Jag är klar med henne och vill separera men hon vill att vi ger det en andra chans

Hon går igenom ett känslo berg- och dalbana nu TS och har inget val i frågan. Det brukar heta att det är jobbigt att lämna men ännu jobbigare att bli lämnad. 

Jag har också varit i situationer då jag varit den som lämnat. 

Om du vet med dig att känslorna är stendöda, inte en chans något återvänder, då är det så. 

Kan vara så du använder uttrycker kär samma som att man älskar någon? Kroppen, huvudet orkar bara vara kär i  någon viss period, inte i 8 år, att vara kär tillhör förälskningsstadiet men jag tror jag fattar vad du menar att du har inte just den känslan kvar och då är ni bara som vänner då ju och knappt det?

Det jag också fått erfara är att jag fått lämna då mannen börjat ändra sig sitt psykiska mående och sökte inte hjälp då. Han sökte sedan under splittringen, ändrades tillbaka, då kom också mina gamla känslor tillbaka. Det är den gången. De andra fanns där ingen tvekan om, de var de de var. 

Det som var jobbigt med ett ex jag hade långt förhållande med, din ändå varit i 8 år, är att för han så var det att han älskade mig, han älskade mig som person, han var också fortsatt attraherad av mig. Jag försökte också dämpa mig för när jag väl kommit till stadiet att jag lämnat, då lever jag upp igen, då är jag helt mig själv igen och det gjorde mig mer attraktiv också fast det var inget jag tänkt på själv, ökade också hans svartsjuka. 

Allt det fysiska, praktiska som hus har jag alltid struntat i, då jag lämnat gett rubbet bort nästan för jag ville starta om från scratch, tänker inte stå och bråka om nån pryl, och ha allt precis rättvist. Det blir aldrig rättvist ändå. Jag har velat bygga upp mitt liv från nytt. 

Mitt råd är vet du det är helt stendött så var konsekvent. Visa respekt var hon är nu i sitt, hon är inte där du är. Jg har varit tyst och snäll vid mina splittringar, jag ville bara ut, de visste vad anledningarna var så där gick de inte i  mörkret. De fick lära sig respektera det. Ett jobbigt ex utnyttjade till fullo alla andras sympatier och krävde träffa mig om och om igen för att vi skulle få enligt honom ett fint avslut det var ju inte det han var ute efter. När jag vägrade var jag den dåliga både för han och hur han fick andra att se på mig. Det var del av hans hämnd mot mig. 

Det är inte alla som gör slut när de har alla hemma, men du har ändå gått med detta så länge så det låter inte som något ostadigt i dig som kan svänga tillbaka, inget i stundens hetta. 

De som blir dumpade kan också bli ostabila där ett bra tag och det blir inte bättre då av att man hänger på i den berg och dalbanan. De vill också sätta igång en att man gjort fel och att man har fortsatta skyldigheter till den personen, detta för de börjar tappa greppet nu. 

Du har flaggat innan för detta. Tror det är vanligt att en av paret ser ett problem större än den andre och påtalar det, och det tas ändå inte på allvar tills det är försent och man inte kan ändra det längre. 

Du har inte gjort nåt fel här TS, du har meddelat. Det var hennes val, och ert val tillsammans innan hur det sedan skulle handskades med innan du kom där du står nu.

Jag hade ex som hade valet att förändras, men valde att inte ta mig på allvar, och vill man inte så vill man inte, men då fanns det inte någon anledning för mig att fortsätta.

En gång varit med att istället för att då ändra på sig, som han lova, så dröjde det inte längre förrän han var ännu värre med just det som han behövde förändra på om vi skulle fortsätta. Sen har man hört allt möjligt sen när det tagit slut. Denna gången ska jag ändra mig, du är min stora kärlek, nu förstår jag... visst, trevligt, men det är för sent. Det är stendött. Säg det till nån annan. 

Det är inte mitt fel att ex till mig inte lyssnade, inte tog mig på allvar,  inte ville förändra på sig när chansen var. Jag sa det så tydligt jag kunde. 

Det är som att ex då vill skylla ifrån sig, lite så som din, att du sa det inte så att jag förstod att det var allvar. De har ett egenansvar i relationen. Blir de tillsagda, får de nys om det, då är det på deras axlar att fatta det. Det var inte mitt. Det är inte ditt. Man får äga sitt ansvar. 

Man kan inte göra något åt det när det är för sent.
Med tiden fattade ex det, men innan dess, som sagt, var det berg och dalbana, förhandlingar, strategier, skuldkänslor - Allt skulle kastas i mitt ansikte.
Blir bättre med tiden. 

Jag kan hålla med henne om att man bör involvera och på riktigt ge det en chans innan man fattar ett sådant beslut.

Mu vet jag inte hur det är för er, men det är inte sällan så att den som Är ?klar? och lämnar inte har vart tydlig med VAD man behöver. Det räcker inte att säga att något måste förändras. Hus ska den andra veta vad om man inte är ärlig med det. Det kan man i alla fall ge sin partner. Det är att involvera och visa respekt. Om förhållandet inte är destruktivt finns det inget att förlora på det i alla fall. 

kan rekommendera en bok som heter Bullshit. Den är provocerande, men läs den med öppet sinne. 

Sant, du fattar inte min poäng.

Kvittar väl, samma sak 

Håller med din tjej faktiskt. 

