Pappan är väldigt glad i straff

Fast nu var det knappt något sår. Det var av sådan art att enbart en fyraåring kan finna det upprörande. Och nej, det var ingen naturlig reaktion att knyckla ihop teckningen, det var två händelser skilda från varandra. 

Men - jag tycker ändå inte att det är lämpligt att kasta ut ett straff som är totalt frånkopplat från själva händelsen. Och inte hela tiden, för det här är inte första gången pappan slänger fram ett straff.

Fast det handlar inte bara om att straffen är för hårda. De är också helt frånkopplade från sakerna som sonen gjort. Dessutom saknar pappan förståelse för att en fyraåring blir trött eller för hungrig ibland. Han kan hota med att kasta ut (och faktiskt ställa ut) favoritleksakerna, för att sonen krånglar vid matbordet. Istället för att inse att sonen nog är lite trött och behöver lite energi. För när man väl fått i två tuggor mat, är det sällan ett fortsatt problem. Pappan kan ställa ut leksaker för att sonen, trots upprepade tillsägelser, inte direkt kommer till pappan för ex. tandborstning, utan istället gömmer sig/spexar framför spegeln/busar/etc. Dvs, det har noll och ingen koppling till att sonen segar. 

Jag kan ju för övrigt inte sitta och redogöra för varje enskild händelse de senaste åren. Det blir ju övergripande i en sån här redogörelse. 

Ett. Jag tycker att det är fel av pappan att neka ett plåster som du har lovat. Där underminerade han dig. Inför barnen. Det är alltså pappas vilja som trumfar mammas. Det är inte heller okej. Jag hade sagt ifrån att han inte kan ta bort ngt JAG har lovat barnen som bestraffning för något de gjort. Då får han ta bort något han själv brukar göra eller tillåta och så får han driva igenom det. Hade gett mitt barn ett plåster ändå. Hade pappan tyckt att jag underminerade honom hade jag meddelat att han började och att han får söuta. Jag stod alltid upp för mina barn när mitt ex var onödigt hård mot dem. En gång gav han dem tillåtelse att göra en grej och sedan glömde han bort vad han lovat och blev superarg på dem för att de gjorde dem. Fan vad arg jag blev. Gick bara in och meddelade barnen och pappan att det var helt okej att fortsätta samt att pappa och jag städar sen och sedan var jag inte nådig. Han var skitsur men det sker jag i. Att han blev underminerad spelade noll roll då. Inget barn ska få fan för något de inte kan relatera till. Om barnet inte FÖRSTÅR konsekvenserna av ett handlande så förstår de det ju inte bättre för att de får skäll för en orelaterad höndelse. Om din man är hårdare med pojken än flickan på ett orättvist sätt  sabbar han relationen till sonen och det är jättetufft för pojkar att bli behandlade så av sina pappor. Han måste sluta med det. 

Två. Ni behöver en samsyn och det Kan hjälpa med utbildning.

Tre. Testa ritprata med pojken.  .  

Både jag och en av mina män har haft en sadistisk förälder. Vi är sexuellt avvikande förutom en hel del andra problem. Jag bröt all kontakt med den föräldern som vuxen och det var nära att den andra föräldern rök också.

För det är en sak att den som är knäpp beter sig illa. Men om inte den som faktiskt är frisk och normal i skallen agerar, det kan kännas som ett ännu större svek.

Jättebra att du står emot TS, men jag tror ni behöver hjälp utifrån med.

Ja tyvärr är han långt från unik där. Snarare skulle jag säga att många föräldrar verkar göra som din man...... Sedan finns det då såna som tänker lite som du och jag verkar göra, att "straffet ska motsvara brottet", det ska finnas en logisk koppling osv. Det är dock inte många år som jag har hört att föräldrar börjar prata på det sättet, tyvärr.

Nej men du kunde väl ha valt något allvarligare...? Nu låter det bara som att han är lite dum i huvudet, inte så totalt idiotiskt elak och grym som det först verkade.

Och, du måste prata med honom. Han förstör relationen till båda sina barn i värsta fall, om inte dottern blir en odräglig pappas flicka förstås, och dessutom relationen mellan syskonen, plus att sonen får destruktiva relationsmönster med sig. Nej, det här måste han bara sluta med. Ingen mår bra av en idiotiskt rigid förälder, utan logik dessutom.

Gå en föräldrakurs, för stöttning i ert (mannens) föräldraskap. Kolla på kommunens hemsida och se vad de erbjuder.

