Barnlös hemmafru=drömlivet?

Vad hjälpas åt och jämnställt betyder för dig och er får du bestämma själv. Du behöver inte försvara dina val.

Det jag vänder mig mot är att vissa skribenter här på forumet svamlar om kvinnor som att de alltid är svaga, lågavlönade och behöver vara gifta med en män som by default tar försörjningsansvaret. Och att de är hårdsatsande karriärister (bara för att de går till ett vanligt jävla 5-9 jobb) och slänger in sina barn på förskolan på dagen de fyllt 1 år. En polariserad icke givande diskussion, fylld av en del affekt och väldigt mycket fördomar. Hemmafruar är ingen homogen grupp, varför skulle de som går till jobbet vara det? 

Så länge den parten den hemmajobbande partnern förstår att om livet förändrar sig (som tex skilsmässa, dödsfall och liknande) så saknas en massa år i pensionssystemet och livet kan vli otroligt jobbigt. Allt för många har blint trott på kärleken och vaknar sedan upp 20 år senare och har ingen intjänad pension och väldigt lite erfarenhet på arbetsmarknaden. Det är svårt att få en dräglig tillvaro då.

Jag själv skulle inte vilja jobba och slita och försörja en annan person (om det inte är för en kort tid, partnern är arbetslös, sjuk etc). Varför går vissa män med på det? Ni som vill bli försörjda, skulle ni kunna tänka er det omvända? Ni jobbar och försörjer en hemmaman. 

ser ofta trådar och kommentarer av kvinnor som vill lämna sina äktenskap men inte har råd, kvinnor som faktiskt har jobb. Hur ska någon som varit hemma i 10-15-20 år kunna ha råd?

bara för att allt känns bra nu betyder det inte att det gör det senare. 

Levde så i 10 år. Det var onekligen soft. 

Kan inte kvinnor/den som är hemma förstå det, eller? Självklart får man fundera på hur valen man gör påverkar ens framtid. Är ju därför många faktiskt är hemmaFRU och inte hemmasambo t.ex. Man kan ju faktisk spara till pensionen på egen hand, allt behöver ju inte komma från ens jobb.

Och folk värderar ju tid och ens liv olika. Vissa kanske vill prioritera att vara med sina barn när de är små, sköta hemmet eller vad som under de där 40-nånting åren man vanligtvis jobbar. Har man tur kan man ju vara pensionär i 20-25 år, men det är ju absolut inte en garanti. Hela livet går ju inte ut på att se till att man får så bra pension som möjligt.

Kan förstå att du ser det så om du inte kan se ett värde i hushållsarbete. För bara för att man inte får en lön betyder det ju inte att sköta hushållet helt saknar värde. Båda gör ju sin del och ingen del är ju bättre eller sämre, oavsett vem som får betalt. Det handlar ju liksom inte om ett en blir försörjd och den andra inte tillför något alls. 

Jag levde precis så under en period, och det var härligt i början.
Men tröttnade på den livsstilen rätt fort.   Som semester,  det är härligt att ha semester, men om man har semester varje dag hela sitt liv så försvinner själva poängen.
Att gå hemma i en lägenhet om dagarna och pyssla med växter och laga mat etc är inget jag vill göra. 
Hade jag haft mina barn hemma så hade det varit mer meningsfullt, men som barnlös absolut inte. 

Klart att det finns värde i hushållsarbete. Men du tjänar inte in någon pension alls de året och det krävs mycket för att kompensera det med privat pensionssparande. Du tjänar dessutom inte in arbetslivserfarenhet. Vad händer den dagen du behöver ta ett jobb utanför hemmet?

Du sitter väl i företages styrelse? Annars har du noll insyn och en likvidation och en massa andra beslut som tar bort bolages värde kan göras helt utanför din kontroll. Består företaget värde dessutom mest av humankapital kan värdet försvinna från en dag till en annan.

Lever redan ett slags hemmatjejliv fast utan partner och det är inte särskilt drömlikt precis.

Tror inte att någon man hade förgyllt det nåt vidare med sina högar av smutsbyk heller så..

Ja i början är det härligt som semester men sen blir det vardag och man tröttnar  

Min helgen är nästan slut-ångest var lite extra stark när jag gjorde den här tråden:)

Om man är introvert/asocial kan det vara ett drömscenario, men att aldrig ha ett annat umgänge än sin make tenderar att bli långtråkigt i längden.
Visst kan man umgås med andra ibland, men om alla andra vänner skaffar barn så slutar det med att man inte blir medbjuden längre för vännernas fokus hamnar på barnaktiviteter.

I andra länder där det finns en vidare hammafruskultur är det nog enklare att få till umgänge med andra hemmafruar, men här i Sverige där man ska jobba så är det väldigt få andra vuxna kvinnor som är hemma dagtid så länge de inte är föräldralediga.
Och när dessa kvinnor kom hem från sina jobb vill de spendera tiden med sin familj.

Sedan kommer den ekonomiska aspekten att om förhållandet tar slut alternativt att mannen faktiskt dör, så är det ganska svårt att få ett jobb med ett stort hål i sitt CV och den dagen det är dags för pension blir det magert. Om man inte lyckas gifta sig med en mångmiljonär som inte skriver äktenskapsförord utan man kan få med sig minst 10 miljoner vid en ev skilsmässa...

Provade på att vara hemma när barnen var små. Jobbade visserligen halvtid i vårt eget företag, men jag höll på att bli galen av tristess över att aldrig träffa andra människor. Skaffade mig en halvtidstjänst så jag fick kollegor att prata och umgås med...

Visst finns det ett värde i hushållsarbete men de flesta klarar ju att jobba heltid samt ta hand om sitt hushåll dess utom. Hur mycket tillför man då, om en part försörjer den andre ekonomiskt och dessutom skulle mycket väl kunna ta hand om hushållet? Om den som jobbar är lat, ok då slipper den ju en del hemmajobb. 

Har en kollega som varit hemmafru i många år men nyligen börjat jobba igen eftersom hon ville ha kollegor och betalt arbete när barnen blivit äldre. Hon blev väldigt less utan kollegor och uppskattning på jobbet. 

"lat"? Det blir ju ett bättre liv för båda, om hon får undan allt hushållskram på dagen, och sedan har hon middagen på bordet när han kommer hem, och de äter tillsammans i lugn och ro... kanske hjälps de åt med disken. Och sedan är det klart, och de har hela kvällen på sig att göra något kul. Och likaså blir helgerna nästan arbetsfria, de måste inte storstäda och åka iväg och storhandla och rensa ogräs då. Jag ser det som win-win!

Jag fattar inte detta att man måste stressa och jobba ihjäl sig, att DET ska vara idealet?! Och det gäller ju dessutom bara infödda svenskar...

Jag skulle nog bli uttråkad ganska så snabbt. Efter en vecka på playan längtar jag alltid hem till vardagen. Jag gillar att jobba och jag gillar att se fram mot helgen och semester. Om man var ledig hela tiden så har man ju inget att se fram emot. 
Jag gillar att bli utmanad på jobbet, att prestera, att bidra. 
Jag gillar att gå upp tidigt på morgonen och vara härligt trött på kvällen. 

Om jag skulle vinna på lotto så skulle jag fortsätta jobba men då antagligen starta eget. 

Låter urtrist.  För lite att göra och dessutom är barn meningen med(mitt) livet.