Lider av att jag aldrig haft en partner trots att jag inte ens kan skaffa vänner längre

Jag tänkte på att du skrev att du började plugga på universitetet.
Har du funderat på en utbildning genom yrkeshögskolan? Det finns bra utbildningar till yrken där det är relativt lätt att hitta jobb och utbildningarna är inte längre än två år. Många är till och med bara ett år. Ofta med en hel del praktik där du får komma ut i arbetslivet och har möjlighet att träffa människor i ett annat sammanhang.
Det här är en en lite kortare väg för dig ut i arbetslivet jämfört med högskola/universitet. För ett arbete hade tveklöst stärkt din självkänsla och gett dig lite mer mening med livet.

Jag vet hur det känns. Jag har aldrig haft flickvän och blev av med oskulden först vid 35. Jag vet också hur det känns med alla "välmenande" råd och alla som talar om för en hur man ska göra, för det funkade för dom. För man ska vara som dom, då är det bra.

Ja, inte bara hur man ska göra, utan också hur man ska vara. Det är vanligt att tjejer vill tala om för män hur män ska vara, så att tjejerna vill ha en. Man får t ex inte vara blyg, och så ska mannen ta första steget. Han får inte vara osäker, det är omanligt. Sen när de själva träffade män som var blyga och osäkra, då var det gulligt. Så att lyssna på vad tjejer säger kanske inte inte alltid är så bra. 

Kaffedraken, du har ju aldrig velat följa några råd alls utan bara älta. Och därför är du där du är idag. Hade du inte valt att ignorera alla som ville hjälpa dig kunde det gått väldigt annorlunda. Men applicera inte dina misslyckanden på andra och låt bli att få andras trådar att handla om dig. Här vill alla hjälpa TS och vi gläds med de som lyckats vända sin svåra situation. Du gör ingetdera.

Hej! Om det är något råd jag kan komma med så är det att odla dina egna intressen. Spelar ingen roll vad de är: fågelskådning, cosplay, meka med bilar, hantverk, Lego, målning, histotia...vad som helst. Känn ingen skuld eller skam...satsa på sådant som intresserar dig. Efter det kan du föesöka gå på någon utbildning i ämnet, yrkesutbildning eller enkel kvällskurs, och där kommer du träffa likasinnade - men bara om du genuint delar intresset. Börja där - det värsta som kan hända är att du inte klickar med någon men får en kul utbildning/kurs. Det bästa att du klickar med någon och får en kul utbildning/kurs.

Det, och fysiska aktiviteter, är mitt råd.

Kram

Jag förstår att det känns jobbigt och håller verkligen tummarna för att ditt liv kommer förändras i en positiv riktning. Du har i alla fall haft sex. Det finns människor som aldrig ens har kysst någon. Jag tror det är viktigt att kunna glädjas med andra, även om man inte lyckas själv. Vissa behöver solskenshistorier för att orka kämpa på, för att känna att det är möjligt att lyckas och inte ge upp hoppet. Råd kommer man alltid få, oavsett om man vill eller inte. Du får göra som jag, lyssna bara på sånt som ger energi och skit i resten.

Tack. Jag hoppas också att jag kanske kommer träffa rätt kvinna nån gång. Jag har gjort sånt som andra har gjort, de som träffat rätt. Provat nätdejting t ex. Och försökt med kvinnor jag träffat irl. Men jag har inte haft samma tur som många andra, de som träffade rätt. Inte ett dugg konstigt att man känner sig nere ibland och att det är hopplöst. Jag är över 50 nu och tiden går snabbare och snabbare.

Hej!

Jag är en tjej och har börjat universitetet och kunde inte heller vara på nollningen, mådde extremt dåligt av den. Känner inte att jag har autism men börjar typ undra efter jag spenderat tid i skolan. Antingen det eller så har jag nån störning. Något är fel på mig. Är väldigt rädd att jag inte kommer kunna ha ett bra jobb i framtiden och utbilda mig. Vill liksom ha ett fint hus och bo där med min kille och ha barn. Vill ha ett normalt liv. Skillnaden för mig är att jag faktist har en kille. 

