Dagens barn? Kan dom inte leka själva?

Märklig diskussion det här. Föräldrar idag har väldigt lite tid med sina barn generellt. Man jobbar heltid sen ska det lagas mat, städas, tvättas, diskas, egna intressen osv. Och den lilla tiden vill man alltså inte leka med sina barn? Utan vill de ska underhålla sig själva. Då är mitt förslag att träffa barnens kompisar så de har någon att leka med. Det är inte fel på barnet för att det vill umgås och leka med någon, tvärtom. Varför se det som ett problem. Konstigt synsätt. Vill man inte leka med sina barn så se till att de har kompisar om det inte vill leka själv. Att syskonen inte vill leka med varandra får man också fundera på. Kanske anstränga sig lite som förälder. Och fundera på vad man själv gör, för barnen blir ju inte vara som de blir, det påverkas ju mycket av hur man är som förälder. Dvs "dagens barn" är en produkt av "dagens föräldrar", dvs du själv.

Det där är ett påhitt. Aldrig förr har föräldrar umgåtts så mycket sina barn.

Och att TS vill vila sitt sinne några minuter är positivt. Ditt moraliserande däremot är direkt skadligt. Exakt sådant du säger som man inte ska lyssna på.

Jag tänker att många småbarnsföräldrar mår väldigt dåligt och är stressade för att man ska vända ut och in på sig för att göra allt för sina barn. Det anses som oerhört fult att prioritera sina egna behov eller intressen, särskilt som mamma. Till mångt och mycket är det bra att barnsynen förändrats. Att det är olagligt och tabu att slå barn är bra. Att barn ska få höras och man ska samtala med barn på ett mjukt sätt är bra. Men. Allt kan gå till överdrift och allt har en baksida. Dagens "pedagogik" är ett svar på en tidigare väldigt hård ton mot barn. Men nu har det kanske gått lite för långt åt andra hållet...? Jag tror att små barn kan bli stressade av massa val och frihet och att de skapar en grogrund för konflikter snarare än utvecklar de som individer. Barn behöver inte få välja om de ska dricka päron eller apelsinjuice eller om man ska gå hem från lekparken. Det tar bort tryggheten du ska få för den vuxne, att den finns där för dig och bestämmer det du inte klarar av att bestämma. Sen tror jag barns sökande efter bekräftelse dels beror på ökad "curling", men också att vi lever så ensamt. När jag pratar med vänner som är uppväxta i andra delar av världen umgås man med hela släkten på ett annat sätt, det finns en självklarhet i att äldre barn tar ansvar för och leker med yngre barn. Föräldrarnas roll är mer att fostra och laga mat, inte sitta och leka med sina barn. Så var det kanske mer i Sverige förut, men dagens individualiserade samhälle har ju tagit bort "flocken". 

Är det verkligen så att föräldrar har mindre tid? Visst, förr fanns det hemmafruar och barn som inte gick i förskolan. Men generellt så vet jag inte om det skiljer. Folk, i synnerhet män, tar ju ut allt mer av föräldraledighet och många pysslar med att pussla med den ledighet de har för att barnen ska få ha närvarande föräldrar.
Kan vända mig en del vid diskussionstekniken som delvis är i tråden, där man målar upp sin egna uppväxt som något optimalt och sedan ställer den mot nutid.
Visst, folk hade inte mobiler och datorer förr i tiden, vilket skapade mer närvaro. Och vuxna människor motionerade inte i samma utsträckning. Men samtidigt...

Tidigare föräldragenerationen var mer tillgängliga men umgicks mindre med sina barn än dagens föräldrar.

Jag tycker att dagens föräldrar är de bästa vi någonsin haft. För de ger så enormt mycket kärlek till sina barn. 

Om TS hade varit som tidigare generations föräldrar hade han inte ens följt med till lekplatsen.

Jag håller med dig i det med kärlek, men kan ställa mig lite frågande till om var mer tillgängliga. Kanske fysiskt i någon mening. Men distansen som fanns mellan generationer i min generation är på många sätt borta.
Ställer mig generellt lite skeptisk till vissas bevisföring här inne. En del pratar om att vuxna "är i sina lurar hela tiden". Och så är det såklart i bland. Men en telefon kan också vara något man har gemensamt med sina barn, vare sig det gäller spel, videosnuttar, frågesporter, nyheter och andra tips. Kan nog känna eventuell mental frånvaro mer sitter i skallen än själva verktyget.

