Snäckan88 skrev 2024-03-26 14:32:09 följande:
Detta är så jag och sambon upplever det och jag har i många år just hållit ut för sambons skull, för att han inte ska hamna i kläm. Han var varit otroligt sårad och ledsen genom åren pga denna situationen och det är jag så ledsen över. Men nu kan jag inte en se på henne längre, inte efter det hon visade när jag var gravid... Och vi är rädda om vår son. Vi vill inte att hon börjar pränta in sina tankar och ideer i hans huvud. Fattas bara att hon snackar illa om mig när han börjar förstå mer...
Jag är ledsen för din och er skull.
Innan jag kom i den här situationen var jag med om en familj där det skurit sig (över något som jag kan tycka hade kunnat ordna sig). Resultatet av det var att han sa upp kontakten med sin familj, och hans tjej verkade inte bry sig (hon var mycket svart-och vitt tänk, my way or the high way, måste jag säga, jag tror inte han hade det alltför lätt med henne), bara hon "vann". Han fick stöd i att igen ta kontakt med sin familj (från andra i hennes familj, som led med honom!, som visste hur hon var). Den här gången gick det bättre. Jag hade han i mina tankar när jag då kom i situationen där jag inte hade något annat val än att inse att min s.k svärförälder (Varför finns det inget annat namn, förresten? I dagens Sverige lever många som sambos och särbos, svärmor/svärfar blir det enklaste, sambmor/sambfar ;) ?) såg mig som något mobboffer.
Jag gick ut på nätet och läste psykolog-tips om hur man ska hantera konflikter med svärförälder. Bara det att de tipsen är riktat mot mer eller normala konflikter i relationer överlag, med mer eller någorlunda normala människor, och inget av det här skulle fungera, jag provade allt, då jag hade att göra med en person som inte var normal, någorlunda normal. Alla andra har också försökt med allt genom åren och det ger ingenting i utbyte. Normalt sätt om man inte tycker om någon, någon typ av konflikt tar vid, brukar en normal människa rannsaka sig själv, rannsaka situationen, komma igen, komma till ett resultat, en lösning. Ingen vinner på det här. Bara det att har man med någon med en typ av störning, så i dennes sjuka värld vinner den. Den har inte heller förmågan, det djupet, att göra någon självrannsakan. Den kan mycket väl säga ordet förlåt, men den vet inte vad det betyder. Den känner ingen ånger. Känner inte den har gjort något fel, inte ens om det så är pyttelitet fel.
Jag känner igen det TS beskriver, mycket av det som har hänt mig har hänt när andra inte bevittnade det eller uppmärksammade det, svärföräldern gör detta medvetet, en av knepen, att andra inte ska se, andra ska inte höra, det ska ske snabbt. Samma sjuka taktik har svärföräldern gjort mot andra också. TS nämner inga syskon till sambon eller andra familjemedlemmar. Är där fler och de tar in sina partners i familjedynamiken borde de förr eller senare också falla offer för samma taktiker. Då kan man hitta stöd i varandra, som vi gjort. Det gick för lång tid bara innan vi gjorde det, vi hade behövt öppna upp oss om det innan.
Min partner har sagt att jag hade ingen rätt att hålla det här ifrån honom, att det var hans val. Han visste att något var fel, men i hans mardrömstänk var det att jag skulle lämna honom. Jag å andra sidan var rädd att han inte skulle tro mig eller hitta på ursäkter åt sin förälders vägnar. Jag visste att om jag berättade det, och jag vet med mig att jag saknar vittnen, att då kommer bara svärföräldern kunna säga Nej, det har jag aldrig sagt!
Andra sa efter jag berättade att de varit rädda för precis samma sak, för vem tror på något sånt här?
Jag känner med TS - jag vet hur det känns när man vet man ska träffas. Det är en ohälsosam situation som tar ut sin rätt efter lång tid, ens kropp, ens hjärna minns, man vill inte gå in i en sådan situation. Det är av vikt att man känner efter var ens egna gränser går. Jag har haft stunder då jag har klarat av det, och andra stunder då jag har sagt att jag gör inte det (träffar svärföräldern eller bjuder över svärföräldern).
Det vi märkt är att svärföräldern kan spela normal för att i nästa stund säga, göra något sjukt, och det är de här snabba förändringarna, manipulationen, som inte är lämplig för någon vuxen, men ännu mindre ett barn. Vi som vuxna föräldrar har som ansvar, skyldighet att i de stunder vi kan välja andra vuxna som är lämpliga att vara med barnet, eller runt barnet. Det är inte en rättighet morföräldrar eller farföräldrar har. Det är ett beslut som föräldrarna har rätt till. Det känns fel i modershjärtat eller fadershjärtat att sätta sitt barn i en sårbar situation med en annan vuxen som utgör en fara, psykologisk fara, vet man hur den personen är måste man se till att om den ska vara med barnet ska där finnas skydd i form av andra vuxna och ständig tillsyn. Det låter helvrickat, men det är det alternativet som gäller eller att kontakten sägs upp. Det är inte alla familjekonstellationer som har det så att om jag säger upp kontakten bara med den så förlorar jag inte kontakten med de andra. Det är helt olika hur familjerna ser ut, vad priset kan bli av det. Barnets bästa måste komma först.
Jag känner mig trygg idag hur vi har det (upplagt). Jag hoppas du/ni kan hitta ett alternativ också som gör att du som mamma kan känna dig trygg i det. Barnet får inte bli någon marionettdocka för en oförbätterlig, sjuk mor- eller farförälder, som förälder måste man säga stopp. Det är tragiskt och hemskt om det ska behöva komma till den punkten, men om man gjort allt, den andra är för sjuk för att förstå, samarbeta, förbättra sig, då går det inte.
I normala fall var jag innan av tron att när barnbarnen kommer så läkts eventuella repor/skador som tidigare varit mellan föräldrar- och barn. Man blir mer familjeorienterad. Tänker sig flytta till exempel närmare mor- och farföräldrar, man kommer in i de banorna i livet igen. Detta ska vara en glädjefylld tid, inte en oändlig tid av meningslösa konflikter med en mentalt rubbad människa, iklädd rollen som svärförälder, mor- eller farföräldern.
I och med att vi är nöjda idag med hur det ser ut, vi har löst det, lägger vi nu inte någon mer energi på det. Tidigare var det som att vi alla vände oss ut och in, och förlorade viktig energi rätt ner i ett svart hål, till ingen som helst nytta för någon frisk (bara den som var sjuk). Jag hoppas ni också kommer hitta er lösning för er och ert barn skull, som gör att ni kan må bra igen.
//Kram
