Två barn, så trött, ge mig hopp!

En annan sak som jag personligen tycker har hjälpt är att tänka att det är normalt att barnen har skrikperioder. I början gick skriker så otroligt mycket in på mig att jag blev galen och arg över situationen. men när jag började acceptera att det är såhär och att det faktiskt kommer över och att man gör så gott man kan kändes allting lättare. Jag använde även hörselskydd. Då blir man inte lika stressad när man tröstar barnet. 

Bara för att du inte förstår det betyder  det inte stt det inte kan vara så. Det är inte en tävling.

Jag skriver oxo att det går nu men är jobbigt, så jo vi reder ut det. Läs trådstarten igen tack.

Trams, jag behöver inte egentid för fika sa jag men du ifrågasatte att jag alls inte kunde få det. Olika saker.

Ditt förslag suger ju oxo rent praktiskt.

Ska mannen ta de då dygnströtta barnen 1630-1830, över middagen, jag ska inte kvällsamma det lilla barnet , utan han ska mata båda istället för att vi får en middag ihop, och srn kommer jag hem till nattning? I vulkrn värld blir det ett kul familjeliv?

Att du föreslår cafe och kompishäng utan barn som egentid får mig att tänka att du är runt 20 utan barn. 

Som sagt också går tråden ut på att jag önskade saker att SE FRAM EMOT. Inte något annat. Framför allt inte stt familjelivs arga kvinnor ska komma och nedvärdera min man tack. Ni kan skapa era egna trådar.

När det kommer till saker att se fram emot ska jag börja med att grusa dina drömmar lite och säga att det blir jobbigare innan det blir bättre. Tyckte värsta perioden var när yngsta var 6-12 månader. Stor nog att kräva mer, bli mer rörlig med skaderisken det innebär, allt extra pyssel kring maten som tar tid (slutar man amma får man dock en tidsvinst där) + att det var här vår äldsta började störa sig ordentligt på sin lillebror. Och det kan man ju förstå - tänk att ha ett småsyskon som är för litet att leka med, men precis lagom stort för att riva dina grejer!

Det hela lättade upp från ca ett års ålder när den lilla blev lite mer säker i rörelserna. Storebror fick up ögonen för att det faktiskt gick att leka tillsammans korta stunder och närmaste halvåret utvecklades det till längre och längre stunder som krävde mindre och mindre punktövervakning av oss föräldrar. Det var en total gamechanger när lillebror lärde sig gå stadigare och t.o.m. springa, då kunde de röja ordentligt och allt kändes kul! Vid det laget åt han dessutom samma mat som resten av familjen, sov gott på natten, kunde tulta runt i trädgården och utforska för egen maskin... ettåringar är fantastiska.

Rekommenderar som andra i tråden att ha mjuka madrasser. Vi hade ett "madrassrum" ett tag med bara en säng och en madrass bredvid och barnen var där varje dag och klättrade och hoppade och röjde. Det var i den leken storebror lärde sig trösta och säga förlåt. I alla andra sammanhang vae han ofta för hårdhänt och blev bara sur när lillebror grät eller gnällde, men leken i madrassrummet var så rolig så där blev han motiverad att ställa allt tillrätta så fort som möjligt och lärde sig snabbt ta hänsyn till lillbrorsan för att slippa störande avbrott i leken.

Nästa utmaning efter det är när syskonen börjar gadda ihop sig mot er föräldrar. Vår stora satt varje måltid och uppviglade lillen att kasta mat och bestick, välta ut glaset och vända tallriken över huvudet - och lillebror gjorde som storebror sa, till bådas stora glädje och föräldrarnas stora förtret. 

P.S.: Glöm aldrig bort att storasyskonet också är pytteliten och behöver massor av kramar och tålamod!

Mina barn har inte kommit lika tätt men erfarenheten jag har är i alla fall att det blir lättare efter första trotsåldern. 

Så utifrån det borde "första steget" till att det bli lättare vara när äldsta kommer ur trotsåldern och sedan "nästa steg" och livet mindre jobbigt när andra barnet också har gjort det. 

Det är svårt att få egentid om man vill vara två vuxna på barnen hela tiden när man är hemma tillsammans. Jag VET att det är jobbigt och krävande, jag har själv haft ett kolikbarn. Det två första var jobbiga, och det beror INTE på att. barnen var jobbiga utan för att jag var ovan. Jag försökte få dig att se situationen ur ett annat perspektiv nu när jag själv kommit ur mina "jobbiga" år. Önskar att jag själv hade tänkt så. Att dina barn inte är så mycket krävande än alla andras (om de inte har diagnoser då), utan hur du hanterar det genom att skapa bra rutiner, där du även får in raster (dusch, promenad). Det har du all möjlighet till, ni är två och ni skulle till och med turas om att sova ut med öronproppar. Du tycker att jag är elak för att jag är övertygad om att ni inte måste vara två vuxna på era barn? Det är lätt att få tunnelseende eftersom den första tiden med småbarn är dimmigt. 

Det är inte omöjligt att vara ensam vuxen på två, och även städa och tvätta. Det handlar om vana. Din lille var väl bara 2 mån? Hen hinner vänja sig vid bärsjal eller bärsele. Sen är din 2-åring van att bli underhållen direkt när pappa kommer hem. 2-åringar kan lära sig att leka själva, eller hjälpa till när man städar. 

Du är väl ensam på dagarna med två när pappan jobbar, så helt omöjligt är det väl inte?

