Snart 18 år och är Gravid!

Hej!
För att få veta hur långt gången du är bör du så snart som möjligt ringa antingen till Mödrahälsovården i din kommun eller ungdomsmottagningen. De kommer också kunna ge dig råd och stöd!

Beslutet att behålla eller inte är bara ditt. Ta gärna till dig råden här men själva beslutet är ditt.

Om jag var du hade jag gjort abort och sett till att ha en utbildning, jobb och förhållande innan jag fick barn. För att kunna ge barnet en trygg och rolig uppväxt.

Dummaste jag hört på länge. 
Att vara gift med barnafadern är verkligen ingen garanti för att pappan till barnet tar sitt föräldraansvar. 

Visst, det ökar väl chansen, men det är verkligen ingen garanti.  

Känner igen mig lite,  jag var 22 år när jag fick barn.  Sambon flyttade plötsligt tillbaka till sin förra hemstad  50 mil bort när bebisen var 6 veckor gammal.   "Det har blivit för mycket" var hans anledning. 
Mina vänner hade inga barn, och det blev ensamt.
Träffade några andra unga mammor,  men de hade sambo och kvällar och helger spenderade de med sina familjer.  Vid 16-tiden skulle de hem och umgås med sina respektive när de kom hem från jobb.
  Inget konstigt med det, men som 22-åring blev det för mig väldigt ensamt att vara ensam med ett barn.

Saker kommer lösa sig på vägen. Mognaden & moderskapet ökar när barnet kommer. 

saker kommer lösa sig på vägen. Fördelen med att få barn nu, är att du kommer få mer tid med ditt barn innan du dör.  önskar Dig lycka till oavsett de beslut du kommer ta 

Lite förvirrat här. Stödboende får man ju just för att man inte helt och hållet klarar av att ta hand om sig själv.

Nu kan det ju hända att du fått det på grund av din ålder och inte på grund av någon funktionsnedsättning eller så, men det låter i vilket fall som helst inte som något jättebra utgångsläge för att bli förälder.

Och om dina farhågor om att soc kan komma att omhänderta barnet är realistiska vill jag verkligen råda dig att göra abort och inte utsätta dig för den sorgen.

Ehh, det är verkligen inte säkert att saker kommer lösa sig. Vet du hur många föräldrar jag har träffat på som inte har varit bra föräldrar för att de inte ens kunde ta hand om sig själva? De kunde aldrig hjälpa till med läxorna, de hade aldrig råd med något extra, de hade också en tendens att fortsätta skaffa barn vilket gjorde allt värre.

Ta hjälp av någon att prata med, förstår att det alltid finns en känsla av att man vill behålla. Det kan vara skönt att sätta ord på alla tankar och funderingar. 

Men tänk också på vad du vill kunna ge ditt barn för uppväxt. Du har alla möjligheter att utbilda dig och/ eller jobba dig till en stabil inkomst några år framåt, och då ha både ha ekonomis trygghet och ett skapligt sgi. Du är fortfarande ung och kan få barn under lång tid framåt. 

Jag hade själv inte klarat av eller velat ha barn i din ålder, då hade jag aldrig kunnat gått min utbildning och träffat min sambo som jag nu efter 30 väntar barn med. Fördelen med att vänta är att man är tryggare i sig själv och i sitt val av man, vi har hunnit göra mycket bara vi två under de sju år vi varit tillsammans och är verkligen redo att ha en liten i våra liv. Om jag jämför med hur ett barn som jag fått i artonårs åldern fått för uppväxt mot det barnet vi väntar nu, så kan vi ge det så mycket mer. Vi kommer kunna handla alla nödvändigheter inför barnets ankomst utan att gå på knäna och oavsett barnets kommande intressen ha ekonomi att låta barnet hålla på med den aktivitetn, ex hästar, hockey osv.

Ett barn jag fått vid arton hade jag mest troligt varit ensamstående med idag, haft ett jobb med lägre inkomst som gett lägre sgi och därmed haft väldigt lite utrymme ekonomiskt. Jag hade varit väldigt orolig för att inte kunna ge barnet det den behöver samt att det kanske inte skulle vara så tryggt att växa upp med dålig ekonomi och ensam förälder.

Jag menar inte att du gör något fel vilket beslut som du än tar, men det är värt att fundera på hur du vill att ditt barns uppväxt ska se ut- när det än kommer till världen. 

Gör abort, för både din och (icke-)barnets skull. 

En garanti just nu, om hon vill behålla och "han är glad" så kan hon ju ha större möjlighet att få stöd från hans familj och han inte sticker i sista minuten. Hon har helt ärligt bättre chanser om hon är gift med honom i det här läget för det är svårare att bara dra när man är gifta.

Tycker du är på tok för ung, men du gör naturligtvis precis som du vill. Du väljer bort väldigt mycket om du behåller. Mellan 20 och 30 är en bra ålder för att leva sorglöst och bekymmersfritt, att studera, resa, umgås med vänner, leva spontant och flexibelt. Barn kan få komma sen tycker i alla fall jag.

Har du klarat dig själv? Hur då? Vad tror det det innebär att klara sig själv? Bo på stödboende och leva på bidrag är raka motsatsen till att klara sig själv. Om ingen tagit hand om dig nu så hade du varit hemlös. Ett barn förtjänar en förälder som åtminstone kan ta hand om sig själv. Det är så mycket svårare och dyrare med ett barn än att ta hand om enbart sig själv. 

Det finns verkligen inte många 15-åringar som klarar av att försörja sig själva plus egna barn.    
Du skriver att du "klarat dig hela livet själv" och fick lägenhet när du var 17 år.
Hur har du klarat av att försörja dig själv hela ditt liv, och varifrån "fick" du lägenheten?
Om soc står för din försörjning och/eller bostad så klarar du dig INTE själv.
Ursäkta om jag låter hård,  men att få bostad och ekonomiskt bistånd från socialen innebär inte att man "klarar sig själv".