Min man tycker jag är tjock och tänder inte på mig

Skri en uppsats,

Tror du menar skriv. Inte skri.

Mitt svar var inte vänt till dig heller så tycker inte du behöver bry dig så värst då. Vi är olika här inne och skriver på olika sätt. Är du inte okej med det får du väl hänga nån annanstans då.

Mitt råd till dig är att om du inte gillar långa inlägg, och särskilt inte mina då ;)  så läs dem inte, hoppa över bara, det är inget tvång.

Simma lugnt och försök att inte bli så påverkad av många ord :)

Så sent. Jag gillar din man utan att ha träffat honom.

Fortsätt skriv förresten! Du är både kunnig och sympatisk.

Så sant... ska det stå

Tack så jättemycket! tackar både för min o hans skull :) 

Tack ja det va det. Det han hade var från början perfektionismen, en kombo tror man från uppväxt och det genetiska och har sina fördelar och sina nackdelar. Samma kärna som från anorektiker, (han var inte anorektiker) en viss typ.  När det blev tydligt att något höll helt på att balla ur rent psykiskt var efter lång tids stress.

Fick veta det att hans nivå att prestera på i alla delar av hans liv var nästan som det skulle. Det här "nästan" som jag tyckte var en fara för honom själv att han låg i riskzonen att bränna ut sig såg han inte så tidigare.  En del i hans perfektionism, eller hjärna, var att han var brilliant på att planera (utan att han skröt om det). I de planerna var också disciplinen. Han var så som person, i allt. 

Han har alltid sett sporten, den fysiska träningen som något positivt. Jag märkte av det fort. I hans familj var en oro att hans intresse av det och den tiden det tog skulle bli ett problem mellan oss. Det är lustigt ibland hur andra kan tolka eller tro att vi hade problem med något som vi aldrig hade. Det var aldrig hans träning jag satte mig emot. Jag kände mig aldrig att jag kom i andra hand. Jag visste jag var älskad av honom. Jag ville se honom lycklig och han mådde bra av det. Det var när han började bli sjuk som jag blev emot det sjuka. Jag tror han tolkade det som att det var mot honom jag gick på, men det var det inte, det var hans sjukdom och han försvarade ju den, han hade inte den insikten då. Det var hur han förändrats i våra bråk också. Våra första år bråkade vi naturligtvis, men det var inget sjukt i det och vi löste det. Han reagerade inte då så som han gjorde senare i bråken när de andra åren kom. När jag senare kunde se tillbaka på de första åren kom jag på att sättet han var då mot mig i bråken och efteråt hade att göra med att han ville få dem fort avklarade för han var rädd att förlora mig. Inte gå på djupet med dem. 

Uppvaknandet för honom själv att han hade tappat det var när han  såg att jag blev rädd för honom. Sa att han aldrig sett mig bli rädd för nån, och när det hände, att jag först ryckte till och han såg det, och förstod att det var han som orsakat det, rädslan, att han kände sig som ett monster, att han blivit den man han aldrig velat eller trott han skulle bli. 

Det blev mer och mer vanligt att han drog sig snabbt ut, mitt i ett samtal eller bråk som var jobbigt för att träna då. En gång mitt i natten for han ut och sprang. Jag tror han höll i det för att nog försöka komma i mer balans, och också märkte jag för att han var så arg och han ville inte ta ut det på annat sätt. Han kunde göra en paus gest innan han lämnade. Han kunde säga Jag älskar dig, sen lämna genast. Jag tog aldrig det illa för visste han skulle komma igen. Jag ville ha något produktivt ut av våra diskussioner och bråk och märkte när vi kom till punkten att det inte gick och det var för mig en stund efter den punkten som han då själv pausade, och tränade. Jag var lugn i det. Fått frågan om jag kände mig rädd eller övergiven i det och det gjorde jag aldrig. Förstod också att när han gjorde så så var det ingen taktik från hans sida att jag skulle bli osäker. 

