Våran sjuåring lyssnar inte och bara trotsar så våran familj snart splittras

Jag får direkt upp bilden av 6års trotts som gått över styr. Som du är inne på TS är det någonting ni föräldrar gör eller inte gör som låtit det bli värre. Att det gått så långt att ni överväger att separerar tycker jag tyder på att ni behöver prata med någon professionell. Erat barn har ett stort behov av ett visst bemötande för att må bra. Det är viktigt att ni lär er varför och hur man agerar i olika situationer även för framtiden. Annars kanske beteendet återkommer. Det är ju ett gott tecken att barnet visar skuldkänslor efteråt och det tyder på att något triggar ett(även för barnet) oönskat beteende. 

Någon skrev innan att ni ska fysiskt leda barnet till att tvätta händerna. När det är ett så stort barn kan detta leda till att barnet springer iväg och barnet får igen veta att "jag bestämmer". Och om man genom muskler gör detta anser jag att det kan vara lika med övergrepp, speciellt eftersom barnet i fråga verkar ha samvete och får skuldkänslor.

Det där beteendet påminner mig om en flicka jag hade på förskolan på 80-talet.
Speciellt det där med avföring på händerna.
På vilan kunde flickan (6 år) klia sig där bak samtidigt som hon stirrade på en pedagog med ett brett flin, sedan kunde hon medan hon tittade på pedagogen stoppa fingrarna i munnen.
Hon VISSTE att det hon gjorde skulle ge pedagogen en reaktion!!
Det var oftast bara mot denne pedagog som flickan gjorde detta mot.
Pedagogen arbetade på en annan avdelning så det fanns inget otalt mellan dem men jag tror nu såhär i efterhand att flickan såg och kände pedagogens sårbarhet och att hon var ett lätt offer.
Så jag tror helt klart på att er son är ute efter en REAKTION från er.
Jag skulle sätta mig ner och rannsaka mig själv och fundera på VARFÖR han måste ha detta negativa beteende för att få er uppmärksamhet?
Har han för otydliga regler?
Är ni inte konsekventa nog?
Får ni dåligt samvete av något?
Är ni osäkra i er föräldrarroll?
Hur mycket tid och uppmärksamhet får han av er?

Kanske ni ska släppa på en del inrutade saker i era vardagssituationer just nu och göra något oväntat som att någon gång i veckan köpa med er färdig mat och åka till tex en sjö och äta middagen i en avslappnad miljö.
Försöka göra lite mer saker ihop och ha mer faniljetid.
Skolan kanske tar väldigt mycket energi av sonen just nu och han vet inte hur han ska uttrycka det bättre och bangar ur istället?

När mitt barn en period började att bete sig jobbigt mot mig lade jag mer fokus på oss som familj och lade ner alla måsten för att ge hen mer tid och uppmärksamhet.
Det hjälpte.
Så nu gör vi ofta så när det kommer lite jobbigare perioder.
Kanske det även behövs i er familj.
Ibland hamnar man i ett ekorrhjul och behöver bara stanna upp och göra något annat.

På vilket sätt ursäktar jag beteendet? Har endast skrivit att det kan vara adhd även om han beter sig bra i alla andra situationer.
vad gäller fula ord så är det väldigt vanligt att barn med Adhd säger fula. Det var en av frågorna vi fick när vi gjorde utredningen.

Himmel. Inte konstigt barn idag blir odrägliga.

 

vad är det för fula ord? 

våran son säger typ att han inte tycker om oss och att vi är dumma, så egentligen inte jättefula saker men jag tycker ändå inte det är okej. Så jag tror att jag valde lite fel ord. 

Han är några år äldre än din son men han säger tex fucking. varken vi föräldrar eller hans bröder säger det så han har antagligen lärt sig det på skolan. Men han säger inte det till oss utan mer om han spelar fc 24 och förlorar en match. 