Tror faktist att du kan hitta en tjej, men försök hitta nån som är lik dig. Typ chatta med folk på internet eller vad vet jag. Sök upp saker med autism och hitta nått ställe där andra med autism är. Är ju helt säker att det finns tjejer som är i samma situation som dig. Eller nån liknande situation åt minstone.

De som ger råd att du ska hitta aktiviteter. Blir ju svårt om du inte får kontakt med folk på de aktiviteterna, då är det meningslöst.

Jag känner verkligen med dig TS. Jag blir ledsen när en så pass ung person tror att det är kört för det är det absolut inte!

Det viktigaste nu är att du får hjälp utifrån din diagnos. Du skriver att du kan maska din autism och antagligen är det just det som har gjort att du kraschar och mår dåligt. 

Det tär enormt att försöka vara någon man inte är och det skapar en känsla av ensamhet även när man har personer omkring sig. Jag vet det av egen erfarenhet.

Det har tagit mig ett halvt liv att förstå varför jag blir deprimerad och utbränd. Jag försökte hela tiden anpassa mig till tillvaron tills jag insåg att jag måste anpassa tillvaron till mig i stället. 

Jag har förstått att jag kan vara social på mina villkor. Jag kan vara en rolig och bra vän om jag får vila mellan träffarna. Jag kan arbeta med självständiga jobb där jag får jobba mycket hemifrån. Jag är dessutom bra på mitt jobb och bara det stärker självförtroendet. 

Du är bara 25 och har fått din diagnos. Det är jättebra för nu kan du börja förstå dig själv på ett annat sätt och lära dig leva på ett sätt som fungerar för dig.

Jag minns att jag grät massor när jag fick min diagnos  för då kunde jag äntligen ?förlåta? mig själv. Jag hade varit så arg på mig själv för att jag inte kunde vara som alla andra, för att jag inte kunde skärpa till mig. Jag tänkte precis som du att jag är en loser som ingen vill vara med men det är inte sant.

Jag har flera vänner idag som gillar mig för den jag är, inte för den jag försöker vara. Jag är äldre än du så jag har haft flera relationer. Det är lättare när man är kvinna, det inser jag, men det har varit tufft ändå ibland. Samtidigt har jag lärt mig mycket om mig själv när jag har vågat dejta. 

Det viktigaste nu är att du tar hand om dig själv och tar emot all hjälp du kan få av habiliteringen.

Ingenting är för sent! Det är många som inte har börjat sin karriär eller haft en längre relation i din ålder. Det är nu allt börjar för dig. Sluta jämföra dig med andra och  fokusera på det som hjälper dig och får dig att må bra. Ta ett steg i taget, fokusera på nuet och planera för nästa steg. 

Bry dig inte om de som skriver motsatsen. Jag har varit där du är, jag har försökt avsluta allt, men nu är jag lycklig och har ett bra liv på mina villkor. Det kan du också få. 

Stor kram till dig <3

Jag hoppas ni har rätt för jag känner mig rätt vemodig och hopplös. Jag är ingen sån där konservativ andrew tate typ men det känns som att i arbete och relationer så finns det en annan kravbild på män att vara den som har ett jobb med högre status och jag har fallit efter så mycket  i livet att jag vet inte om det går. Jag känner mig som en undermänniska till resten av samhället och det blir nog rätt svårt för någon annan människa att vilja spendera sitt liv med mig sålänge jag känner så. Jag vill faktiskt i detta nu bara aldrig vakna upp igen

Vad jag känner med dig TS! Jag är i exakt samma situation. 
Mitt liv går åt helvete. Jobb, vänner, studier, allt. 
Plus jag har trauma att hantera, blev utsatt för sexuella övergrepp i barndomen av en släkting, samt blev mobbad i högstadiet och gymnasiet. 

Har också autism. Jag vill också avsluta. Har tänkt på självmord i 10 år. Det enda som förhindrar mitt självmord är att jag har försökt tidigare, men blev räddad, och körd till psyk, där psyk sen om möjligt, förvärrade mitt liv.

