Kvittning skrev 2023-09-10 07:54:06 följande:
Jag tror du missuppfattar vad som skrevs. Det är som natt och dag att vara förälder till ett barn med npf och ett barn utan. Den du svarade skrev inte illa om barn med npf, utan det är snatare ett konstaterade att det är en väldigt stor skillnad.
Jag förstår att du som lärare skriver det utifrån att du inte "dömer" barnen med npf utan ser personen bakom och som sagt är många är väldigt skötsamma i skolan. Och det är fint och bra och du är säkert en jättebra lärare utifrån det.
Men att vara förälder är en helt annan sak. Jag uppfattar vårt barn som väldigt omtyckt av lärarna på skolan. Han är lugn, intelligent och supersnäll.
Men det är inte lätt att vara förälder. Alla intryck i skolan, på resor, i affärer, ja typ alla intryck utom att gå i skogen eller sitta ensam i rummet tar oerhört mycket på honom och han har haft sönder mängder med saker hemma när bägaren av intryck rinner över. Och han slår sitt storasyskon för att han missuppfattar skämt. Eller bara för att hon försöker ge en kram i fel ögonblick.
Och hela vårt liv behöver anpassas. Vi måste ha tvårumslägenheter eller två hotellrum när vi reser för att han måste kunna få stänga om dig och vara ensam några timmar varje dag. Vi kommer sent eller får i sista stund lämna halva familjen hemma när vi ska bort för att han drabbas av ångest när han ska gå hemifrån. Vårt hem är kaos för att han stökar ned så mycket snabbare än vi hinner städa, och det trots att han faktiskt försöker hjälpa till och "vara duktig".
Jag har i princip inga vänner kvar som inte själva har barn med npf för jag har ingen ork att upprätthålla mina egna sociala relationer. Men de som själva har barn med npf känner ofta samma sak så där kan vi ses på en aw och sedan ingen social press eller krav. Vi hörs när någon orkar ta initiativ igen vilket kan dröja ett år.
Men som sagt. Mitt barn är en mönsterelev (dock med över 50% frånvaro), väluppfostrad mot utomstående och det är bara vi i familjen och släkt som umgåtts nära oss över längre tid på semestern som får insyn i vad som egentligen krävs av oss föräldrar för att han ska må bra. Vet att både mina föräldrar och mina syskon blev helt chockade första gångerna de såg hans "andra sida", för den är så olik hans vanliga jag.
Kan tillägga också att vårt andra barn som inte har npf nog ofta har uppfattats utifrån som ett barn som kräver mycket. Är väl vad man kan kalla ett envist barn med mycket vilja och energi. Men det är på en helt annan skala att vara förälder till henne för det är skillnad på vad som krävs som förälder till ett egensinnigt barn och ett barn med npf.
Så är det för ER! Långtifrån alla barn med NPF är på det sättet. Att vara jobbig och bråkig är inget diagnoskriterium.