Jag förstår att du är oroad över pappans beteende, för jag tycker det låter som att han är rent elak mot barnet. Och mot en liten fyraåring dessutom! Att vilja utsätta sina barn för att titta på när resten av familjen fikar, eller att kasta bort barnets leksaker. Vem vill frivilligt se sitt barn ledset?

Vad har ni haft för samtal om ert föräldraskap? Vad är pappans resonemang kring att agera som han gör? 

Förvisso kan jag inte förstå varför man till en början vill beskriva sig som en "tuff" förälder, när man hade kunnat välja ord som förstående, förlåtande eller omsorgsfull. Vårt konsekvenstänk är över huvud taget inte fullt utvecklat förrän långt efter 20, och ett 4-åring har inte förrän helt nyligt i livet ens lärt sig att börja förstå konceptet.  

Men oavsett det, så verkar det ju som att mannen nu helt har förlorat riktningen. Tycker absolut det låter bra att ni tar hjälp av kommunens föräldrastöd för att hamna på rätt kurs igen. 

Nu tycker jag inte att pappan har gjort rätt, samtidigt kan jag förstå honom. Han verkar som är föräldrar som är trött/förtvivlad/frusterad eftersom barnet beter sig illa oftas och uppfostringssätten ni använde innan inte fungerar. Då tycker jag att det är helt naturligt att försköka med andra sätt, för att hitta något som funkar. Jag tycker också att det var bra av din man att visa dottern att det inte är okej att lillebror förstör hennes saker och komma undan med det. 
Fast i idealfallet hittar man nog något sätt som barnet inte mår dålig av. 

Jag håller med om föräldrarkurs. Då får ni fler insikter och så kan ni prata om just er sons beteende och vad ni har försökt hitills. Och så får ni förhoppningsvist "redskap" att hantera just er son.
Jag tycker inte att det är rättvisst av dig att "anklaga" din man eftersom han är annorlunda mot sonen än mot dottern, för jag antar att dina barn är annorlunda? Olika barn behöver olika förhållningssätt. Du anser det är fel att inte behandla barnen lika, jag anser det är fel behandla barn lika trots att det är olika. Det är inte rättvisa att behandla alla lika, det är rättvisa om alla behandlas likvärdiga beroende på deras förutsättningar och behov.

Jag har varit som du: uppfostrat min dotter med naturla konsekvenser och förutom det hjälpte det för det mesta med förklaringar eller att säga till på skarpen. Planen var att behandla min son likadant, men jag märkte snart att det inte funkar, för min son är inte min dotter. Min son är helt annorluna på många sätt och hade jag behandlat honom som jag har behandlad min dotter hade han varit utom all kontrol innan han ens började skolan och mig hade man kunnat lägga in i psyket. Min son sket i de flesta förklaringar och tillsägelser och dessutom hittade han på massor av saker som helt enkelt inte har någon naturlig konsekvens. Vad skulle du tex. föreslå som naturlig/logisk konsekvens för att förstöra syskons teckning?

Pappan blev väl lurad som barn att pojkar inte ska gråta och vill att sonen ska bli "tuff". Pappan är väl påverkad av den hemska uppfostran han fick, men det innebär inte att även han kan vara ett as mot barn. 
Jag hade aldrig accepterat sådana straff mot mina barn. 

Tycker det låter som att ni båda använder er för mycket av bestraffning för att få pojken att göra som ni vill. Varken positiv eller negativ bestraffning är optimalt för att lära ut önskvärt beteende. Positiv bestraffning är att tillföra något som barnet ogillar (rumsarrest), negativ bestraffning är att ta bort något barnet gillar (möjligheten till plåster, fika). Fikaexemplet hade ju dessutom blivit en kombination av båda sorternas bestraffning - borttagandet av fika och tillförandet av "titta på när de andra äter", "salt in the wound" så att säga.

Bestraffning (båda sorterna) är som sagt inte ett optimalt sätt att uppfostra barn (eller djur) på. Dels belyser du bara dåligt beteende när det sker, aldrig det önskvärda. Dels riskerar du att allvarligt skada relationen till barnet genom att frekvent använda bestraffning; något som flera i tråden vittnat om.

Använd er hellre av förstärkning. Positiv förstärkning = ge barnet något (vad som helst som han uppskattar) vid önskvärt beteende. Negativ förstärkning = ta bort något barnet ogillar vid önskvärt beteende (t.ex. låt honom slippa städa rummet när han precis hjälpt sin syster - bara ett exempel för förståelse, inte nödvändigtvis ett bra exempel).

Det verkar som att många tror att man måste använda sig av bestraffning för att vara en bra förälder. Det går utmärkt att uppfostra barn helt utan bestraffning!

Håller med