Att be om ursäkt är väl ungefär som när män som misshandlar sina kvinnor lovar att de aaaaaldrig ska göra så igen.
Även barn kan vara genuint elaka och manipulerande. 
Sök hjälp! Både för er och för barnet. 
Uppväxt med utvecklingsstör bror, våldsam och utåtagerande. Lugnade sig något när jag var typ 18 och han hoppade på mig - nitade den jäveln ordentligt och vrålade rakt upp i nyllet - Rör mig en gång till så dör du!
Har ingen kontakt idag, vill inte ha, kommer inte att ha.

Han låter som urtypen av ett curlat ensambarn. Eller har han syskon?

De blir så där när de kunnat tillkalla uppmärksamhet under hela uppväxten, med enkla medel. Med två eller fler barn blir det oftast att man allt oftare skiter i tjaffs, rop och andra sätt att bli uppmärksammad, de får hitta näring på annat håll.

Sen får ni växa upp och inse att det är ni som felat, inte barnet.

Är du helt jävla dum i huvudet eller? Du kan ju inte jämföra ett barn som är i en rejäl trots med en som kvinnomisshandlar. Du låter ju dock inte frisk som behandlar din utvecklingsstörda bror på det viset, sök hjälp!

Jag är ensambarn och var extremt hemsk som barn i 7-8 års åldern men helt normal idag och inga aggressions problem. För mig var det skolan som blev för jobbig då jag var en dagdrömmare och inte lyssnade på vad vi lärde oss.

Du har fått en del bra tips här i tråden.

Ytterligare ett tips kan vara att ni föräldrar försöker rama in säg, de tre svåraste bitarna och tar en sak i taget och försöker få dessa att funka.

Vi hade väldigt jobbigt med kvällsrutinerna ett tag, när vår son var i 8-årsåldern, samt med läxläsningen. Nu är barn olika, så jag kan bara berätta hur vi gjorde. Samma sak funkade inte alls två år senare.

Vi sade att idag, efter maten så ska vi ha ett möte och så satte vi oss ner alla tre och jag och hans pappa sa (utan att lägga in så många frågor) att "Vi har ett problem som vi inte vet hur vi ska lösa. Vi lägger oss alldeles för sent på kvällen och vi är väldigt trötta." Jag tillade: "Jag var så trött igår att jag höll på att gråta. Jag skulle betala räkningarna efter att du hade lagt dig, men jag var så trött att jag började gråta."

Han lyssnade faktiskt och såg smått chockad ut och då sa jag att: "Jag kommer att behöva betala räkningarna idag istället, fast det är för sent, så vi behöver att du lägger dig direkt idag när vi säger till. Om vi inte betalar räkningarna så får man betala en förseningsavgift och det innebär att vi inte kommer att ha pengar kvar att köpa godis eller annat som vi tycker om.

Det hjälpte! Det var helt sjukt, men det hjälpte! Dagen efter så påminde vi honom om hur bra det hade gått dagen tidigare och då fungerade det igen. Visst, vi fick bakslag, men det blev inte lika jobbigt.

Det där med handtvätten, tänker jag att ni kan ta lite senare när han faktiskt somnar i tid på kvällen. Det kan ju vara ett tecken på trötthet, helt enkelt. Om det inte är det, så visa en film från youtube om hur bakterier ser ut. Eller om ni har möjlighet, gör som jag gjorde med de äldsta förskolebarnen under coronan, vi köpte in en billig usb-lupp som vi kopplade in till dator/ipad och drog över barnens händer för att visa hur mycket smuts som finns på händerna. Jäklar, vad de äldsta tvättade händerna efter det!

Tack för ditt svar, ska absolut testa det du skriver. 

Jag kan delge dej från min erfarenhet och jag vill verkligen rekommendera dej att överväga och fundera på det jag skriver. 

Jag har en son som idag är 23 år. Genom hela hans uppväxt har det i perioder varit tufft. Han har varit väldigt arg, fått utbrott och varit på dåligt humör och lättirriterad. Detta har hållt på ändå upp i vuxen ålder. 

