Om ni hade vetat hur det skulle bli...

Det är inte kul att kissa på sig, det vet jag med men att ens fundera på om det var värt att skaffa barn pga att det hänt ibland förstår jag inte hur man ens kan fundera över.

Idag "ja", nu när mina barn är stora. Jag är glad att jag har familj. Men hade du frågat mig när de var små, och jag hade kunnat svara anonymt, så hade svaret i alla fall vissa dagar (och nätter...) troligen blivit "nej". För jag upplevde småbarnsåren som väldigt jobbiga. Den ständiga tröttheten, bristen på egen tid, alla saker jag velat göra och människor som jag velat träffa, som inte var möjliga. Jag minns känslan av att vara bunden, låst - det var hemskt!

Med en annan pappa till barnen, och understöd från mor- och farföräldrar vilket vi inte hade alls, hade det förstås kunnat vara lättare. Man bör nog tänka igenom vilka förutsättningar man har, innan man fattar beslutet att skaffa barn. Utan avlastning blir det VÄLDIGT jobbigt, och många förhållanden bryts också sönder av den anledningen. 

Det där känner jag igen. Om jag vetat hur obefintligt stödet och intresset från våra föräldrar blev skulle jag varit mer förberedd iaf. 

Jo. Våra föräldrar var i och för sig intresserade, men på avstånd. De ville ha foton på barnbarnen, prata om dem, både mormor och farmor stickade och sydde söta (men inte alltid så användbara) plagg, etc.. Men de ville - eller orkade kanske inte - sitta barnvakt.

Det beror på. det är jättestor skillnad på att läcka några droppar när man skrattar eller hostar och att kissa ner sig helt.

Ja, utan tvekan. Hade jag vetat hur allt hade utvecklat sig så hade jag valt att försöka skaffa ett andra barn istället för att nöja mig med ett. 

Nyfiken, vad får dig att känna så och vad har ändrats?

Det vet jag med men hur jobbigt det än kan vara att kissa ner sig någon gång så kan jag inte tänka mig att jag skulle avstått från barn även om jag vetat att det skulle hända. Det är ju inte som att drabbas av en allvar sjukdom.

Fast för vissa är det ju inte bara "någon gång", utan varje dag, varje gång. Hoppas det finns bra behandling för dem. Det är ju ett väldigt stort besvär. 

En person jag känner kan inte hålla tätt därbak heller, eftersom hon sprack i hela mellangården. 

Jag är faktiskt tacksam för mitt kejsarsnitt just av den anledningen. Inga läckor. Kan säga att de allra flesta i min ålder (50+) läcker rätt ofta verkar det som. När de skrattar, hoppar, springer, hostar etc. Tena Lady gör stora affärer på äldre kvinnor! 

Absolut, ha barn är det bästa som hänt mig. Sen kan jag ångra att jag inte hanterade vissa situationer på ett annat sätt nu när man ser saken från ett annat perspektiv.

Ja verkligen, det är mycket man ångrar att man inte gjort tidigare. Jag ångrar tex att jag inte njöt mer av att gosa och gulla med mina barn när de var små, nu är de stora och vill inte alls gosa... haha. Inte för att jag inte gjorde det utan jag önskar att jag gjort det mer och uppskattat det mer än jag gjorde då. Man är ofta så fullt upp i att försöka kombinera föräldraskap med karriär, husbygge, etc, etc... att man glömmer ofta att stanna upp och njuta av "the moment" med sina kids....och rätt vad det är har tiden runnit iväg och de har blivit stora 

Njae. Jag är närmare 60 och har fött två barn via den naturliga utgången. Här läcks aldrig någonting!  

...även om jag har märkt att jag blir kissnödig vid mindre mängd urin i blåsan nu, än när jag var ung. Men detta är något som har kommit gradvis; det uppstod inte direkt efter förlossningarna, och jag tror att det handlar om normalt åldrande som hade skett även utan barnafödande. Urinblåsan blir antagligen styvare och mindre elastisk, precis som andra vävnader i kroppen. Tråkigt är det...

Jo. Det är därför jag tycker att det är så tråkigt, när jag ser mammor idag som prompt måste ha allt på en gång. Barn, hus (ofta med renoveringsbehov, eller till och med själv-bygg), heltidsarbete... och inte sällan även hundar och andra djur, ridhäst t.ex., och ett omfattande träningsprogram (det duger inte att träna till Lidingöloppet - Maran ska det vara eller i värsta fall Iron Man).

Det GÅR ju inte. Någonstans blir det lidande, och för dessa mammor är det nästan alltid barnen som offras först.

Små läckage som när jag skrattar eller nyser har hänt otaliga gånger. Större läckage så man kissar ner sig helt har hänt ett fåtal gånger, har sluppit läckage därbak helt tack och lov. Jag vet att många kvinnor drabbas av detta men jag tvivlar på att många ångrat att skaffa barn på grund av det. Lider av det gör jag med, jag hatar verkligen att kissa ner mig när det händer. Men ångrar jag mina barn pga det? Inte ens nära. De är värda mycket mer än alla besvär jag haft.