Ja det är det jag undrar över lite. När jag var liten fanns det en viss distans till vuxna som verkar vara helt bortblåst idag. ? Det var liksom därför jag skapade tråden egentligen, men jag hade svårt att sätta ord på just det. 

Jag leker visst med mina barn, och jag tycker till och med att det är roligt. Till en viss gräns givetvis. Jag leker med dom hemma då och då. Dagligen! Jag är också ute med dom, i olika lekparker som finns här runtomkring. Men jag vill ju inte uppfostra barn som inte kan leka utan att en vuxen är vid deras sida varenda minut, för jag ser verkligen inget positivt med det. Lagom är väl bäst röner jag? Och är det orimligt att en sexåring får klara sig utan uppmärksamhet några sekunder?

Vissa föräldrar spenderar för mycket tid med sina telefoner, men herregud det fanns ju massor av på olika sätt olämpliga föräldrar förr också?

När jag växte upp var vuxna vuxna. Vuxna var liksom inte automatiskt roliga.

Rent allmänt verkar många av dagens barn se vuxna som någon slags primär källa till underhållning i första hand. Som att vuxna ska ta bort allt tråkigt i vardagen med ett knäpp med fingrarn.. Ungefär

Det är min uppfattning också. Det är på gott och ont. Föräldrar och barn har idag generellt sett helt fantastiska relationer.

Jämför det med föregående generation där det mest var bråk mellan föräldrar och barn då föräldrarna var för auktoritära och känslomässigt frånvarande.

Så att dina barn vill vara med dig visar att du gör ett bra jobb. Men visst blir det frustrerande ibland.

Jag tror helt enkelt att barn står närmare sina vuxna i dag. Eftersom många barn inte har kompisar på samma sätt som i tidigare generationer  blir vi vuxna allt viktigare.
Att det är så, beror sannolikt på många olika faktorer. Ganska mycket av det är för samhället egentligen inte speciellt bra.
Men... det är där vi är i dag. Och det är liksom inte barnens fel. Och som enskild förälder så kan man omöjligen ändra på hela samhällsstrukturer genom att försöka uppfostra barn som på 70-talet.
På samma sätt kan du och andra störa sig jättemycket på att barn inte kan leka själv. Men man löser det förmodligen inte genom att ställa krav. I stället handlar det väl, som så ofta, om att ge alternativ.
Sedan kanske sandlådebarn är lite för tidiga att vare sig ställa krav eller ge alternativ. 

Varför tror du (och en del andra här), att man inte vill umgås med sina barn om man tycker att de ska kunna leka själva? Man behöver inte vara sitt barns animateur för att umgås med dem. Inte heller behöver man vara klistrat ihop varenda lediga minut för att umgås och dessutom kan man umgås utmärkt med sina barn utan att någonsin leka med dem.
För de flesta föräldrar i Sverige som har väldigt lite tid med sina barn är det ett frivilligt val. Att ha dålig samvete över det som man sedan försöker kompensera genom att göra något som är dålig för barnen (= underhålla dem jämnt när man är tillsammans med dem) verkar ju helt absurt.Du blandar ihop två olika saker. Tiden man har till förfogande med sina barn och att umgås med sina barn är inte samma sak. Föräldrar i dag umgås statistiskt sett mer med sina barn än tidigare, däremot har de mindre tid med sina barn eftersom de jobbar mer.
Att ha tid med sina barn innebär inte att man aktivt umgås med dem, utan det kan vara att barnet leker medan man gör något annat. Men man är alltså där och är tillgänglig för sina barn.

Du ska nog inte ha barn TS.

Verkligen inte! Nu lär ju inte TS vara kvar här, men jag undrar för mig själv för det första han förväntade sig. För det andra undrar jag vad exakt han gör på lekplatsen som är så jäkla viktigt att han tycker barnen stör när de vill ha hans uppmärksamhet.

Vid det här laget är han väl antagligen fullt upptagen med att riva sig i huvudet över det totala mysteriet att barnen har mycket bättre kontakt och relation med mamman.