Jag tycker det låter som du mest behöver ventilera. Jag förstår faktiskt och var i liknande. Hade 3 barn som var nyfödd, 1,5 år och 4 år. Jag kände mig låst och ledsen. Sliten.

Många kom med fina råd men jag kände att mitt sinne var så trött så jag kände att komma ifrån inte skulle hjälpa, jag visste attt jag skulle tillbaka.

Avgudar mina barn, men föräldaliivet med småbarn var fan inte kul många gånger. 

Skillnaden är att jag är ensam 1330-16 med en utsövd tvååring som precis vaknat från förskolan efter mat och sömn och vi kan hänfa utomhus iaf någon timme. 

Efter 1630 börjar han bli tröttare och efter 18 är det totalt trötthetskaos där det blir massivt mer av känslor, så skillnaden är ju rätt stor i VILKA gimmar man är hemma. Och då är jag ju rejält trött ofta när mannen kommer hem för att det varit intensivt på de ?snälla? timmarna.

Och det är klart en tvååring kan läransig hjälpa till men man för ju också räkna med att det tar tid, stt man inte kan ha några krav, att det kan bli kaos istället. Han är med och sopar och älskar dammsugaren och att ta ur tvätt. Men det kan ju lika gärna bli att han springer iväg med en tröja och ramlar på den och behöver en kram, att sopkvasten bankas mot fönstret för stt det ger ett kul ljud eller att dammaugaren blir en leksak. Och det är ju okej och så det är när man är två år, men det underlättar inte städet. Och jag ksn inte lyfta en ledsen eller trotsig tvååring med en bebis i famn eller sele. Är jag själv med honom (eller mannen) är han ju med på såna aktiviteter såklart och då fpr de ta mer tid.

Att pappan inte ger honom uppmärksamhet när han kommer hem är orimligt nu då barnet älskar sin pappa och har ett extremt närhetsbehov. Lyckan när pappa kommer hem är påtaglig och att då INTE ge honom uppmärksamhet då vore faktiskt just elakt.

Ja som jag skrev i TS går det runt för oss och jag behöver mest några saker att se fram emot tidsmässigt när det blivit enklare för andra. Jag fattar ju stt det är intensivt med två så små och särskilt när jag helammar en. Men vi har mat på bordet, kläder är tvättade och nätterna passerar. Men det är ju aldrig avslappnat.

En sovmorgon är som idag, att den minsta somnat på mig kl 06 efter 4-5 uppvak i natt så jag låter honom sova där, men är helt låst i sängen, medan mannen och den stora går upp. Jag får ju en slags paus, men kan inte röra mig och vet att bebis när som kommer vakna och ska ammas, och sen startar dagen i ;full fart. 

Jag vet att jag säkert ger MER av mig och min tid också än jag absolut måste för att få ren överlevnad, och så gör min man med. Men vi har också  valt det de här första åren med barnen eftersom vi tror på att den närvaron kommer ge trygga barn. Men det blir  ju intensivt.

Har inte bett om alla råd i tråden som folk (som  kanske  inte läst mer än rubriken?) kommit med.

Alla du ser med större barn har varit där och överlevt.

Andas, det kommer bli bättre, eller värre om ni slarvar med preventivmedel?

Sömn är så otroligt viktigt för att orka.
Försök att alltid passa på att vila när dina barn vilar umder dagen. Nån gång sover de säkert samtidigt. Håll inte på och fixa massor när de sover på dagen. Du går ju upp på natten och ammar kanske och det tar på krafterna.
Försök att ta var sin sovmorgon på helgen så att ni åtminstone kan sova ut en morgon i veckan. 

Om du ammar på dan låt två-åringen sitta bredvid och helst titta i nån bok som du kanske kan läsa i för ditt barn. Det funkade iaf jättebra för oss. Jag hade en himla tur för mina barn var otroligt snälla med varandra. Det var två år och två veckor mellan dom och äldste sonen var alltid jättesnäll mot sin lillebror.

Kom ihåg att få så mycket sömn som möjligt och givetvis frisk luft varje dag!

Lycka till och kram🤗

Fattar inte hur ni kan ha barn sittandes bredvid då? Min tvååring tittar i boken, kastar den sen över rummet, eller springer iväg med den. Attackkramar ammande lillasyskonet eller klappar först snällt men sen för aktivt så jag måste ställa mig upp. Då skriker tvååringen om att oxo få bli buren. Blir sur och klättrar skrikandes upp på soffa eller fåtölj.

det blir inte enklare ...

mina är 8 och 10

det är fortfarande konstanta bråk och skrikattacker.. 

mannskukle aldrig ha skaffat barn.

förlåt om jag skrattar men jag känner så väl igen mig i din undran. Det är som den här debatten om riktigt små barn och skärmar. Det fanns inte på kartan att mina barn skulle bli sittande still med en skärm när de var småbarn. 

Jag är säker på att barn formas mycket av hur vi vuxna beter oss. Om jag lyckades med att sitta och amma mitt barn i soffan med min två-åring bredvid mig tittandes i en riktig bok av papper - varför skulle inte andra klara av det? Barn behöver lugn och ro - inte överstimuleras hela tiden. Både vuxna och barn behöver lugn och ro. 

Föräldrar är inte bra föräldrar om de stimulerar sina barn till döds nästan. Barn måste få tänka själv och hitta på saker. 

Fast barn är olika?