Vad gör era ungdomar nu direkt efter studenten?

Jag tycker inte att det är fel att du engagerar dig och försöker påverka din son i rätt riktning. Det är inte helt ovanligt med depression efter gymnasiet, det är första steget ut i vuxenvärlden och han har försökt göra allt rätt men fått flera motgångar vilket kan få den bästa att bli passiv.

Försök få ut honom bland vänner, hitta glädjen igen och sen börja peppa honom att söka jobb eller utbildning. Jag tycker inte heller att det är fel att vänta några år med universitetet, livet är långt och det är ett stort beslut att ta som 19-åring vad man ska jobba med resten av livet.

Då kommer hon spendera hela livet i en skola. Skola och sedan lära ut i skola. Jag tror inte det är bra, men det är vad hon vill göra.

Jag hade gärna sett att hon gjorde något annat i ett par år åtminstone och sedan kanske gå lärarhögskolan. 

Det är ingen panik till högre studier. Till och med kanske bra att ta en pluggpaus.

Boka en tid med honom i morgon.  "Vi sätter oss tillsammans kl 15 och anmäler dig till af"

"På måndag kl 19 letar vi jobb tillsammans "

Tack och lov har han vänner som han träffar, annars hade jag varit väldigt orolig. Fast det är lite tufft när de flesta av vännerna har jobb.

Däremot har han slutat gymma vilket är väldigt synd för han mår mycket bättre när han gör det. 

Vi satt tillsammans och gick igenom kurser med sen anmälan som han kunde vara intresserad av. Han valde förstås men jag pushade lite så att han inte skulle missa den möjligheten. 

Jag tror att det skulle vara bra om han kom in på någonting för självförtroendet och lite struktur, även om det inte är heltid eller avgörande för hans framtid. 

Fast jag tror faktiskt att det bästa för honom kanske är att jobba, få ta ansvar och växa upp lite. Han har gjort några ansökningar men man måste ju göra massor för att ha en chans. 

Han har tyvärr haft en jäkla otur med flera saker, alltså inte alls självförvållat, och då är det ju lätt att hamna i tankar om att det inte är någon idé men jag försöker peppa honom att tänka positivt. 

Det brukar vara lättare att komma in på vårintagningen, om det finns en sådan. Hjälp honom söka jobb. Ge honom absolut inga pengar, så att han motiveras att jobba. Behöver inte vara en heltidstjänst. 

Mina tvillingar har nyss tagit studenten. Sonen arbetar heltid inom familjeföretaget och ska göra lumpen, efter det ska han gifta sig. Dottern har gift sig och hon har BF snart. 

Väldigt många fler hoppar över ett år idag och jobbar, antingen för att få pengar till resor eller för att lägga undan pengar till kommande utgifter. 

Min son gick direkt till högre studier eftersom han inte är det minsta skoltrött, och vi har sagt att han kan spara den där pausen tills  han känner att han behöver den. Jag är lite besviken att han inte fixade sommarjobb efter år 1, han provjobbade och trodde det var klart, men de hade tydligen fyra pers inne på provjobb och valde en annan. Snopet men jag tänker inte curla jobbsök, han måste själv inse om/när han behöver mer pengar och han lever väldigt sparsamt i allmänhet.
En av hans kompisar lever på enbart kikärtor, ris och kryddor, det har blivit en sport för dem att spara pengar.

Jämnåriga tjejkusinen som ständigt behöver pengar till kläder, hår och naglar jobbade givetvis men slösade nog bort pengarna lika fort, fast pappa t.o.m. har sponsrat med bil för att hon ska kunna jobba två olika deltidsjobb.
Hon ska nu börja läsa någon juridikkurs i höst för att "känna på vattnet", medan hon fortsätter jobba deltid.

Din son behöver nog försiktigt men bestämt pushas i riktningen att antingen jobbar man, eller så pluggar man, för det är inte gratis att leva.

Jag gjorde två olika budgetar utifrån konsumentverkets riktlinjer, för att visa min son hur det blir att bo hemma eller själv. Då inser de flesta allt det där som kostar men som man inte tänker på när man bor hemma och blir serverad.

Det var längesen jag läste om en sådan omtänksam och föestående förälder. Jag tror du har rätt gällande att en depression kan vara på G. Att sätta hushållsarbete och krav på saker som inte funnits innan kan gå åt fel håll istället. Om han inte gör det du säger kan det ge en ännu mer värdelös känsla. 

Jag hade satsat på tålamod och stöd. Kanske det tar ett tag innan han kommer igång men det behöver inte sätta käppar i hjulet. Han är ung och får en värdefull erfarenhet tidigt. Att ger man inte allt kanske man sitter utan den framtiden man ville, allt kommer inte falla på plats.

