Maken vägrar följa med på släktträff

Jag tycker din man beter sig konstigt och själviskt. Brukar han ofta vara så här ego? 

Du kan inte tvinga honom men du kan säga att du tänker börja resonera likadant och nästa gång han vill att du ska ställa upp för hans skull så påminner du honom om det 

Folk slänger sig med "rasistisk" hit och dit. Sedan när blev svenskar en ras? Är det inte ett faktum att svenskar är superindividualistiska? Det kan nog smitta av sig på inflyttade också. Och det har förstås blivit värre (bättre anser väl du) på senare tid. Man ska bara göra det man själv vill och det man själv tycker är roligt. Inte något för andras skull.

TS gör rätt som ställer upp för sin mors skull. Hennes man gör fel som inte ställer upp för sin frus skull.

Det var ju inte heller vilken släktträff som helst utan just en där TS behöver både praktiskt och moraliskt stöd.

Jag tvivlar på att TS man visar omtanke på andra sätt, i så fall bara när det gynnar honom själv. Misstänker att han är en egoist. Han påminner mig om den där amerikanske professorn som upptäckte att han själv var psykopat. Hans familj blev inte överraskad. Han brydde sig t ex inte om att gå på en släktings begravning, han ville göra något roligare. Att göra något för att hedra en avliden släkting och stödja de sörjande, det fanns inte på kartan.

Så nu fantiserar vi lite fritt också. Bara släpp lös, brorsan!

Dålig stil av han. Du har uttryckt du behöver hans stöttning (och din mamma behöver din och potentiellt hans också) och han skiter i det. Han skiter i dig och han skiter i dina känslor. Du har visat hänsyn till han och sett er som en enhet när du varit vid hans sida vid nyåret. 

TS det här kan ju vara en personlighetsgrej i honom men kan också vara en typisk manlig grej att han inte lärt sig att tänka mer på andra än sig själv. Ofta är det kvinnorna i en familj  som håller i det sociala och planerandet (har jag fått lära mig, mina föräldrar var skilda så jag var van vid en pappa som själv röjde i allt, tack och lov. Blev mer eller mindre en chock för mig när jag förstod att mina jämnåriga tjejkompisar var precis som deras mammor och rådde i allt det där, det om något övar ju upp förmågan att tänka på fler än sig själv och förstå sig på enhet-tänket och symbolik-tänket). 

Meningen med ett hållbart, stark enhet, i ett parförhållande och i en familj är att man har samma regler och synsätt när det kommer till vi-et och att skydda det man har från utomstående hot. Det här är ett förklätt hot med den här släktträffen och du har uttryckt hur mycket du behöver han där. Han ser bara till sig själv. Han skiter i dina känslor. I din eller er skräck inför det här. Som partner ska man gå som en enhet till båda roliga och i sådana här fall också, man tar inte och plockar ut russinen ur kakan. Det handlar inte om släkteventet, det handlar om att han sviker dig, han sviker er enhet. Han sviker dig. För han har inte lust, puttenutte då till honom. Nej, det här är ingen bra partner för då hade han fattat att han ska stå vid din sida även när det är tråkiga eller farliga saker när det är behövt. Du behöver honom. Och han finns inte där för dig. 

Jag tycker han är en sämre partner mot dig för att han gör så här. Ni står inte på samma grund. Jag hade inte velat ha med honom om han inte själv velat, men jag hade också sett på han och oss och vårt liv ihop på ett mer realistiskt, nyktert sätt dvs jag hade vad jag kallar "backat bandet". Du gör nu hädanefter precis likadant som han gjort så får han smaka på sin egen medicin, + blir det en balans i relationen framöver. Det är inte vad du önskat ni stod men det är hans fel. Han vill ju att det ska gälla andra regler i er relation, han har tagit in den här nya regeln. Då gör du likadant från din sida. Jag gjorde så, kunde inte göra på något annat sätt om jag skulle vara kvar i min relation, men faktum var att jag sakta men säkert planerade min utgång då min bild och mina känslor för honom förändrades efter det här. Idag har han ångrat vad han gjort både för min och barnens skull och vi ska försöka gå vidare från det, men taggen sitter fortfarande i för min del, och det är för barnens skull, inte min. Inte kul precis att ha vittnat dem så ledsna och förvirrade och inte kunna trösta dem mer än jag kunde. Jag kunde inte mer då det var på h ans och hans sida av familjen som agerade som de gjorde och de var helt oförstående till deras och mitt perspektiv. Tänkte bara på sig själva. Så kan det gå. 

Jag tror din man tar mycket för givet av hur du tänker, planerar i förväg, och hur du agerar i hela par- och familjedynamiken, så mitt råd är att vara precis som han är. Kommer där någonting i framtiden han vill ha dig med på, skulle han få för sig att bjuda hem de där äldre släktingarna igen - ha du då annat planerat. Lämna hemmet. Låtsas vara förvånad om han tagit för givet du skulle ha planerat den sammaträffen på din väg ut. Låtsas vara förvånad när han tar för givet han ska med på saker, det sociala, när det var något han själv ville vara med på. Jag fick stoppa min partner i dörren när han precis fått på sig skorna och säga, "Nej, älskling, jag tror du missförstått något här. Du är inte inbjuden: Det är bara jag och barnen. En annan gång, kanske." och så bara gå. Tand för en tand, som det heter. 

Jag är själv en sådan man när det kommer till min partners släkt. Anledningen till det är jag tycker hennes föräldrar inte är värda min tid av olika anledningar. Min partner uppskattar heller inte sina föräldrar så begriper inte varför hon fortsätter tassa efter de heller.