Han såg det både som negativt och positivt att jag var som jag var i bråken. Negativt tyckte han för att han fick ingen känslomässig respons men jag kunde inte ge det då jag såg det sjuka och för att jag hade träning i hur jag skulle agera då. Sen att jag fick hjärtklappning och grät efteråt visste inte han. Jag förstod att han led och att det inte gick att nå fram. Jag ville inte provocera. Man märker att det gått för långt. Att det är något annat förutom det vanliga när någon blir arg. 

Nån gång när vi sågs sen, när väntade på skilsmässan, hade han tappat mer i vikt såg jag och han sa att det inte varit meningen. Han var fin mot mig, men skör, där vid separationen. Jag sa att allt i hemmet var ändå hans, allt skulle vara enligt hans regler och stil, och jag hade aldrig kunnat slappna av där ändå så jag ville flytta och inte ta med mig något och han ville att jag skulle stanna kvar, inte behöva bry mig om det nu. Jag visste inte om jag kunde lita på alla underbara ord han sa då jag visste han var en perfektionist och att han säkert tänkt ut alla de här meningarna. Han hade också dåligt samvete och han ville ha mig tillbaka. 

Det hade varit något jag sagt som han uppfattat som att han då hade en microchans att rädda det här, att få mig tillbaka. Då som den planeraren han fortfarande var så var då utgångspunkten att hur lång skulle en behandling vara (som KBT då) och om han kunde lyckas med den innan det stod skilsmässa för alltid i papperen. 

Jag sa nån gång till honom att han tränat kroppen men att han kunde träna huvudet också (till exempel genom KBT), att hjärnan var en muskel. Man får verktygen och sen har man de verktygen tillhanda resten av sitt liv och det är en styrka. 

Såg på ett program nyligen och jag satsade på del av deltagarna där vilka av dem som skulle klara de fysiska och psykiska påfrestningarna bäst och jag hade faktiskt rätt i de jag förutsåg. Det var de som tränat sitt psyke, de som var positiva, det blir som en sköld. Jag tror alla de som är riktigt bra i sportvärlden har tränat medvetet eller omedvetet fått det på andra sätt, men att de absolut har tränat hjärn-muskeln rent mentalt så de bättre klarar det. Det är inte bara resten av kroppen. 

Ja, de som lider av del psykiska sjukdomar vet jag blir automatiskt kollade från vården då man gjort beräkningen att de har fullt med sitt, kan sakna insikt eller kraft att hålla efter sig på samma sätt, också generellt sätt kortare livstid. Finns de som har det mer jobbigare med en viss typ av psykisk sjukdom än någon annan som lider av helt annan psykisk sjukdom. Komplext, men så är ju hjärnan det med.

Det finns ju de människor som inte tar egenansvar och som lägger över det på andra och fast andra försöker hjälpa dem så räcker det inte och när det gäller den typen av sätt, attityd, så kan ju anledningar användas som ursäkter och så stannar det där och det är ju inte rätt om det är så, så i de fallen kan jag hålla med, men alla är ju inte så, det är inte därför alla säger det för att det då ska vara okej att den personen sitter i skiten och tänker förbli där. 

Jag tror förhållanden där den ena blir psykiskt, fysiskt sjuk så kan det tyvärr ändra dynamiken på ett fel sätt. Inte för alla, del kan komma närmare varandra utan svårigheter, men som för min och min mans del så blev det som det blev. Han kunde säga att om jag mådde bra mådde han bra. Han ville inte få in någon hjälp för min del, och själv ansåg han inte att det skulle hjälpa honom. Han brukade säga att du har ju mig, prata med mig. Att förr i tiden så om man mådde dåligt så pratade man med sin familj och vänner, att det behövde man ingen hjärnskrynklare för.

Han var mycket misstänksam av sig så att jag då skulle prata med någon såg han som att det var rivalitet och att hjärnskrynklaren kunde göra att jag bara skulle må sämre, och slutligen så var han övertygad om att hjärnskrynklaren skulle påverka mig så att jag skulle lämna vår relation. 

