har jag sluppit skrapning, jag ska ta ett nytt graviditetstest om 2 veckor, är det positivt så ska jag tillbaka till sjukhuset. 

Det var ett fåtal som visste om detta oxå, vi ville vänta till kuben och se att allt var ok innan. Jag har bra stöd av dom som vet vad som har hänt, och från min sambo såklart. Jag har dock inte varit så bra stöd för honom känner jag. 

Detta var mitt första missfall, och förhoppningsvis det enda, och det var en skräckupplevelse. Det rann blod konstant i tre timmar, alla klumpar som kom ut. Jag visste hela tiden att det går åt helvete, men jag hoppades ända fram tills läkaren bekräftade. 

Jag vet att ett missfall sker pga att nånting går fel i utvecklingen men alla frågor poppar upp i huvudet ändå ibland. Jag hoppas att jag så småningom kan lägga undan tankarna på vad det skulle ha blivit, pojk eller flicka, hur skulle han/hon osv. 

All styrka till dig också, det kommer att bli bra för oss alla