Anonym (hennes önskan) skrev 2024-07-05 23:29:42 följande:
När jag konfirmerade mig fick jag massa korshalsband, märktes att ingen av de inbjudna talat med varandra innan. Jag är för att där är en önskelista digitalt, även om det i början var en ovan och ny sak för mig, man kan välja något där eller också välja något annat man vet eller tror mottagaren önskar sig (inom rimliga ramar), slipper man få dubbletter eller tripletter eller mer av samma sak.
Sen ska där inte finnas något krav i att det är det man måste köpa från önskelistan, en önskelista är precis vad namnet säger, ingen inköpslista. Vill man inte veta vad någon som man tänker ge en present till önskar sig behöver man ju inte ens titta på den. Inget tvång.
Är man bjuden på en konfirmationsfest bör man naturligtvis ta med sig en present, om det är ens bonusdotter klart man inte står där och gör en affär av ens egen princip om att bonusdottern konfirmerar sig för skojs skull, då är man i mitt tycke inte riktigt sund. Det är fortfarande hennes val att konfirmera sig, vad hennes bakgrund än är för det. Hennes stund. Nej så sniken skulle jag aldrig få det till att göra hennes dag, hennes stund till min princip-stund/princip-dag genom att hålla tillbaka en present. Då har man inget där att göra. Då hade jag hellre fått stanna hemma om jag inte klarat av att gå på hennes konfirmation utan att låta mina egna principer stått i vägen. Man får anpassa sig. Herregud, skulle jag tänka så skulle jag kunna ändra i andras bröllop och begravningar också då jag som gäst haft en princip kring det hur JAG vill att dessa begravningar och dessa bröllop skulle vara. Hade med största sannolikhet inte blivit bjuden då...eller utkastad...något av det.
Det hon lär sig under konfirmationen är ett kulturarv vare sig hon tror på det eller inte och något hon kan ha nytta av senare i livet. Vet inte någon som gått en hel konfirmationskurs och sedan inte tagit sista steget, troende eller ej. Det hör liksom till. Vill man prompt göra det till sin egen grej det med, att hon nu inte bör konfirmera sig såvida hon inte tror, kan man ställa till med det på sin egen konfirmation, inte ställa till det för bonusdottern.
Vissa verkar ha väldigt svårt härinne på att skilja på hennes dag, hennes val, hennes önskelista utan vill bara göra om det till sitt eget. För de vet naturligtvis bäst. Kvittar. Fortfarande inte deras dag. Inte deras dag att "uppfostra".
Hade det gällt min bonusdotter hade jag köpt något smink och lagt till ett smycke jag vetat hon skulle uppskatta, nu, inte om kanske 40 år, om hon nu skulle kunna hitta det då.
Bara hennes dag, bara hennes stund? Nej så är det faktiskt inte, när det är en förrättning i en kyrka. Detta gäller för övrigt både dop, konfirmation, bröllop och begravning, d.v.s. de stora skiftena i livet som markeras och firas inom kyrkans hägn. Vilket för den delen är frivilligt, man kan även markera och fira födelse, pubertet, parbildning och död på något helt självvalt sätt, eller inte alls.
...men väljer man att fira i kyrkan enligt kyrkans ritualer, så är det också det som gäller. Då kan man inte komma dit i clownkostym eller med bara axlar och djup urringning, man kan inte begära att få sjunga vulgära sånger, och ska det ges presenter så ska dessa också ha en koppling till det aktuella firandet, samt en värdighet som stämmer med att man valt den kyrkliga ceremonin. En låda full med bubbelgum passar inte in där, och inte en sminklåda heller.
...och nu kom jag att tänka på en kompis till mig, som skulle ta med efterrätten till en flådig, påkostad nyårsfest med extra allt. Ett par skulle fixa förrätten, ett par huvudrätten och ett par (hon och hennes man) efterrätten. De anlände med en GB big pack vaniljglass och en tub med kall chokladsås... Min kompis förstod aldrig varför de andra på festen gapade - hon förstod aldrig vad hon hade gjort för fel. Och då var det inte ens någon religiös synvinkel inblandad.
