Att vara annorlunda! Hur slutar man att jämföra och att vara avundsjuk och känna sig utanför?

En bättre idé kunde ju vara om du försökte jobba lite på dig själv. 

Du skrev att du blivit mobbad i det förflutna. Låt inte det som skett i det förgångna definiera vem du är idag.

Personer med Aspergers kan vara lite knepiga i sitt sätt att interagera med folk. Det går dock att lära sig det sociala spelet och utveckla sina färdigheter inom det området.
Men man måste vilja något själv också. 

Många som är originella och gör sin egen grej råkar på motstånd och människor som säger att de är dåliga. Det lyssnar dom inte på, utan fortsätter att göra sin grej.

Jag har alltid varit en "udda fågel" ända sedan jag var liten. Få vänner genom åren, utfryst i skolan för jag vägrade tjuvröka och smaka alkohol som 12-åring. Då jag är rödhårig har jag dessutom alltid sett annorlunda ut. 

Hur har jag hanterat det? Tja, jag är den jag är. Ta det eller försvinn. Jag har inte orkat göra mig till för att passa in. De gånger jag har försökt har det bara blivit ännu mer fel. De få vänner jag har idag accepterar mig som jag är. De vet att jag behöver vara ifred ibland, de vet att jag ibland säger saker som låter superfel när de kommer ut (men lät jättebra i min hjärna). 

Jag har ett socialt yrke och måste få vara ifred på lunchen för att klara av eftermiddagen. Behöver min restid hem för att ha tålamod med familjen hemma. Vissa dagar önskar jag att jag bara kunde fly ut på landet, slippa umgås med folk och bara få vara själv med mina böcker... Men, med barn och partner fungerar inte det och då får man njuta av de stunder av ensamhet som man faktiskt har istället. 

Har jag någon odiagnostiserad diagnos? Kanske. Skulle det hjälpa mig att få den diagnostiserad? Nope, jag har mitt sätt att hantera mig själv på. Är jag avundsjuk på andra? Nä, inte direkt. Älskade jag pandemin, när alla tvång på umgänge försvann? Absolut, helt självklart!

En fantastisk bok på ämnet är Sara Lövestams roman "Udda". Läs den! Jag har själv köpt den (älskar allt av Sara Lövestam, hon är ett geni) och i bästa fall ändrar den ens syn på människor. Hos varje människa kan man lyfta fram sånt som är hur vardagligt som helst, och sånt som får henne att låta väldigt unik och annorlunda/udda.

Exempel: Jag är en skolbarnsmamma, bor i en svensk stad, har brunt hår och är snäll och rättvis. Men jag är också en kvinna som har rötter i flera länder, gillar obskyra sexklubbar, haft orimligt mycket ångest tidigare i sitt liv och avskyr kaffe.

Och så där olika kan man beskriva alla människor, vilket jag tycker är fascinerande.

Läs "Udda"!

Att  vissa diagnoser innebär sociala svårigheter är ju ingen nyhet, det är ju en del av diagnoserna. Likväl kan man jobba på sitt sätt att interagera med andra människor!

Hälsa på människor man möter. Le mot andra. Tacka om man får hjälp med någonting. Hålla tillbaka saker som man vet att andra reagerar negativt på. Om det inte kommer naturligt så¨kan det tränas in - det kanske är delvis  fejk men det är också smörjmedlet i sociala relationer sedan mänsklighetens början.

Då de flesta människor reagerar posirtivt på dessa mbeteenden från medmänniskor så får de också ett mer positivt bemötande - det handlar knappast om att vissa diagnoser är mer värderade än andra.

Dina tips hjälper inte mig överhuvudtaget. Jag vet allt detta. Det jag har problem med är att skaffa vänner, hur man förvandlar en bekant till en vän. 

Jodå, det hade kanske hjälpt dig att få en diagnos, det är iallafall fall hur det brukar låta hos FL-folket. Att bara man får diagnos så får man rätt stöd, och verktyg, som det så fint heter. 

