Hur blir man av med sitt hämndbegär?

Hämnd, visst, känns säkert bra i stunden. Och vad tror du att det ska leda till för positiva långsiktiga konsekvenser? Hämnd är omoget och leder ingenvart.

Hej,

Jag var själv mobbad i yngre dar och tänkte kanske då på hämnd och såna saker. Men sen har jag inte tänkt mer på det.

Men däremot har det satt sina spår av att man är överkänslig mot saker som händer mot en i livet.

Jag har låtit mig ha de tankarna så länge jag fick energi av dem. Ilska som riktas mot egen prestation kan vara en bra drivkraft. Man kan skriva, träna hårt eller gå ut på ett ensamt ställe och bara vråla bort överskottet.

Det tog 15- 20 år men en dag kändes hämndtankarna från barndomen inte relevanta längre och numera är jag en harmonisk person de flesta dagar.

Tycker de som gör illa folk förtjänar konsekvenser. annars lär de sig ej. 

En person som mobbat blyga utsatta människor hela sin skolgång fick på studentavslutningen utmärkelsen klassens solstråle av lärarna. Kändes ej jättekul.

Förhoppningsvis kan mobbare känna ångest senare i livet, men det förutsätter att de inte är psykopater eller liknande så att de faktiskt kan känna empati. 

Hämnas smakar bäst om man dels låter karma sköta sitt men också genom att ta revansch på ett vuxet sätt.

Läs utbildningen alla sa att man var för dum för, ta den där högre tjänsten man blev erbjuden , gift dig eller ta modet och skilj dig, avstå barn eller skaffa flera barn , skriv den där insändaren alla tänker men aldrig säger ... osv osv  . Gudomligt skönt för kropp, själ och självförtroende och rejäl knäpp på näsan för dom som försökte sänka en... 

Tanken på hämnd kan vara en fantastisk drivkraft så länge man gör något konstruktivt av den.  Men så fort man själv nedlåter sig att bli bitter och fortsätter påverkas av mobbarna och vill göra ont då är man förgiftad och får smaka på konsekvenser man aldrig kunnat tänka sig...kom ihåg vad byns  skvallerkärringar , bitterfittor och dramaqueens brukar råka ut för tex... 

Det viktiga är väl att skilja på känsla och handling. 
Att ha känslan av att vilja hämnas är rätt normalt, om än jobbig. Att gå till handling, eller planera handling kommer ofta skada en själv på ett sådant sätt att mobbarna bara vinner än mer.
I övrigt kan det såklart vara värt att gå till en psykolog med sådana där känslor.

Det är svårt att svara utförligare när man inte vet exakt vad som hände, hur länge sen det var eller om det blev några konsekvenser för mobbarna.

Ibland är det bättre att bara gå vidare, men ibland kan man faktiskt behöva söka någon form av upprättelse för att inte fastna i bitterhet eller tankar på hämnd.

Har du gått i terapi för det du har varit med om TS? Det låter som du behöver bearbeta det. Detta behöver du göra oavsett om du bestämmer dig för att bara släppa det förflutna eller agera mot de som har gjort dig illa.

Jag var under en period illa utsatt på jobbet. det löste sug men dessa:utsatte mig bad aldrig om ursäkt eller ens medgav att de haft helt fel i sina anklagelser. Det var jobbigt för mig att dels historien inte fick några som helst konsekvenser för dem.
Det som sedan hjälpte mig att acceptera vara att jag hämnades, inte på riktigt utan jag planerade min hämnd. Vad jag skulle göra, vad som skulle hända och föreställde mig hur nedbrutna de skulle bli. Jag tänkte igenom och i tankarna genomförde min hämnd ett antal gånger. 

Efter en tid så kändes det som om jag faktiskt fått min hämnd fast inget hänt. Jag blev fri, på riktigt fri från bördan. 

Hämnd och hat är känslor som skadar. Inte dom det riktas mot utan ägaren av känslorna.
Hantera det och gå vidare.
Livet blir aldrig bra och konstruktivt annars.

Jobba på att omformulera tankar om hämnd till revansch. Släpp fokus på dem och lägg det på dig själv. Bli ditt bästa jag och lämna de som plågade dig långt bakom dig.

Jag tror på karma istället, såsom synden straffar sig själv!

Ingenting blir bättre av att hämnas, se på gängvåldet. De kommer inte någon vart och ingen vinner i slutändan, det är totalt meningslöst!

Fundera över varför du fortsätter låta dem styra ditt liv. Det är ju det du tillåter dem att göra. Något måste det ju ge dig. Kanske gå i terapi för att bryta detta? Och ersätta det med annat mer konstruktivt.

Förstår att du känner ilska. Nu kanske det här förslaget låter bakvänt, men mitt råd är att försöka empatisera med mobbarna. Tror ingen människa sysslar med mobbning för att de mår så bra. Tror det finns andra orsaker som antagligen inte handlar om dig överhuvudtaget. Plocka bort dig själv från ekvationen och försök göra en teknisk analys.

Är det en skolmiljö så är det barn som börjar lära sig hur man hanterar sociala situationer. testa gränser är något barn sysslar med för att lära sig. Speciellt i början av nya grupper innan allt har lagt sig. Om det är vuxna så brukar det vara ett utslag på en dålig miljö. Analysera situationen du blev utsatt för från mobbarnas synvinkel.

Jag beklagar och hoppas du börja må bättre.

Det är inte bara folk som inte mår bra eller barn som lär sig som mobbar. Jag har stött på folk som njuter av att skada andra. Vissa mår bra av att känna makt över andras känslor. Att trycka ned någon får dem att känna sig högre upp. 

Det kan det också finns. En del gillar det. Även här så tror jag det är ett utslag på en människa i obalans. Kanske en narcissistisk läggning som initierats i barndomen. Ibland så kan dessa toxiska element kombineras med manipulation. Mobbaren får det att uppfattas av offret som att alla andra mobbar också. Kanske genom att säga nedlåtande saker högt till andra så att offret ännu mer får en känsla av utsatthet. Här tycker jag att ts kan analysera situationen. Vilka var det som egentligen utförde mobbningen? Vilka var för rädda för att säga något och faktiskt inte kan klassas som egentliga mobbare?

Mobbningen handlar mer om förövarna än om offret. Även om någon har en annorlunda personlighet förtjänar den inte mobbning. Det är något hos mobbarna som gör att dom blir så där.

Budskapet jag egentligen vill förmedla till ts är att lära sig tänka offensivt än defensivt. Inom klassisk mobbning så fungerar det ungefär som två planhalvor, där vinnaren genom offensiv mobbning tar över mer av planhalvan. Det lär offret då att resonera mer om sig själv och sin egen skuld i stället för att reflektera över mobbarna psykologi. Ungefär som att mobbaren Pelle säger "du är dum" någon som är ett offer säger då "jag är inte dum" dvs offensivt/defensivt.