Jag tycker det är fel att del väljer att i vissa stunder försöka utnyttja och bortförklara sin egen skuld när de då pekar eller fräser åt den som då har en psykisk och eller fysisk sjukdom. Som att bara för man har det så har man fel i allt. Bara för man har det eller har haft det så har man ingen värdighet längre. Bara för det är man ingens jämlike. Jag hade blivit mer psykiskt stark, bättre självkänsla, när han fräste på. Bruce Springsteen har sagt "När någon kämpar för sin värdighet, för jämlikhet och för frihet, titta dem i ögonen". Jag störtgillar det citatet.

"Jag sa nån gång till honom att han tränat kroppen men att han kunde träna huvudet också (till exempel genom KBT), att hjärnan var en muskel. Man får verktygen och sen har man de verktygen tillhanda resten av sitt liv och det är en styrka."

Det här är kloka ord. Ja, så är det verkligen.

Hur gick processen till när vi återförenades? Eran skilsmässa är oerhört sorglig.

Helt fel i många fall.

Det fanns inget som min partner gjort fel när jag var otrogen, och vi hade bra sex när vi hade det. Det var bara att nyfikenhet och lust på något annat tog över. 

Vissa har lättare för att bete sig egoistiskt och ta vad de vill ha än andra och det ska inte läggas på deras partner. Ofta är det nog just de dragen som attraherat partnern från början, men den som väljer en påfågel ska nog inte förvänta sig att den blir en gråsparv i relationen, vare sig om det är kvinna eller man.

Förlåt för sent svar.

Vi tog det steg för steg och utan press och den intensiteten som funnits där innan vi bröt upp, vi började läka.

Han lärde sig skilja åt perfektionismen/ångesten från sitt riktiga jag och att vara bekväm med att inte ha kontroll. Jag vill inte göra ner någon perfektionist eller anorektiker och tror det kan visas alla på olika sätt men det jag tyckt blivit jobbigt över tid med hans perfektionism var att så mycket behövdes vara på hans sätt, som till exempel bara det här att köpa ett köksbord, jag kunde se ut flera, flera jag kunde tänka mig bli bra, han inte nån. Tappat räkningen hur länge vi satt och åt vid soffbordet innan han hittat "the one". I hemmet skulle allt vara på ett visst sätt annars var han irriterad när jag inte brydde mig. En perfektionist väljer inte en slavsig tjej utan jag var i mig själv "ordning och reda" med, men då jag inte hade hans störning så var jag aldrig "där uppe" men kände mig mer eller mindre tvingad att vara där uppe bara för att behaga honom hur det skulle vara i hemmet. Jag kunde till slut inte slappna av. Jag hade inte mycket regler själv, tror knappt jag hade någon.

Också när vi hade diskuterat eller bråkat så fast jag avlägsnat mig så kom han efter för i hans värld var det inte över och han hade ångest då fast han visste inte om att det var det när han var mitt uppe i det, medan jag alltid respekterat hans vilja att avlägsna sig när han gick ut för att träna, för att få luft. Jag hade inget kryp in, jag hade inget som kändes som mitt eller vårt utan bara hans. Perfektionism påverkar andra. Också det här att fast han gett mig ansvar i något mot alla odds så kunde han inte släppa att övervaka, checka i ett, var som att han inte litade på mig och bara letade fel om det var något. Man kan väl säga att samarbetet gick sådär. 

Det han och hans anhörig som också är perfektionist hade gemensamt var att de plötsligt utagerade, överdrivet så, som plötslig irritation när de upptäckt något som då inte var perfekt. Då kunde de mycket väl gå över gränser i den hätska stunden. Just de här plötsliga utfallen påverkade mig, jag kunde inte slappna av riktigt till slut. 

Bara tanken när vi skulle skiljas och jag veta att jag skulle bo någon annanstans om det så bara var den mest sunkigaste stället  så hade det varit ett slott för mig, mitt eget kryp in, rena drömmen, och få lov att slappna av, känna det här är mitt hem, här kan jag inreda hur jag vill, och det kan ligga något framme som egentligen inte ska det utan att det är giljotinen nästa. Jag brydde mig inte om det var rätt eller fel, jag bara ahhhhh.... Här kan jag landa. Nu är jag hemma. Äntligen. 

