Starka skuldkänslor gentemot det blivande äldre syskonet.

Att vara lite orolig eller nervös för hur det ska bli är säkerligen väldigt Vanligt, men jag tycker det låter som att du mår lite extrema dåligt.
Det finns hjälp att få, berätta för bm hur du mår. Jag mådde piss psykiskt under min andra graviditet, men fick fin hjälp av kurator bland annat. 

Som jag ser det finns en stor grej man som förälder kan göra oavsett omständigheterna. Närvaro, att lyssna en stund ibland och umgås utanför de roller man annars har i familjen.

Vi skadar våra barn när det enda de får höra är order och gnäll, och resten av tiden har vinintresse tid. Detta oavsett hur mycket tid du lägger med barnen, om man är med på varenda träning och har ingen med sig varje minut. Det spelar ingen roll, om man hela tiden är frånvarande mentalt!

Med det sagt är det så enkla medel egentligen, lägg tio minuter då och då under dagen med fullständig närvaro utan att annat kommer emellan, då spelar det ingen roll att du är trött och känner dig otillräcklig resten av tiden, för du ger mer än de flesta.

En hel del fotbolls-och hockeyföräldrar från som fanns när jag var barn , har idag ingen relation med dom. De tycker att man gjorde allt, ställde upp i ur och skur, när det egentligen inte uppfyller ett enda känslomässigt behov hos en unge!

Det kommer gå bra, avvara de gyllene minuter som finns under dagen och umgås på samma nivå, inte som förälder och barn

Jag var 8 när min lillebror föddes  Det var kul, då är man gammal nog att minnas och vara med mycket mer. Han brukade få sitta i babysitter på mitt rum och titta på när jag lekte. Har ni plats för hoppgunga minns jag det som roligt som äldre syskon att få se bebisen komma upp och studsa omkring. Minns också att jag fick ta ut honom själv i barnvagnen och läsa godnattsaga för honom när han blev större. Särskilt barnkär var jag aldrig som person så mest pysslade jag med mitt eget, men glad över honom var jag ändå.

Visst försvinner en del av föräldrarnas tid, men man får inte glömma att det ger mycket att ha ett syskon också. Du och 8-åringen kan kanske hjälpa varandra att hitta det roliga i det hela? Förklara att bebisar växer jättesnabbt första året och förändras hela tiden, titta på gamla bebisbilder på henne och berätta om den tiden. Om ni har en öppen dialog från start blir det lättare att prata om det som känns jobbigt också, tänker jag.

Glöm inte heller att ni får en tidsmässig bonus av föräldraledigheten! Även om 8-åringen går i skolan är det säkert skönt med en förälder som alltid är tillgänglig och inte går i jobbtankar. Som kanske t.o.m. hinner stöka undan mat, tvätt och andra måsten medan hon är i skolan, så mer tid finns för varandra på kvällen?