Någon mer vars gamla föräldrar blivit arga och bittra på allt?

Jag får känslan av att din pappa är ledsen och mår dåligt efter din mammas bortgång.
Det är givetvis inte ok att låta det gå ut över andra och det kan ni kanske ta upp med honom?
Men visa honom ändå att ni är beredda att stötta honom i hans sorg.
Säg att ni förstår att han är ledsen,men att det inte känns bra att han låter det gå ut över er.
Har han några intressen? Något han tycker är roligt?
Kanske skulle ni kunna ordna så att han får komma ut på något sådant?

Ja han är ledsen. Men vi försöker hela tiden. Jag ordnar ofta primenader med fika, tar med mig barnen. Erbjuder att köra honom till släkten. Han vägrar tråffa släkten. Vi forat alltid jul, påsk ovh midsommar med hobom. Ringer varke dag gör vi alla. 

Nej inga intressen mer än att läsa böcker vilket han gör.

Mem idag tex åkte jag dit. Bakade en tårta för att vi skulle sitta på balkongen och fika. Han skällde ut mig direkt för att jag kom utan barn och inte sagt att bilen var såld. Kallade alla grannar för ifioter och släkten falsk. Så låter det hela tiden. När man försöker prata och säga att gramnarna inte alls är idiotee så börjar han berätta om att någon granne typ bett honom flytta på sin cykel som han ställt snett i cykelstället. Såns petitesser snöar han in sig på. Tycker min systers man är falsk och bara ljuger, vilket inte stämmer. Tycker min brors fru är lat för hon inte frågar om man vill ha kaffe när man kommer dit. Tycker min man är snål som inte köper en syörre bil. Å så vidare å så vidare.

Det blir så jobbigt. Å ena sidan blir jag arg, sen rycker jag synd om och så får jag sen dåligt samvete.

Jag föreslog att han skulle åka och hälsa på sim bror i Norge som han inte tråffat på 9 år men då blev han arg och sa att jag inte ska sitta och säga vad han ska göra 

Jag har varit hemma i 5h nu men har fortfarande stresshuvudvärk efter besöket.

Det gpr liksom inte att prata förnuft med hobom. Jag sa idag att brorsans fru inte alls är lat, alla är olika osv att hon inte frågar efter kaffe betydee ingenting. Han kan inte förstå att människor har olika personligheter känns det som. 

Han blir också sur om han inte får veta allt, och ståller såna krav. Jag mår piss av detta juat nu känner mig helt slutkörd. Vill självklart inte bryta kontakt och det kommer jag inte göra men det känns bara så himla jobbigt och som att det är bara så här nu. Bara att acceptera typ.

Känner ingen annans förälder som är så här

Det där skulle kunna vara min mor efter pappas bortgång. Allt är fel, alla gör fel,, hon skällde på TVn när det var något inslag hon ogillade.
Det visade sig att hon hamnat i en djup depression, att få henne till en läkare och sedan acceptera att ta medicin var en verklig kamp. Hennes humör blev långsamt bättre.  Nu deltar hon i SPF promenader varje vecka hon skäller inte på TVn längre. Visst är hon fortfarande kritisk på allt och alla, men nu kan hon skratta Åt sig själv

Hej
Din pappa har mått dåligt efter din mammas död. Han kanske har fått även en form av depression. Detta som händer honom är allvarligt. Om ni kan på något vis få hem en kurator utan att han vet eller försöka få honom prata med en psykolog? Han har förlorat en partner och är bitter på allt skriver du. Jag tänker att han ser ingen mening med livet och hans ilska använder han för att pusha iväg folk. Jag är rädd att han tänker längre än så.... Försök i alla fall göra något låt någon träffa honom. Om han inte har depression kan det vara ett alkoholberoende som han dölja och när han är nykter blir han arg på allt, jag vet inte riktigt men försök ta reda på det utan att han vet. (Kan även vara början på alkohol demens eller annan demens?).

Lycka till 

Det kan vara början på demens. Aggressioner och personlighetsförändringar är en del av bilden. Som anhörig är detta en utmaning, att gapa tillbaka är inte rätt sätt men som anhörig är man inte mer än människa.

Jag tänker direkt depression eller begynnande demens. Han behöver komma till vårdcentralen för utredning och ev behandling. Kan ni lyckas få med honom dit? kanske med gemensamma krafter ni syskon? (Alltså om han behöver motiveras.)