Jag hade gått från att sörja till att få en depression när vi var tillsammans men den var inte så allvarlig att jag ens haft tanken om att ta mitt liv utan jag tuffade på med jobb och livet i övrigt och försökte tänka att det måste gå över. Jag följde klockan noggrant och vad jag bestämt jag skulle göra då, vek inte av från det, var som min livlina. Jag visste alternativet och tänkte att ger jag vika för det så kommer jag bara bli sämre. 

Med tiden så var det som ett stort gummiband om min midja som bara drog mig tillbaka till det mörka stället. Jag kom inte undan. 

Jag hade ingen ångest så jag var inte irriterad utan istället mer lätt till tårar och ville gömma mig undan hemma när det blev för mycket.

När det här kom över mig (kunde inte sluta gråta, tårarna bara rann och kunde inte säga varför längre) kunde jag mycket väl utebli från vad han tänkt var skulle vara att vi skulle vara tillsammans om bara för att titta på teve ihop. 

Om vi var ute och där var andra kvinnor kunde jag tänka att hon där kan ge honom ett barn, eller hon.... eller hon... Jag försökte att uppföra mig normalt men jag var det inte. Fast han tränade var han aldrig nån påfågel på det viset, skulle aldrig till exempel få för sig att visa upp bringan när han öppnade dörren utan tog då på en t-shirt, till exempel. Han sökte inte uppmärksamhet. Där var kvinnor som gav honom blickar, men jag såg inget gensvar. Där har också varit någon enstaka kvinna som trott hon kunnat komma längre än så med honom och han sa att han såg inte de signalerna men jag påtalade det för honom. Jag kunde också se att han blivit smickrad men inte mer än så, han nappade inte. 

Jag tänker som så att om sjukvården vill man ska träffa en kurator eller psykolog så ska man göra det för de vet bäst där och då och med sin erfarenhet hur det här kan utvecklas senare. Hade det bara varit jag och han hade varit för en kontakt så hade jag gått på samtal, behandling och följt programmet och han hade också behövt det. Man hade fångat upp det som var fel och jag tror inte vi hade hamnat i den onda spiralen vi gjorde sedan och att jag till sist lämnade. 

Jag har depression i min familjs historia och något som jag som barn/tonåring var rädd för skulle kunna hända mig även om jag var känd för att vara glad. Fick hälsa på en familjemedlem som inte kunde vara hemma längre utan inspärrad på mentalsjukhus länge och i omgångar, suicidförsök. Innan det när jag skulle hem från skolan visste jag aldrig om familjemedlemmen tagit sitt liv eller inte. Jag såg världen där ute som ett enda stort hem för mig där jag var trygg och där jag fick kraft från andra innan jag gick in i bunkern av mörker som då var vårt hem när jag var barn/ungdom i perioder, som att ta en nypa luft innan man går under vatten. Min man sa att han aldrig sett någon gå runt och mysa så ute, vara så avslappnad som jag. Nån gång sa han att han studerat mig bara jag handlade matvaror som han tyckte var dö tradigt. När jag var ute och hittade på saker och han blev osäker och kanske trodde något hade det med samma mekanism i mig som innan när jag var barn/ungdom, inget annat. Det var bara att mitt hem var "där ute". Jag behövde inte umgås med någon, jag sökte inte uppmärksamhet, jag sökte inte andra mäns och jag höll koll på klockan (fast han tyckt jag kom hem senare än jag skulle). Den här känslan, orden "Jag har inte gjort nåt!" kom tillbaka till mig när han fräste på som han gjorde den gången, precis som ett barn, och blev bara för mycket. 

