Anonym (Mannen) skrev 2023-10-08 06:44:05 följande:
"Jag sa nån gång till honom att han tränat kroppen men att han kunde träna huvudet också (till exempel genom KBT), att hjärnan var en muskel. Man får verktygen och sen har man de verktygen tillhanda resten av sitt liv och det är en styrka."
Det här är kloka ord. Ja, så är det verkligen.
Hur gick processen till när vi återförenades? Eran skilsmässa är oerhört sorglig.
Förlåt för sent svar.
Vi tog det steg för steg och utan press och den intensiteten som funnits där innan vi bröt upp, vi började läka.
Han lärde sig skilja åt perfektionismen/ångesten från sitt riktiga jag och att vara bekväm med att inte ha kontroll. Jag vill inte göra ner någon perfektionist eller anorektiker och tror det kan visas alla på olika sätt men det jag tyckt blivit jobbigt över tid med hans perfektionism var att så mycket behövdes vara på hans sätt, som till exempel bara det här att köpa ett köksbord, jag kunde se ut flera, flera jag kunde tänka mig bli bra, han inte nån. Tappat räkningen hur länge vi satt och åt vid soffbordet innan han hittat "the one". I hemmet skulle allt vara på ett visst sätt annars var han irriterad när jag inte brydde mig. En perfektionist väljer inte en slavsig tjej utan jag var i mig själv "ordning och reda" med, men då jag inte hade hans störning så var jag aldrig "där uppe" men kände mig mer eller mindre tvingad att vara där uppe bara för att behaga honom hur det skulle vara i hemmet. Jag kunde till slut inte slappna av. Jag hade inte mycket regler själv, tror knappt jag hade någon.
Också när vi hade diskuterat eller bråkat så fast jag avlägsnat mig så kom han efter för i hans värld var det inte över och han hade ångest då fast han visste inte om att det var det när han var mitt uppe i det, medan jag alltid respekterat hans vilja att avlägsna sig när han gick ut för att träna, för att få luft. Jag hade inget kryp in, jag hade inget som kändes som mitt eller vårt utan bara hans. Perfektionism påverkar andra. Också det här att fast han gett mig ansvar i något mot alla odds så kunde han inte släppa att övervaka, checka i ett, var som att han inte litade på mig och bara letade fel om det var något. Man kan väl säga att samarbetet gick sådär.
Det han och hans anhörig som också är perfektionist hade gemensamt var att de plötsligt utagerade, överdrivet så, som plötslig irritation när de upptäckt något som då inte var perfekt. Då kunde de mycket väl gå över gränser i den hätska stunden. Just de här plötsliga utfallen påverkade mig, jag kunde inte slappna av riktigt till slut.
Bara tanken när vi skulle skiljas och jag veta att jag skulle bo någon annanstans om det så bara var den mest sunkigaste stället så hade det varit ett slott för mig, mitt eget kryp in, rena drömmen, och få lov att slappna av, känna det här är mitt hem, här kan jag inreda hur jag vill, och det kan ligga något framme som egentligen inte ska det utan att det är giljotinen nästa. Jag brydde mig inte om det var rätt eller fel, jag bara ahhhhh.... Här kan jag landa. Nu är jag hemma. Äntligen.
Jag hade gått från att sörja till att få en depression när vi var tillsammans men den var inte så allvarlig att jag ens haft tanken om att ta mitt liv utan jag tuffade på med jobb och livet i övrigt och försökte tänka att det måste gå över. Jag följde klockan noggrant och vad jag bestämt jag skulle göra då, vek inte av från det, var som min livlina. Jag visste alternativet och tänkte att ger jag vika för det så kommer jag bara bli sämre.
Med tiden så var det som ett stort gummiband om min midja som bara drog mig tillbaka till det mörka stället. Jag kom inte undan.
Jag hade ingen ångest så jag var inte irriterad utan istället mer lätt till tårar och ville gömma mig undan hemma när det blev för mycket.
När det här kom över mig (kunde inte sluta gråta, tårarna bara rann och kunde inte säga varför längre) kunde jag mycket väl utebli från vad han tänkt var skulle vara att vi skulle vara tillsammans om bara för att titta på teve ihop.
Om vi var ute och där var andra kvinnor kunde jag tänka att hon där kan ge honom ett barn, eller hon.... eller hon... Jag försökte att uppföra mig normalt men jag var det inte. Fast han tränade var han aldrig nån påfågel på det viset, skulle aldrig till exempel få för sig att visa upp bringan när han öppnade dörren utan tog då på en t-shirt, till exempel. Han sökte inte uppmärksamhet. Där var kvinnor som gav honom blickar, men jag såg inget gensvar. Där har också varit någon enstaka kvinna som trott hon kunnat komma längre än så med honom och han sa att han såg inte de signalerna men jag påtalade det för honom. Jag kunde också se att han blivit smickrad men inte mer än så, han nappade inte.
