Anonym (Behöver anstränga sig mer) skrev 2024-12-12 19:40:23 följande:
Jag upplevde att jag var osynlig för killar om jag inte tog så mycket plats som möjligt ja. Det behövs att en är extrovert, högljudd, pratsam, väldigt fysisk (röra armen på honom, kramas osv) och klä sig sexigt. Är en tyst och stilla som invandrartjej så ser svenska killar och män en inte.
Jag är naturligt ganska blyg och stillsam egentligen, jag har tränat bort det.
Jag är mörkhyad och adopterad så jag var vilsen kulturellt. Mina föräldrar är underbara människor men de är vad kan vi säga, väldigt PK? De trodde det skulle vara bra för mig att bo i förort och bli mer mångkulturell eftersom jag bara hade svenska kompisar men jag blev mobbad från start i förortsskolan så de fick flytta tillbaks. Mycket sådant som blev väldigt fel under min uppväxt, jag skulle lyssna på reggae och hip hop, se filmer med svarta skådisar... jag gillar pop, rock och även metal :D
Det låter som du är helt "normal" om man säger så (jag menar om man gillar metal kan man ju inte vara annat liksom :P )
Men som sagt så tror jag att anledningen är att svenska killar är rädda för det okända. Och avlägsna kulturer är extra *okända så det är en mur man som individ måste ta sig över och då är det enklare att hålla sig till det man känner till. Tror att det även spelar in när det gäller adopterade som ser annorlunda ut. Jag tror inte att det handlar om dig som individ, alltså den du är under skinnet så att säga, utan om det okända och de föreställningar man har om det. Mörkhyade är ett ganska nytt inslag i det svenska samhället historiskt sett och även unga människor påverkas av attityderna från vuxna, generellt sett.
Att du kände att du måste vara på ett visst utåtagerande sätt för att få uppmärksamhet från svenska killar kanske handlade om att du då "bevisat" att du inte tillhörde den främmande kulturen?
Jag har förstås svårt att sätta mig in i ditt utanförskap om det beror på hudfärgen. Och därtill bli "type castad" av den inte bara den egna omgivningen om att man måste vara si och så och tycka om ditten och datten eftersom det är vad man gör i gruppen. Så jag förstår nog lite av din vilsenhet.
Alltså, jag är ingen psykolog eller större människokännare så ta mina ord med en nypa salt :) Men jag är fullt övertygad om att kulturer, ju mer avlägsna från varandra de är, har sina krockar och kan förklara mycket av problemen vi har i Sverige. Så jag tror att ditt problem hänger samman med det i grunden och som gjort att du inte kunnat vara dig själv så att säga.
Jag är själv "utböling", dock en "vit" sådan, men menar inte med det att det är jämförbart med din och andras upplevelse som en som inte ser ut "som alla andra", men även den lilla kulturella skillnad som fanns mellan Finland och Sverige hade ibland sina konfliktytor när vi "massinvandrade" hit på 60 och 70-talet, i alla fall tills vi assimilerades (vilket i min värld inte betyder att man måste överge sin kultur eller "identitet" som vissa hävdar). Och det gjorde vi för att Sverige skrek efter arbetare så man hade arbete innan man ens steg iland. (att vi inte såg så jätteannorlunda ut spelade nog in också i ärlighetens namn) Invandringen de senaste decennierna har inte sett ut så och därför har fördomarna ökat mellan grupperna (för ska vi vara ärliga så är det inte bara pursvenskar som har fördomar utan det är en samverkan mellan fördomarna) och det har gjort att du har känt dig tvungen att anta en form som inte är du i grunden.
Asch... nu broderade jag ut det lite för mycket i min ivriga strävan att förklara samhället och din situation utifrån min fantastiska teori som ingen annan tycks ha tänkt på :P Men som sagt tror jag det har bäring på din upplevelse.