Är det här verkligen ADHD?

Inser ju att blir det ingen förändring snart så väntar extremt tuffa tonår. Och det är inget jag tror att jag kommer mäkta med. 
Mina barn är några år äldre, så de kommer iaf troligen inte ta efter hans sätt. (Tvärtom vore däremot välkommet). 
jag tycker också synd om pappan. Oftast skyller han på andra och annat. Men ibland är det som att han förstår och känner fådde frustration och skuld över hur det blivit, att han inte har en fungerande relation till sitt eget barn. 
Hade velat stanna och hjälpa, men kommer inte klara av att leva så på sikt. Funderar på om det finns någonstans jag kan hänvisa? Så jag lämnar med åtminstone någonsöags omsor. 

Jag ser att du har fått en hel del bra svar här i tråden från andra föräldrar som också har barn med ADHD och som vet vad dom pratar om.

Vi har också ett barn på 9 år med ADHD. Det är oerhört tufft eftersom kaos-situationer uppstår dagligen. Men! Vi följer upp varenda utbrott, varenda fult ord. Varje kväll när barnet är lugnt så pratar vi om vad som hände under utbrottet, varför det blev så och vad vi och barnet kan göra för att försöka undvika att det blir så igen. Och på grund av att vi alltid följer upp varenda utbrott så har vårt barn nu redan vid 9 års ålder ganska så bra självkännedom.

Men visst har det hänt många gånger att vårt barn inte har gått med på att analysera sig själv och händelseförloppet i efterhand. Hen har tvärvägrat. Det enda, verkligen det ENDA som har funkat vid de tillfällena är att barnet har fått en belöning (en ny leksak eller spel på plattan) för att hen ska gå med på att analysera utbrottet i efterhand tillsammans med oss föräldrar. I de här analyserna så har vi alltså fokuserat på "vad, hur och varför" och vi har även fokuserat på detta med mentalisering och empati, hur det känns för andra människor när de får höra ord som inte är snälla. Visst, det kanske inte är optimalt att behöva muta sitt barn med leksaker och spel. Men det var den enda vägen vi kunde gå för att kunna hjälpa vårt barn att utvecklas framåt till en empatisk individ med bra självkännedom.

När vårt barn var yngre så var det otroligt kämpigt. Men tack vare att vi nu, sedan 2 år tillbaka, följer upp varenda kaos-situation så har vårt barn utvecklats otroligt mycket. Vårt barn kommer alltid att behöva vissa justeringar. Men med hens egen självkännedom och vårt stöd så kommer detta att gå bra, det är jag helt säker på.

Men som du förstår kräver detta oerhört mycket av oss föräldrar. Och jag tror faktiskt inte att alla föräldrar mäktar med att följa upp varenda kaos-situation. Speciellt inte de föräldrarna som dessutom själva har NPF.

Det går att jobba med den där pojken. Men det krävs att båda föräldrarna håller en enhetlig linje och följer upp pojkens utbrott och fula ord i efterhand. Och att pojken får belöningar när han gör rätt. Belöningar när han går med på att analysera sitt egna beteende i efterhand och belöningar när han visar empati. Att bara släppa allt fritt och tillåta att pojken beter sig illa är helt fel väg att gå.

Det jobb och engagemang som inte föräldrar lägger på sitt barns utveckling.. det jobbet kommer barnet själv behöva uträtta i vuxen ålder på ett eller annat sätt. Och detta gäller ju alla, inte bara de med NPF.

Som många andra skrivit så känns det mer som ett ouppfostrat barn än ett med adhd. 

Men OM det nu är så att föräldrarna är övertygade om att barnet har ADHD så skulle det ju vara bra om de på riktigt försökte uppfostra så som ADHD-barn mår bra av och inte hitta på egna metoder. 

Ett barn med ADHD kräver oerhört mycket arbete både från föräldrarnas sida men också hos sig själv. 

Och det är ju en sak att det är meningslöst att säga till i stunden när bägaren för barnet runnit över och den inte har kontroll över sig själv, men det betyder ju inte att man bara släpper det utan man pratar ju om situationen senare och försöker hitta vägar för att undvika liknande situationer i framtiden, både hur vi vuxna och barnet själv kan göra. 

Om du vill att ni ska umgås tillsammans med barnen så avsluta relationen. Det kan ju funka om ni två bara ses ensamma, men då blir det ju ingen riktig och långsiktig relation utan mer ett trevligt umgänge.

Föräldrarnas inställning till barnet kommer kunna göra tonårstid till ett helvete. Sen är det långt ifrån enkelt med utmanande barn. Men i den här situationen så har du ju möjlighet att backa ur, utnyttja det!