Fler kvinnor än män söker vård för sina mentala problem och ffa känner igen signalerna innan dess vad de eg är, såsom depression. Depression kan visa sig på olika sätt. Min man var inte den som sträckte upp handen och sökte frivilligt innan. Jag hade sagt åt honom att jag behövde hjälp, detta gick inte längre.

Jag bad honom också vid senare tillfälle när vi var tillsammans att vi skulle ta till terapi tillsammans, men han ville inte utan sa att det var för att jag inte mådde bra, att han kunde gå med nån gång om det var det jag ville. Han hade ingen egen insikt i att han själv skulle ha något som var fel i hans system, hans perfektionism. Kunde vara provocerande när jag kallade det för sjukdom.

Han förstod inte att hans sätt i diskussioner, bråk också var fel lärt. Han var den som genast ville ta över, skjuta ifrån sig, vinna. Jag försökte säga att det är okej att vi är olika och tycker olika men jag vill bara att du ska lyssna på mig och förstå mig och respektera mig, det är ingen tävling. Du kan få vinna om du vill det så hemskt gärna. Han skapade den här distansen och att man drog sig för att ta upp något för man visste hur det skulle bli. 

När han var riktigt dålig och där ändå till slut kom en insikt till honom om att han behövde bli bättre sa han först att han behövde inga piller (Joooo...) utan han behövde bara mig, fjäska på. Han sa att mitt lugn från det vi träffats gjort honom lugn. Hade jag funkat som han gjorde i bråk hade nog hemmet eldats upp under tiden. Jag fick förklara att det inte varit som att jag darrat i ett hörn utan att det var mer min personlighet att inte tända till så, sen klart när det var skarpt läge så förstod jag att där var ingen vits med att pusha honom än mer över gränsen. 

De tidigare problemen vi haft upplöstes nästan som i en saga steg för steg, när vi hittade tillbaka till varandra, jag testade honom också kan jag villigt medge, och blev positivt överraskad. Han var helt annorlunda. Helt underbar. Vi blev helt rätt.

Min depression läkte ut och jag har inte fått den tillbaka. Vårt hem känns idag som vårt, jag kan slappna av och trivas. Han följer inga fler idiot dieter, finns ett hav av dem där ute, och innan var det som att han skulle hoppa på varenda fluga, utan mitt tjat om livsmedelsverkets info funkar. 

glömde skriva att under den tiden jag hade den här inte så allvarliga depressionen så var min man mkt snäll men mer ängslig av sig. Om han var borta skulle kolla jämt för att se så allt var bra med mig. Ha familjemedlemmar också som gjorde samma, jag fick inte vara själv. Överdrivet. Han tog också på sig mer som jag inte fick veta han gjort förrän av ren slump eller om han sa det sedan. Det tror jag också påverkade honom att senare må skit. Man påverkar varandra på negativa sätt, men i grunden så som han var och jag var så hade vi sårbarheterna för att utveckla detta. Hade inte det med missfallet hänt så hade något annat som skulle ha sporrat igång det. Tror hur vi kan må, uppträda när vi hamnar i psyk obalans är lite personlighetsbundet, triggar olika delar. Den som blev så allvarligt sjuk i min familj/släkt som bodde hos oss när jag var barn/ungdom var nere i den djupaste depression där finns. Blev bättre och bättre sedan även om det tog sin tid. Tänkte att om man kan lyckas så bra så är det jag har ingenting att jämföra med. Var som att ngn tagit ett chip och tagit ut det ur hjärnan på mig, ett ämne som fattades (utmattning?) och jag visste att om jag bara tågade på, gjorde vad de sa så skulle det komma tillbaka. Det var ingen fara. Ängslighet är något som jag ser finns i min familj/släkt och också hans och det är något jag har mindre tålamod med och tycker är störigt. Ändå kan jag tycka synd om dem. 

Jag tror många relationer kan räddas om man lär sig prata med varandra på rätt sätt och det är mkt viktigt hur. I min mans familj hade han lärt sig att undvika eller att gå in som om det var en tävling. Han lärde om sig och är idag hur bra som helst att prata, diskutera och också bråka med. Det går att ändra på sig. 

