Stöd- nej bara prat!

Förtydligande: De kan tala om i förväg vad det innebär, att det är samtal, med någon som lyssnar som stöd! tycker jag, så man vet vad man har att förvänta sig! Att få stöd är enligt mig något helt annat! 
Eller tror de professionella att man är nöjd med att bara prata? När det är konkret stöd som faktiskt behövs?! 

Jag kan känna igen mig i det när jag träffade en kurator första gången. Det var ingen hjälp. Jag ville ha bra, fasta, konkreta råd. Det finns alltid de som är bra på sina jobb och de som inte är det. 

Vad som hänt här är att de har beslutat åt dig vad de lägger i ordet stöd. Det kanske är stöd för dem men det är inte stöd för dig. Det är inte rätt stöd. 

Förslag på vad du kan göra nu:
Du kan lyfta att kemin inte fungerar med den du pratar med och du känner det inte ger något så får de remittera dig till någon annan som förhoppningsvis är rätt person för dig, som kan hjälpa dig. Tänk efter i förväg. Planera. Skriv ner.  Betona vad det är du vill ha hjälp med. Vad är det som stressar dig? Skriv ner. På motsvarande sida (dela upp papperet i två : ditt problem på den ena : ev. lösningar på andra). Om du inte vet lösning på andra låt där stå tomt. Räck sedan över papperet till kuratorn. 

Rent praktisk hjälp: Är stödfamilj något ni kan tänka er?
Vad säger/gör man i den här och den här situationen när barnet är så här? O.s.v. Handgripna råd. 

Jag har autism (separat från min intelligensnivå som är över normala), det är nytt för mig att jag har det, missats i åratal då min intelligens har täckt upp för den, kamouflerat mig, memorerat andra neurotypiker, situationer till nästa gång.  Jag tycker inte om flum-snack utan vill i förväg veta vad mötet ska gå ut på, vad som ska göras. 

Tycker ofta jag fått flum-svar från flytande neurotypiker som egentligen är dåliga på sitt jobb och vill dölja det, bara förvirra mig mer. Jag säger då rakt av att detta är inte det jag söker. Jag har ofta fått leta fram information själv om olika saker för att därefter bedöma vilken väg jag vill gå, vad jag vill lyfta, vad jag vill få gjort. Bli kaptenen. Kräva saker. Annars kommer du inte till rätt instans. Jag är inte rädd för att gå direkt till huvudet, särskilt inte här i Sverige då de inte gömmer sig lika lätt, har en hemsida, deras mail är där, deras telefonnummer. Jag har fått rätt hjälp då. Jag har sluppit kasta bort mer energi på människor i leden i organisationen. 

Ja jag har oxå blivit erbjuden sk stöd hos socialtjänsten. Bara sitta o prata med främlingar med andra ord 
jag har sagt att jag inte behöver de o hellre pratar med vänner isåfall men tydligen så tycker dom att det är bättre att prata helt stelt med främlingar som ändå inte säger så mkt

Är det en socionom du fått prata med? Det låter så. Ha man barn med npf är det ju psykiater eller psykolog med särskilda kunskaper om npf man behöver. Typ på habiliteringen eller BUP. Socionomer på Soc verkar ha en övertro gällande sin kompetens. Jag har själv upplevt detta. De försökete ge sig på behandling av både psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar trots att det egentligen inte är det de är utbildade inom. 

Vad har personen du pratat med för utbildning då? Det kanske varit fel för det du behöver hjälp med?

Ett tips är att kolla om din arbetsgivare erbjuder någon typ av samtalsterapi och om det i så fall kan hjälpa dig bättre. Fick själv det efter ett trauma, och det hjälpte mig jättebra. Fick väldigt konkreta råd och ?hemläxor? att göra. Gick ca 1ggr/månad under ett år.