Har en mamma som inte kan hantera pengar. Hon har lånat pengar av mig ända sen jag började sommarjobba som 15-åring. Och sen fortsatte det ända tills jag flyttade hemifrån. Har haft extrajobb vid sidan om plugget ända sen gymnasiet. Jag har säkert lånat ut minst 100.000 till min mamma, detta innan jag var 20. Pengar som jag kunde sparat till körkort eller insats för bostadsrätt (för nej, något sånt har jag givetvis inte fått hjälp med från mamma). Surt, ja, men inget jag ältar.
Ändå har hon haft problem med att hålla i pengarna, gjort många ekonomiskt korkade misstag. Förstår också vad du menar med att det är psykiskt påfrestande. Jag mådde själv mentalt dåligt av att bo med en förälder som jämt gnällde och grinade över att hon inte hade pengar, hade panik över räkningar som hon inte skulle kunna betala osv. Eller brev med påminnelser och inkasso. Detta har påverkat mig starkt.
Mitt råd till dig: Flytta hemifrån. Och när du flyttat; låna aldrig ut pengar. Att flytta hemifrån var lösningen för mig. Mamma hörde av sig ganska mycket i början när jag flyttat och ville låna pengar och jag var lugn och tydlig med att nu bodde jag själv och hade egna räkningar att betala så det fanns inget att låna ut till henne. Först blev hon arg och sur men efter typ ett år fattade hon galoppen. Jag tror det viktigaste är att aldrig ge vika när man väl bestämt sig.
Vet inte hur hon gör idag, tror hon lånar en del av vänner och tar sms-lån. Men det är inte mitt problem att lösa.
Det enda jag lärt mig är att aldrig hamna i samma situation. I början när jag bodde ensam var jag nästan paniskt rädd för att jag också skulle ha svårt att hantera pengar, som att mammas beteende var genetiskt och gick i arv, så jag levde på gränsen till ohälsosamt sparsamt och hade ångest om jag behövde ta småpengar från något av mina sparkonton.
Idag har jag en mer hälsosam inställning till pengar men är väldigt noga med att ha olika buffertsparanden och att alltid spara till större inköp som jag behöver göra. Tar fortfarande emot att göra större inköp dock, sparade t.ex ihop till en elcykel men när jag väl nått målet så började jag tänka "ska jag verkligen? Är det slösigt? Tänk om jag behöver pengarna till annat? Tänk om jag bryter foten om en vecka och blir sjukskriven". Sådär håller jag på varje gång jag ska köpa något lite dyrare.