Kanske skulle ni må bra av att ta en paus ifrån varandra ett tag så att ni kan få lite andrum?
Att ni syskon turas om att vara med honom.
Kanske skulle han må bra av att gå på någon slags dagverksamhet och träffa andra människor och kanske få nya bekantskaper?
Gå ut på dans?
När min pappa gick bort så sörjde mamma det djupt.
Men hon började sen att gå ut och dansa och träffade där gamla barndomsvänner som hon började umgås med igen och följa med ut.
Hon träffade även en ny man där som hon sedan höll ihop med i många år tills även han dog.
Nu är hon ensam igen,men verkar ändå acceptera det och trivas ganska bra med tillvaron.
Och hon får ju alltid vara med oss när hon vill.
Hon har även en liten hund som lättar upp hennes tillvaro.
Kanske skulle det vara något för din pappa,att skaffa ett husdjur?

Jag orkar knappt hälsa på mina föräldrar längre. Alltid är det bråk o tjafs när man kommer. Om man till exempel nämner att man har ont i magen, då får man en föreläsning om hur man inte sköter sig ordentligt. Falska anklagelser om allt möjligt, helt taget ur luften. Fick en gång pengar skickade till mig med brev, det brevet kom inte fram. Då anklagade min ena förälder min familj för att vara tjuvar. Att någon av mina barn eller min man  skulle ha tagit pengarna utan att säga nåt. På nåt vis får man en känsla av att inte vara tillräckligt bra. Nåt är alltid fel. Väldigt uttröttande. Så jag förstår dig. 

Det kan ju vara så att han lider av depression? Min mamma var hemsk i flera år efter att pappa dog. Jag stod ut i ett par år sen ringde jag till vårdcentralen och sa att ni måste göra något , jag står inte ut längre, hon dränerar mig på all energi. 

Nu har hon fått antidepressiv medicin, Sertralin, och nu är hon jättepositiv och glad. Det går att umgås med henne och hon trivs med livet. Hon har också fått utökad hemtjänst så det bidrar säkert också. 

Mina föräldrar är inte så gamla (snittar 56) och redan nu är varje besök ett helvete. 

Det som sårar mig mest är att jag får dåligt samvete av min dåliga relation med de (det har bara blivit så de senaste åren) men jag verkar aldrig kunna göra rätt. Allt från hur mitt hem ser ut, till min partner, till vilken ålder jag började dejta och till var jag reser och vad jag gör med pengar. Allt blir ett problem, när jag ska ut och handla får jag kommentarer om hur jag inte kan laga mat eller har en dålig stil.

När jag bjuder de på middag swishar de tillbaka för det för att de tror att jag har "ekonomisk oro", när jag öppnar min mun för att prata säger de att jag pratar för högt, att de skäms för mig och allt det andra. Andra stunden tar de bilder med mig och vill hitta på saker. 

Deras sätt att se på mig och behandla mig sårar mig så sjukt mycket att jag inte längre vill spendera tid med dem dock mår jag dåligt över att jag kanske överreagerar för det har mamma alltid sagt till mig. 

Ilska kommer av en anledning. Något gör honom upprörd. Är han deprimerad? 

Han hat alltid haft temperament och lätt blivit arg. 
Men ja nu har han ju haft en livskris iom att mamma gock bort.

Ja jag tror garanterat han e lite deprimerad, hsn skrattar knappr längre bara klagar på allt.

Min pappa kommer aldrig gp med på medicin eller annat  han vägrar gå till doktoe 

Nej, ni syskon eller andra släktingar kommer troligen inte få honom att gå med på läkarbesök. Eventuellt om det finns någon släkting eller äldre vän som ni vet att han respekt för. Men ta kontakt med biståndshandläggare på kommunen och be om råd, de hjälpte oss att övertala mamma. Värt ett försök.
Din pappa lider och behöver all hjälp han kan få för att få ett värdigt liv.

Eftersom du skriver att hans beteende började efter din mammas bortgång så beror det nog på sorg. Han är ledsen och arg och skulle behöva någon att prata med om sin sorg. Sorg kan visa sig i ilska. Men oavsett hur man mår kan man inte bete sig hur som helst mot andra så ta upp det med honom för han kanske inte är medveten om det.