Familjerådgivning för partner med NPF

Råkade trycka så det blev att jag ogillar inlägget och det går inte att citera.
Men ja, jag har förståelse för att det är svårt för honom. Det är därför han skulle spara mycket energi på att ha t ex scheman. Som det är nu t ex så ska middagen vara kl till 17 för att vi har en tid att passa och jag slutar kl 17 så får han inte ihop det. Han börjar titta i kylen kl 17 och inser att det är massa ingredienser som fattas eller att köttet/kycklingen/fisken är i frysen. Istället är middagen klar närmare 18-18.30. Med ett schema skulle han kunna planera sin tid. Redan i förväg fundera på (eller att vi funderar tillsammans) hur han ska lägga upp sin tid för att få middagen klar. 
Det som är problemet är att jag inte tycker det är mitt ansvar att spendera hela min fritid med att göra scheman, listor, recept osv åt min sambo utan den hjälpen behöver han ta från annat håll. Det är svårt då han inte vill ha hjälpen och inte anser sig behöva den. Att middagen blir försenad och planer behöver ställas in eller man behöver komma skamligt sent säger han inte så mycket om. "En gång gör väl inget". Nä, det tycker inte jag heller. Men problemet är att såna här saker sker i princip dagligen och han ser inte det. Varje gång något sker pga hans oförmåga så säger han att "Ja men det löste sig ju". Absolut. Men lösningen var att jag/han fick åka från jobbet med gympakläder till barnet eller jag fick akut åka från jobbet för att han glömt att han skulle skjutsa barnen till aktiviteter och bokat in annat. "Ja men det löste ju sig". Att det löser sig handlar om mig, att jag får stressa, att barnen blir drabbade och får sitta på bänken och titta när de andra badar pga inga badkläder eller att han glömt att de skulle på utflykt och inte skickade med rätt tillbehör, det glömmer han direkt det är löst. Han har ingen motivation till att försöka se till så det inte händer igen.

Som det är just nu i vår relation är jag hans mamma. Som får påminna han om allt, gränssätta spelande på datorn, tala om att han måste prata med ett ledset barn, vika tvätten eller prata med honom om situationer på hans jobb. Jag påminner,  är pedagogisk och försöker motivera till att hjälpa till hemma. Instruerar honom i vilka kläder som ska tvättas på vilka grader, vart sakerna ska ställas i köksskåpen och hur badrummet ska städas osv. 

Sätter han alarm på sin mobil? 
Om han vet att han måste laga mat en viss tid så behöver han ju ha påminnelser flera gånger innan den tiden... 

Att ha en annan uppfattning om tid är vanligt vid NPF, och då behöver han flera alarm och skriva upp ALLT, för man lätt glömmer av tiden.

TS verkar ha någon form av problem själv som skaffar barn med en sådan man. Men med detta sagt så tror jag att det är bättre att fly isär. Det går inte att ha ett till vuxet barn. Det verkar ta mycket energ. 

Jag kan tillägga att jag har familjemedlemmar med npf- problematik, och vår familj har gått utbildningar, haft privat psykologrådgivning, habilitering, arbetsterapeuter mm i omgångar i flera års tid, så jag är rätt bevandrad i vilken hjälp som finns, och mycket av det har varit: sänk kraven. Har själv varit väldigt hjälpt av att ställa om på det här sättet, så det sägs verkligen i välmening. 

Om din man till exempel kan få micra en fryspizza varje gång det är hans tur att laga middag, och alla blir nöjda med det, så tillhör dina barn (som svenskar i nutid) fortfarande ändå den promille av jordens befolkning någonsin som har mest varierad kosthållning. Om det dessutom innebär att dina barn slipper leva med två föräldrar som grälar och grumsar så är den fryspizzan värd sin vikt i guld. 

Du resonerar som om din man är ett barn.

Någon annan ska förklara. Någon annan ska ge honom insikt. Vem då, hurdå, om han vägrar gå dit?

Han är en VUXEN man. Han har själv ett ansvar, npf eller ej. Han fortsätter som han gör för att han kan. Du fixar ju allt. Du tar t om hand om HANS barn. 

Du har två val. Antingen gillar du läget och fortsätter vara hans morsa. Eller så separerar du.

Din så kallade man kommer inte att förändra sig om han inte måste. Då hade han redan gjort det. 

Det låter som en svårlöst situation! I väntan på nya insikter hos din sambo , oavsett hur nu det ska gå till, kanske du ska gå och prata med någon för egen del? Få lite spegling, någon som lyssnar på Dig och hjälp att ta fasta på vad du själv tycker, känner och behöver. 
Jag tycker du beskriver en relation som har många gemensamma drag med en medberoendes.

Om pizza och McD inte går hem så ta fil och flingor eller färdig tomatsoppa - poängen är att ställa om från problemletande till lösningsletande. Om man har en funktionsnedsättning så behövs anpassningar i omgivningen, och det är du som är närmaste omgivningen. Om du inte själv har en funktionsnedsättning så har du förmodligen lättare än din man att göra anpassningar. Den motvilja du kanske känner när du läser det här - ett förslag som inte är vad du själv tänker och vill - det är den motvilja din man känner när du säger åt honom att göra en lista. När man får ett råd som går helt på tvärs mot vad man själv vill blir man ännu mer tvärsäker på sin sak och dessutom sur. Två tvärsäkra surisar löser aldrig ett problem, oavsett vem av dem som har rätt.

Har oxå en sambo med samma diagnoser.
Du skriver att han vägrat läsa på om sina diagnoser, frågan är om Du gjort det? Efter vad du beskriver att du kräver av han så känns det inte som om du gjort det. 
Var oxå väldigt irriterad på att min sambo inte klarade av att sköta om hushållet på samma sätt som mig men nu har jag insett och ändrat. 
Ex klarar inte min sambo av för många moment i följd så han får stå för dammsugningen och då gör han det varje söndag. Jag ser till att plocka undan saker och sånt innan eller medans( vi hjälps åt d.v.s) han dammsuger.
Han älskar att laga mat så då får han laga all vår mat. Dock ser han inte att det kanske behöver torkas upp på diskbänk, spis och matbord efteråt så det fixar jag. Brukar även ta hand om all disk bl.a för som du skriver kan den rena disken hamna lite varstans annars!
Vi tvättar våra egna kläder även min son får fixa sin egen tvätt själv. Så då slipper man blanda ihop kläderna, jag har ingen diagnos men kan ha svårt själv se vilka kläder som är sambons och vilka som är sonens!
Det enda tipset om parters jag har är att vända sig till habiliteringen och fråga om dom har nå förslag på lösning !

TS, det finns ingen som kan ?fixa? en annan vuxen människa. Han vill inte ha hjälp.

Så det enda du kan göra är att ändra dig själv, gilla läget eller gå. Kanske särbos kan vara något?