Tack för fina ord! Just nu känner jag mig mest som en tjatig, tråkig mamma men jag vill förstås att sonen ska må bra oavsett vad han gör till slut. 

Det gör ont i hjärtat att se honom så besviken och jag vill göra allt för han ska bli glad igen men jag vet att jag inte kan fixa allt. Det är ju en del av livet att hantera motgångar, resa sig igen och göra nya planer. 

Minns att min syster fick sådan depression när hon inte kom in i den utbildningen som hon sökte. Mamma fick söka på komvux åt henne då hon ville jobba upp sina betyg. Hade inte mamma sökt och tog det steget åt henne hade hon aldrig orkat.Det gick jättebra för henne därpå.
Jag var väldigt driven och behövde aldrig hjälp. Det jag vill säga att vi är väldigt olika. Din son verkar vara väldigt besviken sitt med honom och gör ansökan till komvux tillsammans. Vänta med körkort och jobb annars kommer han att fastna där och aldrig gå tillbaka till skolan. Jag känner så många 30plussare som har en sådan historia som din son och som ångrar mycket att de inte tog tag i utbildningen där och då. Men bra att han har dig som kan ställa upp. Prata med honom och säg att det är okej att han vilar hela sommaren och att du förstår att det är tufft men ni måsta söka några kurser på komvux så att han höjer sina betyg. Om han backar titta på vad för program finns på högskolan som han kan söka till våren. Ansökan börjar då i oktober men bra att ha koll i god tid. 

Juste.. eller så kan han plugga inför högskoleprovet för att öka chansen.
Lycka till

Tack!  

Ja, jag tror att jag får göra det så att han kommer igång. 

Jag tänkte mer ett deltidsjobb. Han är egentligen väldigt motiverad att jobba och han hade precis börjat på ett jobb när de drog in på extrapersonalen, alltså alla och inte bara sonen. Dålig planering kan man tycka. 

Jag tror att han skulle växa av att få det ansvaret. Det är ingen risk att han fastnar på ett jobb eftersom han vet vilken utbildning han vill gå och vad han vill jobba med i framtiden. 

 

När vår dotter tog studenten för 4 år sen så tog hon ledigt 1 år. Sen sökte hon jobb och har jobbat på samma ställe, sparat pengar. I höst ska hon börja på högskolan och plugga i 4 år. 
När hon var ledig det året så sov hon länge och gjorde inte så mycket. 

Ja, det är strukturen som är det viktiga. Att han inte hamnar i att han kan vara vaken på nätterna och spela datorspel och sedan och sova till eftermiddag utan att behöva ta något ansvar. Eller något liknande.

Jag kan inte tänka mig att man måste söka en massa för att få exempelvis ett städjobb?!

Oj, vad jag hade blivit orolig om min dotter var hemma i ett helt år och tagit sovmorgnar efter studenten. Men det verkar ju ha fått bra för henne. Toppen! Var hon väldigt trött och slut efter gymnasiet?

Min son tog studenten för tre år sedan. Sommarjobbade första sommaren och gjorde därefter värnplikt 9 månader. Sommarjobb direkt efter muck, några veckors ledigt innan han flyttade till annan stad för att börja på universitetet. Nu gått där två år och har två år kvar. Han jobbar under somrarna, det är jag som får säga till honom att ta 2-3 veckors ledigt också. 
Jag har aldrig behövt sätta krav, han har drivet själv. 
Samma med hans vänner. Tror det smittar av sig bland dem. 

Toppen att han umgås med sina kompisar. Vet du vad de ska göra i höst, tror du att de kommer fortsätta umgås då eller har de massa andra planer?

Jag har ett antal barn som lämnat boet och har här i huset har det alltid varit solklart att efter studenten är man vuxen och ansvarig för egen försörjning och egna val. Det har inte varit uttalat som ett krav utan istället som en tilltro till dem. Så spännande det ska bli att se vad du väljer att göra sedan! Mer så. Ett par har valt att bo hemma ett år efter, men då som vuxen. En självklar förväntan på att dela det vuxna ansvaret, men också få vuxen frihet men med hänsyn. Då har de fått betala för sig förstås. De har ändå kunnat ta ett väldigt lugnt och tryggt år då de inte direkt behövt ta heltidsjobb för att få in tillräckligt.
Att bara låta dem självklart gå hemma utan att ses som vuxen (låt vara väldigt ung?) och fortsätta leva som barn utan uppgift som de tidigare haft under 12 skolår har fallit oss in lika lite som vi tvingat på småbarn blöjor efter att de inte behövt det längre.
Som förälder vill jag visa mina barn att jag tror på dem och och deras förmåga. Det har lönat sig hittills.