Under min tid så gick man igenom allt och min man kom på tapeten. Jag hade önskat han kommit med mig då eller att vi börjat tillsammans, det hade kunnat göra så att han inte fick den smällen han fick sen, och att vi inte bröt upp sen. 

Vi trodde vi var helt normala och att vi levde rätt och lärt oss rätt tidigare, innan. Först när jag fick depressionen som man fick svar på varför man mådde som man gjorde. Jag var mer känslig då, något han använde mot mig i vår argumentation, men även om man kan tycka att jag då överdrev så pekade jag ändå på sanningen och sanningen var att levnadsstilen, perfektionismen var sjuklig, och inget man vill att en yngre generation ska befinna sig i och tro det är rätt. Tänk om vårt barn vuxit upp i det? Tänk om vårt barn fått lära sig att det är fullt normalt för pappa att tilltala mamma på det här sättet, att fräsa på vad hon har gjort. Att inte lära sig friska gränser. Inget jag hade velat. 

Det han hade går under ätstörning, när man blir fanatisk, fixerad med träning och mat. När han skulle tävla med andra. Det finns ett ställe i Stockholm och ett i Malmö för elitidrottare som har hand om psykisk ohälsa. Mycket har dolts för att om en normal människa som inte är elitidrottare börjar ut och träna, springa så fort hon eller han ätit en måltid så reagerar man, men en idrottare får bara beröm. Det var frustrerande att vara helt själv och fatta att han blivit sjuk av det här och använde träningen och dieterna på fel sätt. Jag tror också det finns en stor okunnighet när det gäller depression och män, män som inte fattar de har depression, män som självmedicinerar med spriten. Man har gjort studie på det och resultatet är knäckande. Det är något i kulturen som ställer till det, som bromsar männen. De som är psykiskt, fysiskt misshandlare i relationerna och från början tycker allt är kvinnans fel finns där också hjälp att få, för mannens del också där han sedan förändras med behandlingen, vaknar upp. Jag hade märkt av att han innan kommentaren om min kropp börjat agera annorlunda än tidigare och då hade vi ändå varit tillsammans hel del år innan det här. Det var "skämt" om att "du får stryk" om jag skulle vara otrogen, det var en rätt hård slag mot stjärten i en diskussion där han inte tålde jag sa, skämtade något istället för att använd ord, det var att min mobil skulle ständigt visa vart jag var någonstans, lite här och lite där och varje gång blev jag så ledsen och sedan så urförbannad och tog upp det med honom. Varje gång bad han om ursäkt, sa att han inte visste varför han var som han var, att jag hade rätt, att han skulle ändra på sig. Så verkade det gå bra ändå en tid och jag trodde i min naivitet att nu så, nu lyfter vi, nu är vi på väg mot rätt håll. Det var under en av de tiderna som vi älskade och sedan nästa dag fick jag höra fräsandet, kritiken om min kropp. Pang ner på jorden. Jag har stark sexlust och för mig är det en viktig del i ett förhållande. Jag sa åt honom att snälla be mig inte att gå till sovrummet igen efter det här för jag kan inte. Det fanns ingen mening att fortsätta en relation efter det. Jag ville inte ha honom som vän, jag hade vänner. Jag älskade honom fortfarande när vi skulle skiljas men ratandet kunde jag inte komma över. Jag kunde inte tänka mig att normala män skulle säga så där till sina kvinnor som har samma problem som jag med endometriosen eller om jag skulle ha haft lite övervikt. Jag hade ingen skräck inför tanken att en dag bli kär i nån annan eller hamna i säng med en annan man jag skulle ha funnit attraktiv och han mig för jag visste med mig att det inte varit en normal reaktion som jag fått från  min man. Jag ville hellre inte ha något sexliv alls med någon än att ha det med en man som gjort det utspelet mot mig. Han var mer "Men vad ska du göra då?Ska du bo helt själv?" och jag "Ja, varför inte. Det behöver inte du tänka på". 