Jag tänker som så att om sjukvården vill man ska träffa en kurator eller psykolog så ska man göra det för de vet bäst där och då och med sin erfarenhet hur det här kan utvecklas senare. Hade det bara varit jag och han hade varit för en kontakt så hade jag gått på samtal, behandling och följt programmet och han hade också behövt det. Man hade fångat upp det som var fel och jag tror inte vi hade hamnat i den onda spiralen vi gjorde sedan och att jag till sist lämnade.
Jag har depression i min familjs historia och något som jag som barn/tonåring var rädd för skulle kunna hända mig även om jag var känd för att vara glad. Fick hälsa på en familjemedlem som inte kunde vara hemma längre utan inspärrad på mentalsjukhus länge och i omgångar, suicidförsök. Innan det när jag skulle hem från skolan visste jag aldrig om familjemedlemmen tagit sitt liv eller inte. Jag såg världen där ute som ett enda stort hem för mig där jag var trygg och där jag fick kraft från andra innan jag gick in i bunkern av mörker som då var vårt hem när jag var barn/ungdom i perioder, som att ta en nypa luft innan man går under vatten. Min man sa att han aldrig sett någon gå runt och mysa så ute, vara så avslappnad som jag. Nån gång sa han att han studerat mig bara jag handlade matvaror som han tyckte var dö tradigt. När jag var ute och hittade på saker och han blev osäker och kanske trodde något hade det med samma mekanism i mig som innan när jag var barn/ungdom, inget annat. Det var bara att mitt hem var "där ute". Jag behövde inte umgås med någon, jag sökte inte uppmärksamhet, jag sökte inte andra mäns och jag höll koll på klockan (fast han tyckt jag kom hem senare än jag skulle). Den här känslan, orden "Jag har inte gjort nåt!" kom tillbaka till mig när han fräste på som han gjorde den gången, precis som ett barn, och blev bara för mycket.
Fler kvinnor än män söker vård för sina mentala problem och ffa känner igen signalerna innan dess vad de eg är, såsom depression. Depression kan visa sig på olika sätt. Min man var inte den som sträckte upp handen och sökte frivilligt innan. Jag hade sagt åt honom att jag behövde hjälp, detta gick inte längre.
Jag bad honom också vid senare tillfälle när vi var tillsammans att vi skulle ta till terapi tillsammans, men han ville inte utan sa att det var för att jag inte mådde bra, att han kunde gå med nån gång om det var det jag ville. Han hade ingen egen insikt i att han själv skulle ha något som var fel i hans system, hans perfektionism. Kunde vara provocerande när jag kallade det för sjukdom.
Han förstod inte att hans sätt i diskussioner, bråk också var fel lärt. Han var den som genast ville ta över, skjuta ifrån sig, vinna. Jag försökte säga att det är okej att vi är olika och tycker olika men jag vill bara att du ska lyssna på mig och förstå mig och respektera mig, det är ingen tävling. Du kan få vinna om du vill det så hemskt gärna. Han skapade den här distansen och att man drog sig för att ta upp något för man visste hur det skulle bli.
När han var riktigt dålig och där ändå till slut kom en insikt till honom om att han behövde bli bättre sa han först att han behövde inga piller (Joooo...) utan han behövde bara mig, fjäska på. Han sa att mitt lugn från det vi träffats gjort honom lugn. Hade jag funkat som han gjorde i bråk hade nog hemmet eldats upp under tiden. Jag fick förklara att det inte varit som att jag darrat i ett hörn utan att det var mer min personlighet att inte tända till så, sen klart när det var skarpt läge så förstod jag att där var ingen vits med att pusha honom än mer över gränsen.
De tidigare problemen vi haft upplöstes nästan som i en saga steg för steg, när vi hittade tillbaka till varandra, jag testade honom också kan jag villigt medge, och blev positivt överraskad. Han var helt annorlunda. Helt underbar. Vi blev helt rätt.
Min depression läkte ut och jag har inte fått den tillbaka. Vårt hem känns idag som vårt, jag kan slappna av och trivas. Han följer inga fler idiot dieter, finns ett hav av dem där ute, och innan var det som att han skulle hoppa på varenda fluga, utan mitt tjat om livsmedelsverkets info funkar.