Jag har två närstående med ADHD och ibland tänker jag att de har  psykopatiska drag. De kan bli extremt elaka, och bryr sig inte om andras känslor. Det enda de bryr sig om är deras egna, starka, känslor. 

Det heter ju barndom, utifrån att man som barn är tämligen utlämnad till hur omständigheterna är kring en. 

Som vuxen hamnar man i bland i situationer där man tydligt ser att människor inte riktigt lever upp till ens egna "krav" på vad en förälder borde förmå och då får man andas och välja hur man gör framåt. 

Det finns människor som lutar sig tillbaka och skyller på whatever och så finns det människor som tar ansvar för vilka de är, sina omständigheter och vilka värderingar man har. Personligen skulle jag faktiskt avsluta, eller kraftigt minska min kontakt med personer som inte fostrar sina barn. För det få konsekvenser.

Oavsett eventuell NPF-diagnos eller inte, är det uppenbart att föräldrarna inte bryr sig om sitt barn. Struntar i hur han mår, att han ska få den stöttning och hjälp han behöver eller hur han beter sig mot andra människor. De har gett upp sitt föräldraskap. Det är där problemet ligger.
Vore jag du skulle jag dra mig ur situationen så snabbt som möjligt. 

Jag har också vänner och släktingar med barn med denna diagnos. Det är därför jag är så tveksam till om deras teori kan stämma. Men alla är ju unika/individer på sitt sätt och deras barn har jag inte sett på lika nära håll i vardagen. 

Jag har försökt lägga fram att vi är väldigt olika mot våra barn, men där sluts det direkt, det är inte något vi kan prata om. I övrigt är allt väldigt bra i relationen, när vi kan ses utan barn eller bara med mina. Men det är såklart inte ett alternativ att ha det så 

Han är inte särskilt hyperaktiv och aldrig när det gäller positiva känslor. Däremot ofta sur och arg. Ett konkret exempel. Vid midsommar var vi bjudna till en av mina vänner på fest. Vi kommer dit och maten serveras. Pojken går fram till min vän och frågar Var är coca-colan? Det har de inte svarar hon. Men det finns cider, saft och fanta. Då reagerar han med att svara vilken värdelös fest när du inte ens köpt sånt som jag vill ha! 

Pappan som står bredvid ber pojken om ursäkt för att han inte tänkt på att säga till om det/ta med det. Åk och köp då säger pojken, vilket de gånger liknande hänt så har det löst så. Nu är det inte möjligt och han säger istället till honom att ta något av det som finns så får han cola när vi kommer hem. Vilket pojken gör, men är sur över detta hela kvällen. Slår de andra barnen, är otrevlig mot de vuxna som försöker få kontakt och sitter sen mest för sig själv med sin mobil och vill åka hem. 
(Tror jag bett om ursäkt säkert 10 ggr och skäms verkligen. Blir nog inga fler inbjudningar henne tyvärr). 

Jag har fått höra av vänner att bra planering och tydlig information innan tex en fest är viktigt. Vad ska hända, vad kommer serveras, hur det ser ut och så. Men det fungerar dåligt då även om allt är som vi sagt, (som vilka drycker som kommer finnas). Så kommer han på i stunden att han vill ha något annat. (Som ofta blir ett projekt att få fram så snabbt det bara går). 

Jag börjar känna mig helt utmattad av att umgås med dom redan - och det är inte ens mitt barn eller mitt ansvar. Även om jag försöker underlätta för pappan och se till att hans pojke också är nöjd såklart. Mina barn vill inte längre att vi gör saker med dom pga detta och det är min största drivkraft i att faktiskt avsluta relationen. För dom är mitt ansvar och jag får en klump i magen av att tänka på hur mycket de i nuläget får stå tillbaka. 

Vet inte vad jag hade hoppats på. Någon magisk metod för att reda ut situationen kanske. Men förstår att det bästa antagligen är att uppmuntra pappan att orka hjälpa sin son rätt och lämna relationen. 

Stress 

Och överbelastning 

Du menar att det är stress och överbelastning som orsakar pojkens beteende? Så kanske det kan vara. Det kan inte vara lätt med långa dagar i skola/fritids, bo varannan vecka och inte ha tydliga regler. Ska fundera på det och hur man kan göra det smidigare i vardagen. 

Varför ska DU lösa deras problem...? Backa tretton steg ungefär! Och om han vore så stressad och överbelastad så skulle han säkert ha en diagnos i botten och det har han tydligen inte. Han beter sig som en liten jävla skitunge för att hans föräldrar tillåter det, det är hela felet.

