Krossad hjärta (förlorat den enda personen jag haft)
Jag har levt ett ensamt liv så gott som väl hela min barndom, tonår och ung vuxen ålder. Det var inte slutet av 20 års åldern som jag fann en riktig vän. Jag kände mig bekväm och allt var bara så tryggt.
Det kom tiden där jag började känna att något inte stämde i luften. Jag blev mer och mer osäker, men kände på mig att snart skulle allt försvinna med tiden.
Det kom nu i veckan att jag haft rätt. Det försvann. Den enda personen jag kände en sådan stor pålitlighet till, trygghet och allt som man behöver hos någon. Försvann.
Inte nog med det, så blev jag även ''undanknuffad'' ifrån andra.
Jag sitter här. I den ensamhet som jag länge har haft. Men det har blivit allt kämpigare och kämpigare med ensamheten. Tidigare klarade jag av vara ensam under jul, men nu kan jag inte det. Jag tänker på alla andra som bara ''blir välkomna'' under julen och på massa annat. Men inte jag.
Jag blir alltid objekt för någon, folk som försöker utnjytta mig. Jag är bara en sexobjekt.
Sedan som barn, har jag alltid blivit överkörd och lurad på både det ena och det andra. Jag tror jag bara har en sådan utstårlning. Men p.g.a min tidigare erfarenhet, så går det inte att köra över mig lika lätt. Jag gjorde till och med en polisanmäla mot någon, p.g.a dennes beteende gentemot mig. Personen blev snoben, men jag ''vann''. Jag blir utsatt här och där.
Dessvärre är jag relativt kort, 1.61cm. Vilket gör att jag anses nog som fysiskt underlägsen. Men överlag, tror jag att jag utstrålar: ''Personen kan man göra vad som helst emot.''.
Jag hade bara denna personen. Allt är nu borta. Veckan innan krossade hjärtat, så fick jag inte jobba vidare. Jag var provanställd, men fick inte bli anställd. Allt går i kras.
Jag vet inte om jag försöker fly ifrån verkligheten. Men jag kopplad in min PS1 och spelade ett gammal spel, där jag och min äldre bror en gång spelade väldigt mycket. Det är ett äventyr spel. Men han försvann p.g.a privata problem + narkotika och förmodligen allting annat. Jag har inte kontakt med min mamma och pappa gick bort för något år sedan. Jag kom aldrig bra kontakt med min släkt. Då dessa redan under min barndom uppvisade respektlöshet, bl.a skänktes mina ägodelar ifrån min mamma, och ingen brydde sig.
Jag spelar denna äventyrsspel och tänker tillbaka på min bror. ''Hur mycket duktigare jag är, till skillnad från när jag spelade som barn mot/med honom. Vad förvånad han skulle bli.''. - Tänker jag för mig själv.
Jag bara kände att jag skulle förlora på detta. Jag kände det i flera månader. Men nu så har det skett.
Jag är bara en sexobjekt, fram tills åldern kommer i kapp, antar jag och man inte anses som fysiskt attraktiv längre, förmodar jag.
Jag vill inte dö. Men samtidigt, tänker jag för mig själv. Varför vill jag leva? Är det för att jag är feg eller är det för att det kanske kan komma en vädnning snart, trots att jag haft mer eller mindre samma problem i flera år. Människor om och om igen som kör över en.
Mobbad under skoltiden.
En man som är i medelålders som skriker på mig varje gång han ser mig på gatan, förmodligen för att han såg att han kunde göra det. Bokstavligen skrek och hojtade till. Jag skrev till honom slutligen på Messenger (han driver ett företag, så därför visste jag hans namn och kunde hitta honom). Jag varande honom för en polisanmälan. Där han då valt att lägga av. Jag har i alla fall inte sett till honom eller upplevt problem med honom sedan min varning om polisanmälan.
Men det är just det som jag nämnde om tidigare, folk rent generelt anser mig som ''liten'' eller kanske annat, som gör att folk vill och gör ditten och datten. Kanske inte folk med vett och samvete. Men folk som kanske har mindre empati/sympati, tänker jag.
Nu sitter jag här. Jag tänker redan nu på julafton. Jag tänker på min relation/krossade hjärta. Mitt jobb. Jag bara visste att jag skulle få mitt hjärta krossad.
