Jag är tillsammans med en tjugo år äldre man och vi ska snart flytta ihop. Jag får hans artonåriga son på köpet och han får mina i grundskoleålder.
Har inte reflekterat över det tidigare, men av någon anledning slog mig tanken idag att jag är mer jämngammal med sonen än blivande sambon.
Finns det någon här i samma sits? Hur har det fungerat?
Vad menar du? Pappan håller med mig helt och säger själv att det blivit så pga att sonen var så sjuk som liten så de klarade inte av att sägs ifrån, de var bara glada att han lever. Det märks redan skillnad på grabben och jag har inte gjort något speciellt, bara hållt honom till samma standard som jag har för mina barn. Fylla/tömma diskmaskinen, hålla efter rummet, inga fötter på bordet... att man inte rapar bara för att... och måste man så ber man om ursäkt... verkligen inga konstigheter.
Jag ska inte flytta in, det är de som flyttar in.
Att du kliver in i sammanhanget och vill axla rollen som hjälten som ska rädda sonen är som upplagt för att det kraschar
Vad menar du? Pappan håller med mig helt och säger själv att det blivit så pga att sonen var så sjuk som liten så de klarade inte av att sägs ifrån, de var bara glada att han lever. Det märks redan skillnad på grabben och jag har inte gjort något speciellt, bara hållt honom till samma standard som jag har för mina barn. Fylla/tömma diskmaskinen, hålla efter rummet, inga fötter på bordet... att man inte rapar bara för att... och måste man så ber man om ursäkt... verkligen inga konstigheter.
Jag ska inte flytta in, det är de som flyttar in.
Varför ska ens mannen och hans vuxna son flytta in hos dig?
Om han gör det för att lösa sin boendesituation är det kanske inte konstigt med denna förståelse för att en myndig son helt plötsligt måste uppfostras. Väl inne i bostaden kommer ts uppfostringsiver snart att väcka irritation.
Varför ska ens mannen och hans vuxna son flytta in hos dig?
Om han gör det för att lösa sin boendesituation är det kanske inte konstigt med denna förståelse för att en myndig son helt plötsligt måste uppfostras. Väl inne i bostaden kommer ts uppfostringsiver snart att väcka irritation.
Du fick barn när du var vad, runt 25?
Hade ni varit i samma ålder och du träffat din man då hade ni inte varit i fas, så han behövde kanske fler år. 
Men nej, du är närmre en 50+ än en 18-åring ändå, just på grund av hur mycket man utvecklas när man blir vuxen.
Du fick barn när du var vad, runt 25?
Hade ni varit i samma ålder och du träffat din man då hade ni inte varit i fas, så han behövde kanske fler år. 
Men nej, du är närmre en 50+ än en 18-åring ändå, just på grund av hur mycket man utvecklas när man blir vuxen.
Det är 13 år mellan min bonusmamma och mig, hon och pappa träffades när jag var 18.
Har funkat utmärkt, men jag bodde aldrig med dem och hon behövde/försökte aldrig ha en uppfostrande roll för mig, vilket nog varit en starkt bidragande orsak till att det fungerade. Som 18-åring är man ju på väg ut i vuxenlivet och söker självständighet - det är få åldrar man är så ointresserad av den egna familjen som just då. Och då blir det lätt fel om en ny person kommer in och ska ha mycket att säga till om, försöka tvinga fram en relation osv. Man får ha lite is i magen som ny person i en tonårings liv, tror jag.
Se det från den ljusa sidan. Sonen är 18 & ska således ut ur huset & starta ett eget liv. Du slipper hantera någon annans barn & kan fokusera på dina egna.
Se det från den ljusa sidan. Sonen är 18 & ska således ut ur huset & starta ett eget liv. Du slipper hantera någon annans barn & kan fokusera på dina egna.