Sen så sa han att han ville bara få mig närmare honom men att han fattade att han gjorde istället allt för att spoila det och han kunde inte sluta. De sa att han hade en sorts besatthet i mig, i vår relation. Vet hans pappa var mkt noga med att säga till alla att det kvittade vad kvinnan gjort eller sagt så förtjänar hon inte att bli slagen, och när han sa det de gånger jag hörde det tänkte jag att varför säger han det här? Det står i svensk lagstiftning, det vet väl alla? Senare började jag förstå att han såg faran och ville flagga till mig och också andra om det var så att skulle något hända så har du alltid mig i ryggen, och jag kommer ta itu med det här. När min man var riktigt dålig efter splittringen kunde han säga "det var du som gjorde det här" men lägga till att han älskade mig ändå. Som att han hade en ond och en god sida och dessa slogs om en och samma plats. Det kan ha räddat mig ändå att han inte blev mer ond för han visste att jag ändå fortfarande älskade honom. 

Min man ville absolut inte ju att vi skulle prata med någon, att han skulle göra det. För han var ju perfekt +hans familj var ju perfekta. Skulle sköta det här själv.

Det här att prata med familj och vänner kan vara bra i visst avseende men inte tycker jag när det gäller sånt här för man behöver utomstående som inte själv kommer ha känslomässig reaktioner och är intrasslade. Man behöver professionella som varit mer förr. Ens anhöriga är inte det. 

Det var sedan en lättnad bara för honom att få prata och han blev normal igen och han blev en bättre man än den han varit innan våra kriser. Fick bearbetat allt. Vi fick en ny start. Han använde språket på ett helt nytt sätt, sa ord på rädsla, vrede. Han var inte som innan, att han var antingen bossen eller också slaven, överlägsen, underlägsen utan precis så som jag velat hela tiden, min jämlike. 

Han skäms idag för att han var som han var. Sagt tusen och en gång hur fin, vacker han tycker jag är, att han "sett fel", ljug. Han hade inte sett fel, det var som det var. Kunde ha varit att vi älskat under natten som hjälpt till att blåsa upp magen, så essentiellt hans eget fel då. 

Han sa att han satt bara och skakade en gång då jag lämnat för han tänkte att nu blir hon medlem på nån dejtingappsida och det kommer bara rassla till och jag kommer se ut ännu mer än det arsle jag är, att vad har jag gjort?! Att han var så arg på sig själv. Att han inte kunde ta det tillbaka. Att efter allt vi gått igenom så var det det här det skulle trilla på. 

Jag skämdes inte för att säga orsaken bakom splittringen, det var att han ratat min kropp, förlöjligat den och att jag inte kunde tänka mig någonsin gå till sängs med han igen. Att han blivit knäpp av all träning och mat. Att det satts sig i mitt huvud, fäst sig där. Jag kunde bara inte. Kände inte för att "testa igen". "Du behöver hjälp!" kunde jag säga. Kunde också säga att ja om sexlivet inte fungerar vad ska man då med varandra till? Som vän? Jag har vänner. En vän säger inte så. Det räcker nu. 

När vi hittade tillbaka till varandra steg för steg var det mer som att han förändrats så att han var som en ny man för mig och att jag kunde räkna med den här nye mannen, att han var helt frisk i sitt tankesätt, och märkte av hur mycket han ville ha mig, min egen tilltro att jag själv var nöjd med min egen kropp och säger han nej till det är det hans egen förlust. 

Jag har satt upp regler i mitt hem att inga dieter tillåtna, inget jävla vägande utan bara leva som sig bör, rimligheten i det och vara nöjd. Att säga positiva saker för de är precis lika sanna som de negativa och de positiva väger mer, än de negativa i viktskålarna. 

Kan förstå om man inte finner övervikt tilldragande. Finns dock bättre och mer sympatiska sätt att framhålla detta än hur din partner gjorde.

Kroppsvikt är ett känsligt ämne för många och man bör närma sig det med försiktighet och inte med hård kritik. TS man har en del att lära sig i detta med finkänslighet.

