Jag blir så stressad av mitt barn :(

Jag tycker absolut att TS barn ska få möjlighet att gå på någon aktivitet, men ser jag till mitt eget barn spelade fysisk aktivitet ingen roll för nattningen. Det tog evigheter oavsett. Men, som sagt, fysisk och social aktivitet är något barn behöver, antingen det hjälper när de ska somna eller inte. Och som du säger, för många hjälper det vid nattning också.

(Jag skriver detta för att göra tydligt att vissa barn helt enkelt är svårare, även om man gör det som anses rätt. Vi som har såna barn blir inte sällan ifrågasatta, som om barnets medfödda svårigheter var vårt fel.) 

Nej så är det ju. Därav mitt frågetecken. Och TS vet ju inte med 100% säkerhet hur det kommer bli för hennes barn förrän hon provat.
Det är det merparten av oss i den här tråden försöker förmedla, man VET inte.

Det enda man kan veta med säkerhet och det gäller för allt i livet, det är att man inte kan fortsätta göra mer av samma sak och vänta sig ett annat resultat.

Håller helt med. :)

Märkligt och skapat problem, egendomlig och total låsning vid föräldern. Inte lätt att bryta mönstret men det är ju den vuxne som måste göra det. Jag har inte läst alla inlägg men så mycket förstår jag att den här flickan har alldeles för lite kontakter med andra vuxna, och heller inte med andra barn på fritiden. Jag läste att TS inte vet vilka flickans klasskamrater är och att de heller inte får följa med henne hem! Man häpnar! Hon måste ju börja utforska världen, lära känna människor och lära sig umgås med vänner! Och var finns far- och morföräldrarna? Fastrar och mostrar? Hon har ju ingen annan än mamman och pappan lite sporadiskt, det räcker inte! Och kan hon inte läsa? Många av oss läste vid fem års ålder, drog oss in på våra rum och ville inte bli störda. När middagen var klar knackade min mamma på dörren. Vi hade för övrigt lantgård och det var otänkbart för oss barn att hänga dem i hälarna, vi hittade snart kamrater - och inte minst böcker, böcker! Föräldrarna störde man inte på det viset som skildras i den här tråden, det är ju TS som ska hålla i rodret! Frågan är hur man ska vända detta, antagligen stegvis, och för allt i världen, låt henne ta hem kamrater! Rutinerna hemma kan väl inte vara så låsta att man inte kan rucka på dem!   

Ja, barn behöver andra barn först och främst och det har ju inte detta barn tillräckligt av. Är man förälder till ett endabarn (jag vet, för jag är också det) så får man inse att man måste skapa situationer där barnet kan umgås med andra barn i hemmet och låna med något barn när man går och simmar, på museum och andra utflykter. Att bara sitta hemma och uggla och förvänta sig att barnet inte ska störa en är rätt utopiskt. Bor man på lantgård finns det säkert mycket att sysselsätta sig med som det här barnet inte är i närheten av. 

Verkar som om TS har fastnat i rollen som småbarnsförälder när man var allt för barnet. Nu är barnet så stort att hon måste ha kompisar och aktiviteter.

Jag håller med alla som påtalat att Ts och hennes barn verkar leva ett väldigt inrutat och tråkigt liv. Att aldrig leka med en kompis vare sig på vardag eller helg (efter skolan) låter helt befängt. I den åldern var lek allt för mig. Kunde absolut leka själv i timmar men lika mycket tid spenderades att leka med andra.
Jag har själv ett ensambarn och här har det varit mycket kompislek och senare mer häng. Utöver att bara leka att även få sova över hos varandra, gå på lekland, Gröna Lund osv osv.
Att Ts inte kan förstå det alls?

Håller med. Vill inflika att även vi som har flera barn hjälper dem att få kompisar att leka med på fritiden. Vi letar upp tfnnr till kompisarnas föräldrar, följer med dit när de leker om det behövs, bjuder med andra barn till simhallen, ordnar barnkalas mm. Barnen kan inte styra upp sånt själva när de är små (de har ofta inte ens tillgång till telefon!). 

Är man sju år och fortfarande aldrig tagit med en kompis hem, lekt hemma hos någon annan eller har haft eller varit på barnkalas ligger man efter jämfört med de flesta andra barn. Det behövs stöttning och initiativ från föräldern så att barnet har chans att komma ikapp innan det hamnar utanför socialt -vilket det finns risk för att hen redan har gjort. Det handlar om att lära sig hur man gör i såna situationer, att man förstår de sociala reglerna för lek hemma hos andra, ser att andra familjer lever på andra sätt än ens egen mm. 