Det hade kunnat vara jag som skrivit detta, det var exakt vad som hände mig när jag bestämde mig för att lämna mitt tidigare förhållande. Om man redan tidigare tagit upp det man sett som allvarliga problem i relationen, vilket du, jag och ts gjort, har man inget att förebrå sig själv.

Nope.

jaså, det tycker  jag iallafall. 

Ja. Jag pratar om hur det är generellt.

Tack, ja så är det. 

Jag tycker det är anmärkningsvärt de som påstår att de inte sett det komma, de som till sist blivit lämnade. Såvida de inte varit tillsammans med en person som har en personlighetsstörning så förstår jag inte hur man kunnat undvika att se varningsflaggorna. De förhållande jag haft som gått i stöpet där har jag kunnat förutse det innan då det blivit sämre, det har bara varit en tidsfråga. Det har varit som ett spänt band, jag vetat att det kommer snärta snart. 

Det är orättvist att den som lämnar oftast får skulden att den är boven i allt. Man lämnar av en anledning eller anledningar. Man har försökt allt. Och lite till. Den här extra tiden TS:s tjej eller exsambo ser sig som berättigad till - den har hon redan fått, det kan jag ge mig fan på att hon har. Det kan också bli så att det är en brist i den som blir lämnad att den saknar självinsikt, egenansvar, och då har den inte brytt sig vad den andre sagt och flaggat för innan, och så fortsätter den med precis samma attityd då den blir lämnad. Jag har redogjort exakt varför jag gett upp och lämnat, jag har gjort det innan, mer än en gång, och jag har gjort det när jag lämnade. Det är inget diffust mysterium. Hur många chanser ska en person få när den inte visar ett enda framsteg när chansen, kärleken, fortfarande fanns där? 

Även de tjejkompisar jag har som blivit lämnade och på dem har det låtit som när de ska förklara det för utomstående att det kommit som en blixt från klar ovan har haft det dåligt länge med sina ex, men de har bara levt i det, inte tagit till hjälp såsom familjerådgivning, eller gjort något annat. Till sist går det bara inte. Det säger stopp. Den gränsen är såklart individuell. Jag har känt det som att de försökt psyka mig till att vara kvar i relationen, inte bara exet utan exets familj också, som om jag gjorde slut med dem med (ironiskt). Det har varit som att enda godtagbara anledningar varför jag skulle lämna skulle ha med otrohet att göra eller misshandel. Som om de skulle bestämma de reglerna. Det blir också smått löjligt när familjemedlemmar blandar sig då man vet om att de bor inte ens i närheten och vet inte hur man haft det, och har faktiskt inte med det att göra. En relation måste väl ändå för böveln vara frivillig.

Man kan inte fängsla någon fast. Jag förstår det inte - hade jag blivit dumpad så hade jag sagt varsågod och gå. Jag hade aldrig försökt hålla kvar. Den personen vill ju gå - så gå, men kom inte tillbaka. 

Det hade varit totalt meningslöst för mig att fortsätta vara i en relation där jag vetat om att alla mina känslor är döda, varit döda länge nu, de kommer inte tillbaka, där är inget hopp, jag vill inte. Jag har gjort mitt. Låt mig gå bara. Det är över. Jag vet med mig att jag har haft precis samma sorg och vrede som den som jag lämnat, jag har förlorat precis samma dröm. Jag har blivit lämnad i förhållandet, jag var redan övergiven, redan själv i det, det var bara det att jag fick göra det fysiskt. 

Jag tycker de som blir lämnade ska tänka på varför de blir det och om det är rimligt att de blivit det. Det kan också vara så att man inte gjort något fel, utan man är olika bara, på punkter där det inte går att man är olika. Jag hade ett ex som var helt till sig att umgås med människor hela tiden och hoppa runt och ha sig på allt möjligt, jag är själv inte sån, jag har mindre behov av det, vi hade ju aldrig hållit. Vi var olika. Man kan vilja leva olika liv. Då tycker jag man ska komma till den insikten att vi är inget bra team, vi kommer bara stå i varandras väg och lycka, det vi har gemensamt är inte tillräckligt, vi måste släppa varandra. 

Väldigt bra skrivet!

Jag går i det där just i detta nu. I geggan. Det där som håller en kvar men som man vet att man borde ta sig ur. 

Jag tänkte på just det där du skrev om att man har förlorat samma dröm. Det är SÅ sant. Jag vill ju inte heller det här men det måste ske, eftersom hon är oförmögen att ta till sig vad jag sagt. 
Jag har gått och varit SÅ ledsen över att hon inte tagit mina känslor på allvar. Att hon när hon har bönat och bett om en till chans, bara har sjabblat bort den när hon väl har fått den. Som om hon inte fattar att det inte bara är ord, utan faktiskt känslor. Vidriga jävla piss-känslor.
Ändå är det som du säger jag som ska vara boven när jag sätter ner den slutliga foten. 
Så tröttsamt...

Tack så mycket. 

Jag skulle gissa på att många som lämnar är de som först tagit mest stryk i relationen för att sedan fortsätta ta mest stryk vid uppbrottet och sedan (låååång tid) efteråt, men många som står bredvid fattar inte detta. De tror de vet. De vet inte.

Jag vet att mina ex stått ut med mig med mina brister. Ingen är perfekt. Men mina brister fick inte dem att ta sådan stryk. Fick inte dem att överväga och ta beslutet att lämna mig. Det är en skillnad på en slags brist och en annan vad det gör med den andra, vad det gör med förhållandet. 

Önskar dig all styrka vidare.