Det går att diskutera hur man ska uttrycka sig kring en överviktig partner, men i dom flesta fall blir det ingen förändring oavsett. 

Så vad ska man säga/göra för att något ska hända?

Jag tror inte du kan göra nåt mer än att själv leva hälsosamt, tipsa och säga att man vill ha med partnern på saker och ting där man rör på sig, finnas där som stöd om personen går igenom en tuff period och till exempel tröstäter. Man kan försöka tänka sig in i situationen själv, hur hade jag velat bli tilltalad om det här av min partner om det var jag som var för smal eller för tjock? Går man omkring och tror att man själv är felfri och alltid kommer förbli tror jag man är ute på hal is. Man kan hamna där själv, trot eller ej. 

Jag har sexstrejkat i ett fall.

Jag satte en viktgräns för hans hälsas skull, och fattar han inte bättre så får han äta sig till döden utan mig.

Det höll så länge vi var ihop (och det tog inte slut p.g.a. hans vikt eller diskussioner om den), men med nästa kvinna spårade han ur och fick dåliga knän och diskbråck. Hon gjorde inte sitt jobb där som partner tycker jag.

Fast om man hamnar där själv så är det ju lika dåligt det. Det är väl inget skäl till att partnern ska vara fet.

Jag tror du missförstått mig. Ja absolut det är det, nej det är inget skäl till det. Vad jag ville få fram var att man ska vara respektfull när man talar om det här med sin partner.

Jag tror inte det kvittar, jag tror det gör så mkt mer skada om man pekar och talar på det sättet ts ex gjorde. Jag har hängt upp mig mkt på det för det visar på så mkt annat, inte bara där och då. Hon skrev också att han var negativ annars med, skulle hittat ngt nytt att klaga på, att det där var hans chargong. Sånt drar ju också ner en. 

Om ens partner är fet kan bero på olika saker, kan vara ett självskadebeteende också, psyk ohälsa. Man ska absolut säga sin mening men hur man säger det är inte viktigt bara just där och då utan längre fram med. 

Min man med sin träning, mat räknades in som psyk ohälsa som en ätstörning. Han var inte sån åren innan utan detta var nåt som utvecklades efter lång tids prövning av hans psyke och jag påverkade också till det.

Jag kunde bara säga min mening, och tjata om vad jag trodde på och efterleva det själv tills det inte gick längre. Min gräns var nådd. Hans gräns hade nog inte varit nådd där och då utan han hade nog fortsatt ett tag till tills något annat hänt som fått honom att komma till insikt och skaffa hjälp och förändras. Egenansvar. 

Om man inte har en ätstörning så vet man ju hur man ser ut så det kan inte komma som en chock. Vet man och är nöjd med det själv och inte vill förändra sig, ja, då är det bara take it or leave it. Är man inte nöjd och man vill förändras då får man skapa förutsättningarna för det och som jag tror om det ska bli livslång förändring så ska man inte ge sig på snabba dieter utan verkligen förändra sitt liv, sina vanor. Sälj bilen till exempel. Var inte så bekväm. Skriv upp allt du äter. Bara några såna saker. Ta bort en sak i sänder och energin kommer gå upp och det blir inte den här enorma uppförsbacken då. Vet de där kvinnan tar upp precis lika stor portion som mannen och lika mycket vin till det och gissa vem som då går upp mest i vikt. Måste bli tydligt vart det blir fel nånstans. Som partner kan du bara vara ett gott föredöme själv och stötta för en förändring. 

Min man är idag ännu bättre än de åren innan han blev dålig och vi har ett helt underbart förhållande på fler plan än vi till och med hade innan och vuxit mkt inombords, vilket vi båda behövde, vilket var svårt att förutse när vi var fast mitt i stormen, när jag gav upp till sist. Han förstod ju inte att han blivit sjuk, att han behövde hjälp innan. Jag ville inte fortsätta betala priset för det. Det gick inte längre. 

Förlåt jag skriver som fan här. Slut nu iaf.