Fortsätter TS som nu finns risk att barnet blir en ensam och udda fågel. 

TS, jag läste alla dina inlägg igen. Ta det här med tankar om adhd på allvar. Att vara tvungen att hålla koll på en sjuåring hela tiden för att hen lever rövare är inte normalt. Många barn kan vara ensamma hemma kortare stunder i den åldern. 

Vill bara bidra med en aspekt av lek hos andra mm.
Mitt yngsta barn är i samma ålder som TS barn. Vi har väldigt sällan haft barn hemma hos oss pga hen har varit "dagisbarn" genom i princip hela pandemin.
Ett enda barnkalas har det blivit hittills. 
Max en handfull playdates (tagit hem kompis EN gång, övrigt har varit på helger) uppstyrt av oss föräldrar. 
Ingen aktivitet än så länge men det beror på barnets utmaningar generellt. Hade han fått välja hade han simmat, spelat flöjt, gått på fotboll och kanske också parkour....

Men vad jag vill komma till är att här ser jag väldigt stor skillnad mot när min 18-åring var liten. Redan när han var typ tre så hade vi planerade hämtningar ihop med en annan familj som bodde ca 1km bort. De hämtade på tisdagar = jag och min man kunde passa på att jobba några timmar extra som vi tog ut andra dagar, storhandla, städa, sexa eller gå ut och ta en tidig middag på stan. Torsdagar var vår dag att hämta och visst kunde de tjafsa ibland och stöka till det, alltså barnen. Men barn behöver öva konflikthantering, lära sig dela med sig (särskilt vår barn som var enda barnet väldigt länge). Och vi visste ju hur mycket det gav oss att ha den där lediga eftermiddagen så det var ändå värt. En gång tog vi med två barn hem och det gick det också. 
Och barnkalas kändes det som att man sprang på varannan helg minst. 

Så det har varit skillnad att ha ett litet barn genom pandemin. Inte samma kontakter med föräldrarna heller då förstås, eftersom man behövt hålla avstånd, hålla sig hemma, inte träffas i grupp och värna om äldre/anhöriga.

Det har vi dock försökt ta igen nu sen han började skolan. I vår "skol-app" har man själv fått ange om ens information ska vara synlig för andra eller inte. Så där kan jag hitta kontaktinfo till mer än hälften av klasskompisarna. En gång har sonen kommit hem med en lapp med ett telefonnummer och så tog vi kontakt till att leka den vägen. Och det här är inget jag är helt hundra bekväm med, bara för att min son gillar en kompis betyder inte att jag "gillar" att fika med okända vuxna. För jag lämnar inte bort mitt barn till någon jag inte skapat något slags kontakt med och jag vill inte att andra föräldrar lämnar en kompis här som aldrig varit hos oss förr. Så första gången föredrar jag att stanna och jag vill att den andre föräldern också är hos oss åtminstone första halvtimmen. Ibland synkar man, ibland inte. Ibland blir det bara den enda gången och sen inget mer. Men då vet man det i alla fall och man hälsar garanterat på varandra på skolgården sen. 

Och man gör det för sina barn! Som fler skrivit, alla barn är inte kontaktsökande relationsbyggare. Det kommer inte naturligt för alla. Barn må vara mer spontana än vuxna i många situationer men inte alltid. Och att inte hjälpa sitt barn från kanske 5-6-7 års ålder är inte schysst. Hen har en del att ta igen sen när de är 9-10 år och går hem själva till varandra. Hur tänker man att hen ska ta igen det då?

Bra skrivet som beskriver de utmaningar som många tacklar. 

Bra att du lyfte det för med ökad skärmtid för att få loss lite tid till sig själv och egna tankar, något jag också försökte förklara TS. Det är OK att ta den lätta vägen när allt annat är för svårt.

Barnet har kanske ADHD, men jag skulle mer tippa på att TS har drag av autism.

Kan vara att ts har autism och dotter en k9mbination av autism och adhd

Man kanske inte ska spekulera om diagnoser innan barnet har fått testa ett mer aktivt liv med vänner och hobbys. Understimulering kan ge ett beteende som påminner om ADHD men behöver inte vara det. Alla barn har inte diagnoser. 

TS behöver inte heller ha autism. Jag tror att det kan handla om att hon själv var ensambarn. Jag har flera vänner som var det och de kan vara rätt självcentrerade och tycka att det är jobbigt att behöva ta hänsyn till andra. 

Jag menar absolut inte att alla ensambarn är så, jag har själv ett ensambarn, men omställningen kan bli svårare om man inte har behövt samsas med syskon. 

TS, är du kvar? Jag hann aldrig skriva.
Du får gärna skriva privat till mig om du vill.