Förälskad i annan

Känner så l igen mig i din sits. Är jättekär i min kollega och så varit nästan ända sedan vi började jobba ihop. Kruxet är att jag är gift, men han är singel?
Precis som du beskriver är detta ochså nåt annat då jag inte kan trycka undan känslorna för min kollega. Tonen mellan oss är hjärtlig och småflirtig.
Förnuftet säger att jag ? borde? hitta ett annat jobb för att koncentrera mig på min man, men inte ens några veckor  av semester ,från varandra ( jag o kollegan) kan få mig att glömma honom.  Det bara triggar ännu mer och jag längtar efter honom.
Är det kärlek på riktigt då?

Hur har det gått för dig TS?

Hur går det för dig TS? Om du bröt med förälskelsen, vad sa du till henne och hur tog hon det?

Åh vad jag skulle vilja prata med dig . Mobilen!

Vill prata med dig!

Hej! TS här. Skriver inte nu för att få råd eller tips, utan för att svara de som undrade hur det gick. Är inte ute efter sympati, förstår att jag kan få kritik men jag har redan tillräckligt med självhat för att kritik härifrån ska spela någon roll, så den energin kan ni spara.

Jag har inte hunnit läsa allt som skrivits sedan jag lämnade tråden, men baserat på de råd jag fick innan så gjorde jag allt fel. Liksom raka motsatsen av att behålla kakan och äta den.

Jag bröt inte kontakten. Istället lät jag mig föras med. Snurra med i vad som växte till en virvelvind. Jag blev starkt förälskad. Berättade inte för min fru. Höll det hemligt tills allt en dag briserade. Men vid det laget hade jag fått reda på att hon, den andra, verkligen älskade mig. Jag kunde inte hantera det, jag smälte. Vi träffades med de nya förutsättningarna och spenderade en dag tillsammans med att prata, hålla om varann och ha sex. 

Skulle önska att jag åtminstonde varit man nog att berätta det för min fru, men hon tog reda på det själv genom att kolla min mobil, som jag vid ett tillfälle glömt "städa". Undrade vem jag ringt. Jag berättade allting.

Och där och då, när jag varit på god väg att försötra mitt äktenskap, fick jag panik och avslutade med den andra kvinnan.

Hinner inte skriva mer just nu. Tack igen för alla som tyckt till.

Det var inte meningen att göra en cliffhanger. Jag är fortfarande gift. Och trots ett år utan någon som helst konakt med den andra så kan jag inte säppa mina tankar om henne. 

Dina val. Trodde du verkligen att något gott skulle komma ur det här?

Du mår som du förtjänar. Sedan skulle du nog, rent moraliskt, passa bättre med den andra. Ni är lika ryggradslösa båda två. 

 

Jag går inte i försvar, jag vet hur usel jag är. men din fråga är intressant. Det var liksom den jag brottades med hela tiden. Vad leder detta till? En del av mig visste ju att det inte skule bli något bra. men en större del av mig struntade i det.

Vad säger din fru? Älskar du egentligen två personer samtidigt? Varför väljer du din fru om ditt hjärta är hos den andra

Om det nu fortfarande tänker på detta fast ni inte har haft kontakt på över ett år så är det ju något som saknas i ditt nuvarande liv. Red ut vad det är du saknar och varför!
Det är skrämmande att avsluta ett äktenskap, men samtidigt så är det vad du behöver göra om du hela tiden längtar efter något annat, för det är verkligen inte just mot din fru att du går omkring och saknar någon annan.

Jag kan verkligen relatera..har också en bra fru och vi bråkar aldrig har sex regelbundet hon låter mig göra det jag vill på fritiden..
Och ändå är jag tokkär i en annan kvinna sen många år tillbaka..och hon i mig men har nån slags intention att inte lämna utan försöka få det att blixtra till igen..
Jag och den andra som nu är singel har ett flertal gånger slutat ha kontakt men det funkar inte mer än ett halvår typ..
Skitjobbigt är det då jag inte kan komma på en enda orsak att jag skulle vilja lämna min fru förutom då känslorna för den andra..

Älskar vet jag inte,det har jag nog förträngt nu.Men jag menar att hon är inte helt borta, då och då kan jag få tankar som "hur kunde det blivit" osv. Som jag slår bort. Min fru vet att den andra dyker upp i mitt huvud fortfarande, emn litear på att vi ska kunna ta oss igenom detta. Även om hennes förtroende för mig är grusat.

Jag är just nu i en nästan liknande sits. Har dragits till en annan väldigt länge, men aldrig förmått mig att redan ut det hela pga känt henne i många år (långt före min fru) och inte velat riskera vänskapen som senaste åren dessutom från min sida kommit att utvecklas till en av de närmaste vänskaperna jag har. Jag känner mig helt enkelt emotionellt mycket närmare min vän än min fru. 

Jag har just berättat för min fru om detta. Vi har bokat parterapi. Jag har även berättat för min vän. Och att jag "drog fram allt i ljuset" gör det lite lättare för mig, men desto svårare för de båda andra inblandade. Otroligt svårt att veta nu var detta leder.. 

Ingen av dem har på riktigt velat eller kunnat prata ut ordentligt om detta. Just nu befinner sig hela tillvaron i ett limbo. Mellan mig och min vän. Och mellan mig och min fru. Min vän, vill inte avsluta vår vänskap, även om hon förstår om jag vill/behöver der. Det är dock ingenting jag rent mentalt klarar av. Det tar fysiskt ont i kroppen att tänka sig att inte ha kvar henne i mitt liv (även om jag på sätt och vis just gått från "hemligt kär" till "olyckligt kär).. dessutom har vi av olika anledningar aldrig varit realistiska som ett faktiskt kärlekspar.

Hur klarar du av att fortfarande stanna hos din fru och ändå inte kunna sluta tänka på hon, den andra?

Och hur klarar din fru av det? Är inte tilliten borta?

Pratar ni öppet om detta, eller är det något som gnager i bara dig?

Har ni gått i parterapi? Och hur var det isf!?