Så du är inte en ensam om att känna som du gör. Skickar en cyberkram.

Börja med det sociala först, skulle jag rekommendera iaf. Låt inte tidigare händelser sänka dig. Det kanske finns autistiska nätverk. Har läst att det blir som en ögonöppnare för vissa, kanske handlar om liknande sätt att kommunicera.

Sen så är det viktigt att du inte cementerar ditt synsätt på framtiden, ägna dig åt visualisering åt det positiva hållet. Föreställ olika scenarion som att det redan inträffat.

Det är inte konstigt att du känner så när du är deprimerad. De gånger jag har kommit ut ur en depression har jag blivit skrämd av hur övertygad jag var om att allt var över och att det bara fanns mörker i mitt liv. Det är inte så utan det är sjukdomen som får dig att tro det. 

Gör absolut inget förhastat och fatta inga stora beslut när du är i det här tillståndet. Prata om dina tankar med psykologen eller andra kontakter du har. När man pratar om tankarna så blir de mindre verkliga och just bara tankar. 

Du måste sluta tänka på hur allt kunde vara och stanna i nuet. Börja fundera på hur du rent konkret kan ta ett steg i rätt riktning. Tänk inte på en hel karriär utan på vad du kan göra just nu.

Du skriver att du behöver stabilisera ditt mående vilket är klokt. Vilka steg behöver du ta för att göra det? Vilka möjligheter finns hos habiliteringen? Vilket stöd kan du få? Finns det kanske en grupp som passar dig ändå?

Skriv ner vad du behöver göra på detaljnivå, till exempel ?Ring habiliteringen på måndag.? Skriv ner dina frågor och ta med dig listan till nästa möte. Ett litet steg i taget. 

Du skriver att du älskar djur men är allergisk. Gäller det alla djur eller skulle du till exempel kunna ha fåglar eller ett akvarium? Det kanske verkar fånigt men att känna sig behövd kan bryta av de destruktiva tankarna. Det blir ett litet projekt som är konkret och får dig att må bra. Samma sak där, gör upp en plan för att till exempel gå till en zooaffär. Vad skulle du behöva skaffa? Hur mycket skulle det kosta? Ett steg i taget. 

Du är inte dina problem och sådana små saker kan påminna dig om det. Du är en person som har vissa problem, det är en helt annan sak. 

Om du börjar planera för stort så kommer du inte att orka och bara må sämre. I första hand ska du må bra. När du börjar känna dig mer stabil kan du titta på utbildningar men på samma sätt, ett litet steg i taget. 

Längre fram kan du fundera på vilket jobb som skulle passa dig och vad du skulle må bra av, inte vad du tror är status. Många personer med autism gillar IT-jobb eftersom de ofta är självständiga och du kan jobba en del hemifrån. Om du utbildar sig inom till exempel programmering med spetskompetens kommer du garanterat få jobb och tjäna riktigt bra. 

Återigen, det är absolut inte för sent för dig. När du mår bättre och börjar skapa en tillvaro som fungerar för dig utifrån din diagnos så kommer det mesta annat naturligt. 

Jag förstår att du längtar efter en partner men du måste må bättre först. Det är sorgligt att killar i din ålder tror att alla kvinnor har så höga krav att det är omöjligt att träffa någon. Visst finns det sådana tjejer men vill du verkligen ha en sådan partner? Det finns så många tjejer som har helt andra värderingar och prioriteringar. Den dagen kommer när du träffar någon men det är inte läge nu. En partner är inte lösningen på din nuvarande situation. 

Som sagt, ett litet steg taget. Vad skulle du kunna börja med idag? När jag mådde som värst och inte ville göra någonting så kunde jag tvinga mig själv att i alla fall gå utanför dörren. För mig handlade det om att gå ut i naturen och titta på havet. Jag kände inte så mycket men jag matade min hjärna med vackra intryck. Vad skulle du kunna se/göra idag?