Det är såklart föräldrarnas skyldighet och ansvar att lösa situationen för sitt barn. Jag har inget formellt ansvar, men som partner påverkas jag och blir såväl frustrerad som ledsen av situationen och känner även med min pojkvän och pojken. Det känns som att framtiden för dom riskerar bli oerhört tuff. Och oavsett om jag stannat eller inte i relationen så önskar jag dom inget illa, utan vill kunna hjälpa om det går. 

Jag kan ändå förstå att det låser sig, jag har väldigt svårt för om andra ska prata specifikt om mitt barn och komma med råd jag inte efterfrågat (jämfört med om man pratar generellt om npf-barn eller jag pratar om mitt barn och den om sitt eller något annat barn i dens närhet). Eller blir ledsen över att de noterar hens negativa sidor och hamnar i försvarsläge. 

Men ett sätt som du kanske skulle kunna hjälpa till på (om du vlil det) utan att trampa någon på tårna kanske kan vara att hitta föräldrautbildningar som de kan delta på. För det sättet som de hanterar sonen på är definitivt inte så som man bör agera och kanske de inser det om de går på en utbildning. 

Ja det är klart du påverkas, men du måste sköta DIN bit i detta. Det innebär att låta dem sköta sitt barn på sitt sätt och utöver det se över om du klarar av att leva i en sådan relation och utsätta dina barn för detta. Varför ska de stå ut med detta en enda dag till? Varför dra ut på det? Du vet att det inte kommer att bli någon skillnad på månader, kanske år! Och det är för att föräldrarna inte alls är mottagliga och även om de startade idag så tar det alltså lång tid att vända ett sånt beteende som den här stackars pojken har. Jag skriver stackars, för hur illa det än är så är det i grunden inte hans fel att han har tillåtits bli sån här.

Acceptera att du inte kan göra något åt detta!

Ja, jag förstår verkligen känslan av synpunkter på och oombedda råd kring ens barn. Upplevde mycket av det innan mitt barn fick sin autismdiagnos och även en del efter. (Fast åt andra hållet. Att han var för mesig, skulle ta plats, att jag behövde få honom att tuffa till sig, ha ögonkontakt, socialisera mer med folk etc)

Och tack. Antar jag behövde höra att jag ska släppa det och lämna ansvaret där det hör hemma, hos föräldrarna. Men det är svårt när jag ser att de gett upp och den som drabbas blir ju främst pojken som antagligen kommer få det tufft i framtiden med såväl vänner som skolgång, arbete och annat. Det gnager på mitt samvete att inte kunna göra något 

Jag tycker också du behöver släppa det. Lidandet blir inte mindre av att du försöker "stötta" när det inte verkar finnas utrymme till förändring.

Då är det bättre att du backar och så finns det en annan möjlighet för dessa föräldrar att hitta nya sätt framöver, i andra konstellationer.

Att stanna och försöka hjälpa är inte en relation, utan ett medberoende i att inte ta ansvar.

Jag har en son med adhd som kan vara lite lika, men han beter sig inte otrevligt mot andra vuxna, men mot oss föräldrar och mot andra barn. Så visst, barnet kanske har adhd. Det är jobbigt som förälder att hantera detta och kräver mycket.

Helt ärligt skulle jag aldrig orka med det om det var en bonusson och jag har mycket svårt att se att det skulle funka för mig eller honom att ge oss in i en bonusfamilj.

Ts, man kan inte rädda alla. Det är bara så tyvärr. Och du inser nog också att vad du än skulle vilja göra så faller det platt pga föräldrarnas attityd. Bara släpp det, och släpp mannen också. Livet suger ibland.

Det är snällt att du vill hjälpa, men du måste i första hand tänka på dina egna barn, och du kommer ändå ingenstans om pojkens föräldrar bromsar. Försök tänka att de förhoppningsvis kommer till insikt någon gång, i stället för att tänka att pojken är körd, att hans framtid är förstörd. Då kommer du bara må dåligt och få svårt att ta dig loss från detta. 

Som skrevs ovan, man kan inte rädda alla. Visst kan mannen och du fortsätta träffas utan dina / era barn. Men vill ni inte leva så, kommer det ju inte att hålla i längden.

Pappan kanske inte heller accepterar det upplägget, för han verkar inte förstå - eller vilja ta in - hur sonens beteende påverkar omgivningen, samt att barn med npf eller liknande svårigheter, behöver både anpassningar och gränser. Att låta de göra som de vill är absolut ingen lösning. Då händer det som har hänt denna pojke: Ingen vill umgås med dem och de blir inte bjudna någonstans.