Autism och ADHD... Omöjliga med relationer!

Tycker det verkar som att du, trådstartaren, är van att alltid behöva anpassa dig, vilket är typiskt som autist högfunktionell. Vi verkar så funktionella, så vi borde ha samma förutsättningar som alla, men vi har ju inte det. 

Du behöver inte vara fysisk. Ingen kräver det av dig. Men om du blir kär, som du verkar ha blivit ibland, så kan det kanske ge dig anledning till att vara fysisk. Men först behöver du nog lära dig vad kärlek är för sorts känslor. 

Vissa blandar ihop känslan av att vara kär med att tråna efter någon som verkar onåbar eller som inte haft samma ingångspunkt. Och det kan skifta från att vara den onåbara till att vara den som trånar och är olyckligt kär.

Ofta är det ju trasig barndom som bäddar för det. Du kanske har upplevt både svek av tex förälder som barn plus att du har din diagnos. Då blir det svårt närma sig känslor och allt annat runt det.

Det finns relationsterapi. Jag gick en i grupp. Lärde mig otroligt mycket, men tog ett tag att verkligen kunna förvalta de nya insikterna i min egen kropp och handlingar. 

vet inte var du bor, men ring runt bland dina vårdkontakter så kan du säkert få tips.

Vi har autism i vår familj, släkt (vilket inte har något med intelligensen att göra som vissa okunniga vill tro). Det har varit din intelligens och den analytiska, teoretiska förmåga som gjort dig social, du har fått läsa av, plugga in alla de här sakerna, du känner dem inte själv. Jag skulle tro det blir bara för mycket för dig i sänghalmen med en annan kvinna för där också blir det ett slags skådespel, ett slags låtsande.

För alla är det ju hemskt att göra något sexuellt eller bli utsatt för något sexuellt man inte egentligen vill så varför du reagerar som du gör är inget konstigt eller onaturligt.

Det kan också vara så att det ända sin din barndom varit vuxna som bestämt och kramat om dig, gett dig fysisk beröring utan att checka av med dig först om det är okej, överrumplat dig och det i sig har gett dig en otrygg känsla för det, du förknippar det med något dåligt, något främmande och något du måste gå med på eller göra för att behaga andra, inte dig själv, inte er tillsammans. 

Jag tror visst du har det i dig, någonstans, men att det är viktigt det sker först och främst på dina premisser, inte vad du tror eller vet förväntas av dig av någon annan. 

Jag tänker på ett barn med autism (högfungerande och en mycket intelligent barn) där jag aldrig propsat på med fysisk beröring då jag förstod väldigt tidigt att det barnet har inte det behovet på det viset. Jag har alltid visat jag är där och öppen och villig att ge fysisk beröring, en kram etc. Vad som hänt är att barnet kommer till mig när och om den vill ge och få fysisk beröring, det är som att vi byggt upp det här osynliga samförståndet mellan oss, och då märker jag att barnet verkligen vill och det blir äkta. 

Fast du är man och man kan tro att han har kontrollen i sänghalmen osv så tror ju jag att du egentligen känner dig i underläge och att du måste låtsas. 

Tänk efter varför och vilka situationer i din barndom och därefter som utlöst att det här är så starkt för dig. Utgå inte ifrån att alla autister är så och för att du är autist är du också så och inget du kan eller vill ändra på. Jag tror att kommer du underfull med det (de minnena), och sedan blir varm i kläderna att ta fysisk beröring på dina villkor kommer det här inte förbli obehagligt eller bara från din sida längre, det kommer lösa sig och bli bättre och bättre med tiden i en relation. 

(Ursäkta skrev fel på två ställen: Ända sedan din barndom skulle det vara och inte sin, tredje stycket, och ett istället för en mycket intelligent barn, femte stycket). 

Talar av egen erfarenhet med personer omkring mig med diagnoser som gör deras diagnos till sin personlighet och skapar hinder för sig själva som inte finns. Missförstå mig inte, jag säger inte att din diagnos inte är på allvar men jag föreslår att du ska inte använda de som anledning/ursäk/något att luta sig tillbaka till när något går fel. 

Det finns säkert något därute för dig som tycker att dina personlighetsdrag och det du är och gör är attraktivt, du har bara inte hittat personen än. Så prova att vara mer öppen om hur du fungerar och om det känns bekvämt utmana dig själv att bli "bättre" på saker du anser du vill förbättra. 

Din diagnos är inte din personlighet eller vem du är utan en ytterligare beskrivning om din hjärna

Jag är kvinna med samma diagnoser som du, och kan relatera till en del av vad du skriver. 

Undrar bara, om du träffade en tjej som du kunde öppna dig för, alltså kunna säga precis hur du känner, skulle inte det kunna förändra situationen för dig? 

Jag har också haft problem med relationer i hela mitt liv. Har ändå haft flera; har två barn med olika pappor osv. Men har kommit till en punkt i livet där jag känner att hur knepig jag än må vara så kommer det aldrig bli någon bra relation om jag inte är fullständigt ärlig med vem jag är och vad jag känner. 

Gud så hemskt, jag beklagar verkligen, men jag hade det på känn att du blivit överkörd som liten . Du har blivit det både fysiskt och emotionellt. 

Nu leker jag bara psykolog här, men kan du ha fått anknytningsproblem? I en av de sorten man kan ha fått ingår det att man inte önskar fysisk kontakt, det är alltså då inte autismen i dig som har den dominanta viljan att avstå från det, utan det ligger då i anknytningsproblematiken. Det här går att lösa upp, de knutarna. När det väl är borta vet du med säkerhet hur du ställer dig inför fysisk kontakt. 

Jag har hört om andra som senare fått diagnosen autism (och/eller ADHD) som spenderat lång tid i terapi, men den terapin har varit ämnat för neurotypiker (då de till exempel fått de vanliga diagnoserna ångest, depression). För att hjälpa dig bäst behöver behandlaren förstå och utforma terapin så den passar in med dina "nya" diagnoser. Jag tänker att det kan inte skada dig utan bara hjälpa dig vidare.