Ni som har två barn av samma kön...

Nej precis. Jag vet inte ens vilket kön på barnet jag skulle vilja ha om vi hade försökt på en trea, eftersom tre killar också skulle kunna ha haft det fantastiskt kul. 

Jag är väldigt glad att jag fick två barn, jag trodde inte jag skulle få några, så att det blev två känns liksom som jag redan fått en jackpot. Men ibland kommer såklart funderingarna mest hur en dotter sett ut och varit, som sagt. Å andra sidan har jag samma funderingar kring annat i livet med, som yrkesval och boende, hur det kunde varit. Så det kanske mer hör till funderingar man har .

Nej, eftersom jag tycker att flickor och pojkar är lika mycket värda och ser mina barn som individer, inte "tre av samma".

Har aldrig hört någon prata om minis utanför det här forumet heller. Mina barn är två individer. Olika varandra och ingen av dem är identiska med mig heller.

Tycker det förekommer konsekvent på tex Instagram. Så det beror kanske vilka som man umgås med.

Många par planerar ju så, att de hoppas på att få ett barn av vardera könet, men blir det två av samma så försöker de en tredje gång. Blir det ännu ett av samma kön så stannar man där, för fyra barn blir nästan som ett barnhem, eller ett menageri. Det går inte längre att förena med karriär, egna intressen o.s.v., utan all energi går bara till barnavård.

Jag tycker att det är rätt naturligt att man önskar sig båda upplevelserna, s.a.s.. Båda världarna. Jag har inte orkat läsa tråden, och jag kan tänka mig att det är vissa som har skrivit att "jag saknar ingenting, för mina pojkar älskar rosa och dockor och dansar balett" eller "jag saknar ingenting, för mina flickor spelar hockey och vi är en riktig hockeyfamilj som jag alltid har drömt om". Men detta är liksom inte det normala, i Verklighetens folk därute.

Det är väl ingen som har sagt att pojkar och flickor inte är lika mycket värda? Det är de såklart, fast de är olika. Olika är inte lika med olika mycket värda, det är en missuppfattning av vad jämställdhet betyder.

Däremot har vi en stor folkgrupp i Sverige nu som VERKLIGEN anser att flickor är mindre värda, och att det ger status att ha många söner. Ibland har de så osannolikt många söner i förhållande till antalet döttrar, att vem som helst förstår att det ligger något skumt bakom. DÄR borde vissa lägga krutet, och inte på att bråka på folk som önskar sig barn av BÅDA könen. 

Tänk om kan ha två tankar i huvudet samtidigt, och tycka att båda saker du nämner är fel?

Att en person blir djupt besviken och ledsen över att barnet i magen är en pojke när familjen redan har två pojkar, är givetvis en signal om att de tycker att en flicka hade varit mer värd. Det finns ju till och med de som aborterar barn pga "fel" kön. Hur kan man då påstå att bägge kön är lika mycket värda, om det är det som avgör om man låter det födas eller inte?

Men det är ju just det, att det tredje barnet då bara blir en förhoppning om kön och inte alltid ett önskat barn. Eller risken för det ökar ju om paret inte alls hade tänkt sig tre barn utan barn tre bara blir till för att bli ett visst kön. (Och risken är ju att barn två upplever det lite oönskat, att mamma och pappa inte var nöjda med en.)

Å andra sidan verkar ju tanken att tjejer är mer värda vara rätt stark i andra kretsar, iaf sett till trådmängden här om pojkbesvikelser.

Det är sånt jag också tänker på när jag får kommentarer om att vi ju bara kan försöka igen för en flicka. Jaha, så de som säger så, om barn 3 också är en pojke - vad gör man då? Är bitter resten av livet på tre pojkar, försöker igen och igen? Eller vad? 

Fast då handlar det ju inte om att de GENERELLT ser gruppen pojkar som mer värd än gruppen flickor (eller tvärtom), utan om att de vill ha båda upplevelserna, och kanske inte har tid/råd/ork med ett fjärde barn, utan blir besvikna över att "this is it, vi kommer aldrig att ha en pojke/flicka".  

Att göra abort av en sådan anledning är dock förstås helt tokigt. Jag tycker inte att man ska skaffa det tredje barnet, om det är så att man vet att man kommer att bli helt förstörd av att det blir ytterligare ett barn av samma kön.

Barn ska naturligtvis inte invigas i föräldrarnas anledningar till att skaffa ett visst antal barn. Lika lite som man berättar för sitt barn att det var oplanerat, om det var så. 

Det är ju upp till varje familj att tänka igenom om man orkar med det tredje barnet, om man har resurser till det. Har man inte det så är det bättre att avstå. Och detta gäller oavsett av vilken anledning man står och väger mellan att skaffa 3:an och att stanna vid två, såklart.

Saker kommer fram, tro inget annat.

Det beror väl på att majoriteten här är svenska kvinnor? De har inte kravet på sig att föda sin make många söner, och därför kan de unna sig att önska en eller flera döttrar, som de ska kunna göra de där tjejiga sakerna med.

...köpa eller sy likadana klänningar till mamma, dotter och Barbie, ha manikyrkväll, sminka sig tillsammans, låta dottern läsa mammas gamla älskade flickböcker och diskutera dem, hänga i stallet, ha katter och andra söta smådjur som man pysslar om tillsammans, åka på tjejresa och shoppa i en storstad, konversera på franska, prova hattar på NK, åka på spa, ta tjejsnacken om mens, killar, sex, preventivmedel, gå ut på en bar tillsammans och kommentera männen där när dottern fyllt 20...

Jag förstår mycket väl att man kan bli lite ledsen och besviken, om man aldrig kommer att få detta. Men förhoppningsvis älskar dessa mammor ändå inte sina söner mindre, det vore ju tragiskt. 

Det gör det ju inte om man inte berättar det för någon. Men folk är ofta dumma och låter munnen gå.

Min dotter har t.ex. en kompis som blev helt förtvivlad, när hon fick veta av sin moster att hennes mamma hade övervägt att abortera henne. Det blev som en existentiell kris för henne, att hon egentligen aldrig borde ha funnits, att hon hade förstört sin mammas liv när mamman inte klarade studierna till det yrke som hon hade drömt om på grund av att hon var ensamstående mor. Man ska ALDRIG berätta sådant för någon, inte ens sina närmaste. 

Fast barn frågar. Ljuger du då?

Klart att man gör. Eller svarar något diplomatiskt, i alla fall.

Men det är ju samma lika som att önska sig söner pga makens önskemål. Det gör det inte mer okej bara för att det är kvinnan som fantiserar upp något ang kön och värdet i det ena könet över det andra.

Som för mig som inte läste flickböcker, inte kan ett ord franska, vars bror haft fler djur än mig, som aldrig pratat om det där andra med min mamma och inte ser att jag hade velat det heller och som absolut inte skulle velat diskutera mäns utseende med mamma. Varför skulle jag då vilja göra det med en dotter just? Varför kunde inte jag och en son ha djur ihop, menar du? Varför skulle jag inte kunna åka på de resor jag föredrar, som är tränings- och vandringsresor, med en son? 

Och går folk på riktigt och provar hattar på NK 2024? Med mamma?