Men-detta har i stort sett alltid bara varit hemma! I skolan har han alltid skött sej, han har kunnat koncentrera sej och fått bra betyg. Han har uppfört sej överallt utom hemma!

 i Gymnasiet brakade han sista året, orkade inte slutföra sin examen ( men tog studenten ). Han fick hjälp via vårdcentralen och ytterligare ett år efter detta skickade  han en egenremiss för att göra en ADHD utredning. 

Och det visade sej att han har just ADHD! Diagnosen kan yttra sej på flera sätt och min son har alltid haft stora impulsivitetsproblem. Svårt att hantera och styra sina känslor. Man kan även uppleva en inre rastlöshet som gör det väldigt jobbigt att hantera sej själv. 

Idag äter min son ADHD medicin sedan några år tillbaka. Han är en helt annan person. Han kan beskriva väldigt bra hur medicinen hjälper honom att styra upp och klara sina impulser och känslor. Hans inre rastlöshet är betydligt bättre.  Och även koncentrationen. För nu kan han redogöra för att han många gånger upplevde det jobbigt i skolan men hade höga krav på sej själv och vägrade misslyckas . 

Säger inte att det är såhär för er men vill bara delge dej att ADHD faktiskt kan yttra sej så här. En förklaring är att det krävs enormt med energi för dessa barn att hålla ihop och sköta sej och göra rätt att de fullständigt exploderar när de är hemma. Det finns även en diagnos som heter trots syndrom som du kan googla på och se om du känner igen dej i. 

Jag hade ofta med mej sonens kompisar på olika aktiviteter vilket gjorde att det oftast trots allt blev lyckat där vi befann oss. Dessutom gick han i fotboll där han trivdes. Jag kan varmt rekommendera en sport till din son om ni inte redan har det till honom. 

Jag har också alltid varit en väldig närvarande förälder och genom tonåren  var det oftast jag som hämtade och körde i olika sammanhang. 

Jag har trots allt det jobbiga alltid haft en nära relation till min son. Idag har vi en väldigt fin relation. 

Ytterligare ett tips jag vill ge dej är att söka någon form av samtalskontakt till dej själv. 

. 

 

Jämför inte men ser kopplingar till att "ursäkta" sitt beteende. Värre är väl om föräldrar ursäktar och låter andra syskon lida.
Min bror hamnade på "boende" men innan dess terroriserade han hela familjen.
Ett antal gånger satt jag utanför dörren (låst) med en kökskniv och tänkte:
Kommer den jäveln genom dörren så dör han.
Inte vad man ska behöva tänka när man är 12.
Med vad jag hade vetat idag så hade jag spöat skiten ur fan med ett brännbollsträ
Känner ingen som helst ånger för mina känslor inför detta..
När morsan är borta är han helt ensam - och det kommer han fortsätta att vara.

Att ni överväger separation låter ju inte så konstruktivt? Hur skulle det göra situationen bättre tänkte du? Varför kan ni inte växla med barnet utan att flytta isär?

Föreslår istället att ni tar hjälp, kolla om er kommun har föräldrautbildning, kolla upp om ni kan få stödsamtal via soc, arbetsgivare, vårdcentral, familjerådgivningen? Ni behöver ju stöd i er föräldraroll så se till att skaffa det.

Ser förstår jag inte varför du är så negativ angående BUP? På det du beskriver kan det mycket väl vara ADHD, och är det inte så får ni ju reda på det om en utredning visar att det inte är NPF.

Han behöver hjälp, det är något hemma som inte stämmer. 

Jo, det beror visst på deras diagnos.

Källa på det, tack. 

Det är för att barn som har ADHD även kan ha Tourette Syndrom, det är en vanlig kombination. Jag har själv en son med ADHD och Tourette. Det kan vara något att kolla upp. 

Dessutom borde man utesluta PANDAS. Om det var en ganska plötsligt förändring. Det är en infektion med streptokokker som ger såna symptom.