Pappor då?

Sen tror jag det är enkelt att i efterhand nostalgiskt tänka att man borde gosat mer, men i stunden gjorde man sitt bästa. Det är lätt att glömma de jobbiga sakerna och bara tänka att man borde varit bättre.

Nu är jag iof man och absolut ingen iron-man wannabe, utan snarare ganska laid back (vilket retade gallfeber på mitt ex ibland), mitt ex var däremot en sån där iron-man wannabe person, jobb var väldigt viktigt och hon gjorde karriär och blev chef. Allt skulle planeras i minsta detalj minst 1 år i förväg och hon fick nästan andas i påse när saker inte blev som hon planerat. Alltid rastlös, sitta still och bara njuta av stunden var otänkbart utan varenda sekund måste användas effektivt, och givetvis hade hon ju alltid tolkningsföreträde i vad som var viktigt.

Det är en av anledningarna till att jag ångrar att det var henne jag skaffade barn med, jag drogs tyvärr med i hetsen och spenderade mycket tid med att fixa hus och tomt som givetvis skulle bli klart nu nu nu och eftersom det tydligen pågick nån slags osynlig duktighetstävling med grannarna som jag inte var medveten om. När jag till slut fick nog och skilde mig var kidsen redan 8-10 år gamla och jag hade redan missat en hel del tid med dem.

Men men det är lätt att vara efterklok...

Absolut, det är lätt att vara efterklok, men bara för att man ångrar vissa saker så betyder ju inte det att man ångrar allt eller att man glömmer de jobbiga sakerna... visst finns det mycket som är jobbigt med att vara förälder, ingen dans på rosor direkt. Föräldraskap är nog jobbigt för alla, men alla lever ju inte likadant och gör likadana val.

Om man intalar sig själv att man gjorde allt rätt ändå så lär man sig heller aldrig något av sina misstag, så ånger kan vara nyttigt. Och även om man själv inte får chansen att göra om saker så kan ju det man lärt sig av sina egna misstag vara till nytta för andra... tex vilka råd man ger sina barn när de får egna.

Nej, eller jo men då skulle jag skaffat barn med en människa som är intresserad av våra barn som vill hjälpa till i hemmet med arbete och försörjning. Inte vara halvkriminell "bro" och deala.

Barnen är ljuset i mitt liv men han sänker mig.....

Absolut. Min bäste manlige vän råkade ut för en sådan kvinna, och jag tycker så synd om honom. Hur mycket han gjorde så var hon aldrig nöjd. Hon kunde aldrig se allt det fina hon hade, för det fanns alltid någon annan som hade något mer, och då måste hon också ha det, så att hon kunde lägga ut bildbeviset på Facebook.

Dessutom lurade hon till sig den första graviditeten (det erkände hon senare), och han har berättat för mig i ett svagt ögonblick, att hade hon inte gjort det så hade han gjort slut. Hon förstod att det var på gång, så hon satte fast honom med graviditeten. När han fick beskedet tyckte han att han måste ta sitt ansvar - och sedan var han ju fast. Senare blev det skilsmässa där också, men efter alltför många förlorade år precis som i ditt fall.

I det fallet förlorade min vän dessutom en halv miljon kronor (!) på att kvinnan tyckte att de måste ha hus fast hon inte var färdig med sin utbildning ännu! Hon studerade till veterinär, och den utbildningen fanns i alla fall då bara i Uppsala, så arbetsmarknaden runt Uppsala är översvämmad av nyexade veterinärer som söker. Så de måste oftast söka sig någon annanstans i landet för sitt första jobb. Detta VISSTE tjejen naturligtvis, men eftersom de skulle få barn så MÅSTE hon ha hus - i Uppsala... Och sedan när hon var klar med utbildningen bara något år senare, fick det säljas med förlust, för det blev panik att flytta till orten där hon fått jobb... 

Min vän blev nästan sjuk av grämelse, för de där 500 000 kronorna var HANS pengar som han hade slitit och sparat ihop (han var några år äldre än hon). 

Nja, kanske inte så mycket som har ändrats. Men jag och barnets mamma separerade när barnet var 3 år, kärleken hade runnit ut i sanden. Sen har det av olika skäl inte blivit läge för fler barn. Om jag hade kunnat backa bandet hade jag velat ha ett barn till med henne även om det tog slut sen, för då hade jag haft två barn nu istället för bara ett. Men såklart, hela livet sedan dess (10 år) hade förstås sett helt annorlunda ut på många sätt så det går inte att jämföra. Men jag är lite ledsen för att jag bara har ett barn och jag hade gärna haft ett till.

Och visst, jag skulle kunna få fler barn eftersom jag är man, men jag har en jämnårig kvinna nu (ca 45) som jag älskar högt och vill absolut inte bryta upp med henne för att ha möjligheten att skaffa fler barn med någon annan som är yngre.