Nej, JAG anser inte att det hade hjälpt mig för fem öre eftersom JAG trivs med den jag är. JAG accepterar mig för den jag är. Skit samma vad alla andra tycker, speciellt inte FL-folket. Varför skulle jag bry mig om vad totalt okända människor tycker om mig? Folk jag aldrig kommer att träffa?

Och det är något magiskt i det där, ju mer jag har accepterat mig själv, desto bättre har jag mått och desto enklare har det varit att hitta det fåtal människor som accepterar mig för den jag är. Jag har aldrig haft behovet av att passa in. Jag trivs bra på egen hand och vet att jag klarar mig på egen hand. Ja, det är trevligt att ha folk som bryr sig om en omkring sig men det är ingenting jag faktiskt behöver för att trivas med livet. 

Men det kanske är där det skiljer sig mellan dig och mig. Du vill inget hellre än att ha andras bekräftelse medan jag skiter högaktningsfullt i den. 

Man kan fortfarande trivas med sig själv och få hjälp i till exempel skolan, hab, LSS-insatser m.m

Fast jag har inte behövt hjälp, vare sig i skolan eller på annat vis bara för att jag inte passat in i mallen om hur man "ska" vara. Lägg ner att försöka förklara för mig hur jag känner gällande mig själv. Bara för att du inte trivs med att vara annorlunda så betyder inte det att alla som är annorlunda och udda gör det. 

Som sagt, jag skiter högaktningsfullt i om jag skulle ha en diagnos eller inte. Jag kan hantera mig själv i olika sammanhang, jag vet hur jag fungerar och vad jag mår bra av. Vad skulle eventuella insatser vid en diagnos kunna hjälpa mig med? Noll, nada och ingenting. Jag har inget som helst behov av att få veta varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör i vissa lägen. Jag har levt med mig själv i snart 50 år. Jag vet hur jag fungerar och människor runt om kring mig får acceptera mig för den jag är. 

Då måste ringa 112 om du vill begå självmord!

Å enda sidan. Samhörigheter med en flock, med en grupp, där styrka läggs till styrka, där komplement läggs till komplement. Skratten som förlöser varandra och modet som skapas i plural.

Å andra sidan. Samhörigheten med havet, med vinden, med existensen som man själv är. Där man inte har en flock. Där stillheten uppstår, upplevelser utan språk, utan tankarnas brus. Singulars kraft.

De kompletterar varandra bra, men som avvikande blir man avläst undermedvetet och reaktionerna blir därefter. Inte så avvikande att man kan förklaras med en diagnos, men inte så normal att man lätt smälter in i gänget. Där gruppens innersta väsen och gemenskap är lika synliga men onåbara som stjärnorna en klar höstnatt. Kanske står chansens dörr öppen, kanske är man oförmögen att ta sig in i den. Man äter girigt av gemenskapens smulor där i periferin, tills någon sträcker ut en hand som smäller en på fingrarna. Man kommer att backa och vända sig bort från gruppen. Varför skulle en utstött söka en annan utstött? Ibland men inte givet att så ska ske.

Att jämföra är svårt att sluta med, riktvärden, stor och smått och så vidare är begrepp som förhåller sig till varandra. Soritesparadoxen, när blir en sandhög en sandhög och när upphör den att vara en? Avundsjukan kommer ur jämförelsen, kan kanske vara en drivkraft för att uppnå något, eller något destruktivt, eller bägge ock. Att sluta känna sig utanför gör man genom att känna samhörighet med omgivningen och inte se sig själv som en separat utomstående del.

Jag jämförde mig mycket med andra när jag var yngre, sen slutade jag med det och accepterade mig för den jag är och försöker vara den bästa jag jag kan.

Vad kan dem göra för mig? Ska dem ta bort den smärta jag känner efter att ha blivit mobbad i flera år? 

Men tack för att du bryr dig. Det betyder mycket. 

Ring Självmordslinjen: 90101. Det finns alltid hjälp att få, även när du inte tror det.

Frågar igen. Hur kan dem ta bort att jag har blivit mobbad i flera år?