Varit med några gånger i början men så fruktansvärt krystat man mår dåligt av det hela och inte vill annat än på något vis förvandlas till osynlig så man kan trippa därifrån. Blir inget mer med sådant där trams framöver bara för partnern hade oturen få de där till föräldrar.

Din man borde absolut följa med och ta hand om dina två små barn så att du kan träffa din släkt som du är där för att göra! Jag hade övervägt att inte ta med barnen just av den anledningen, du skriver att de är små så antar att du endast kommer springa efter dem. Föreslå det så får du se vad han säger? Han kanske bara vill ha en helg för sig själv? Väldigt egoistiskt av honom? 

Alternativt ta med ett barn så får du det lättare? 

Precis. Då kan han ta barnen och åka själv till sin släkt medan TS gör något hon tycker är roligare.

Och sen undrar män varför relationen dör, när man aldrig gör saker tillsammans och inte ställer upp för varandra...

Jag är introvert och gillar verkligen inte stora sammankomster men om min sambo verkligen hade velat ha mig med som stöd så hade jag ställt upp. Man får ge och ta i en relation, även om det innebär att man Ibland måste vara utanför sin komfort-zon. Tycker din snubbe är egoistisk TS. 

Jag håller med dig.

Vet inte hur många gånger jag har av båda familj släkt och vänner och arbetskamrater varit deras "skyddsplåster" i olika obekväma situationer. De behöver bara andas om det så kommer jag. Det hör till om man vill ha och vid behålla den sortens starka och nära relation jag vill ha till de mina där vi känner vi kan lita på varandra i vått och torrt. De situationerna blir då mycket lättare för de andra som bett mig komma med, men även för de andra, det är som att man blivit ett skyddsplåster för båda lagen i allt det obekväma. Går bra att tala om väder och vind.

En gång dök jag tom upp till en rättegång då alla andra svikit och det var det som var det avgörande ögonblicket fick jag höra sedan att den jag var där för bestämde sig där och då för att göra en komplett vändning av sitt liv. Jag hade inte gått dit om jag vetat personen skadat någon men jag kände den här personen ut och in så när jag fick höra de rätta anklagelserna visste jag jag kände personen rätt. Personen tänkte att om en sådan person som jag vägrade släppa greppet, hoppet om denne, fast alla andra gjort det, måste hen vara mer värd än vad hen själv tyckte. Den ende den personen ville ha kvar i sitt liv som var av värde var jag och i rädsla att förlora mig med gav hen fan på att ändra sitt liv efter det. Idag är hens liv 1000 gånger bättre än den stunden i rätten. Jag ångrar inte en stund att jag var där. Obekvämt? Jo visst var det det. Men det var det värt. 

Det borde vara lättast för TS man att vara där än det är för TS och hennes mamma. Det lilla borde han kunna offra. Han vinner så mycket mer på det. Nu skadar han förhållandet mer än jag tror han inser. 

Läs din egen ts, ts... Ta sen en funderare... Tycker du själv att det låter som en trevlig tillställning för någon utanför släkten?? Du vill ju själv ens inte gå?? Det låter mest som du vill visa upp din man som någon slags trofé? Vaddå "vara med som stöd"?? Hur gammal är du egentligen?? Vad exakt är det du behöver stöttning i?? Hålla handen om kusinen råkar ska nåt?? Att du tar hem hans släkt "fast du inte vill" ligger helt på dig! Vill du inte så gör inte det?? Tycker du absolut kan säga att han inte har lust, vad är problemet?? Som sagt, vad exakt tycker du själv låter lockande med din släktträff, så som du själv beskriver den??? Sitta och glo och "stötta dig medan du stöttar din morsa" medan ni andra löser konflikter? Gu' så roligt....! Då kan man ägna livet åt betydligt mer spännande saker!
Jag och min man lägger inte heller nån energi i varandras komplicerade släkter. Vi anser båda att det inte riktigt är den andras grej att hållas med. Vill man egentligen inte ens gå själv så ska man fasen inte tvinga med den andra! Låt honom vara och sen sluta "offra dig" för hans skull! Tiden är kort, man ska ha roligt och trivas i ett äktenskap!

Jag förstår honom.Det är ju din släkt du och din mamma ska träffa och då kan ni stötta varandra där och det blir nog bra.

Nu har hon ju två barn också. Han kunde varit med och hjälpt till att ta hand om dem så att TS verkligen fick tid att prata med släkten. Han har ju inte ens erbjudit sig att ta hand om barnen medan TS reser till släken.

Om man tycker att ett äktenskap bara innebär att det ska vara roligt och bekvämt, då borde man inte gifta sig alls.

Jag anser att man stöttar varann när den andre ber om det, det är vad äktenskap betyder för mig. 

TS borde ta sig en ordentlig funderare på sitt äktenskap. Är det främst till för att hon ska stötta sin man, medan han struntar i att stötta henne och bara tänker på sin egen bekvämlighet?

Det finns all anledning för TS att återknyta kontakten med sin släkt. Det kan behövas i framtiden, maken tycks inte vara mycket att hålla i handen.

Misstänker att du är ute efter att provocera... Särskilt när du skriver 

 "Att du tar hem hans släkt "fast du inte vill" ligger helt på dig! Vill du inte så gör inte det??" 

För så fungerar ju inte ett partnerskap! Vissa saker förväntas av en - t.ex. att välkommna sådana som ens partner vill ska komma på besök, särskilt om det är familj. 

Jag tycker TS man låter ap-egoistisk. Men bästa svaret hon fått i tråden är att säga det till honom, att "jahapp, nu har jag fått mig en tankeställare på hur du tänker på vårt partnerskap och vad du är och inte är villig att göra för min skull, eller för att jag ber dig om stöd. Våga inte se förvånad ut nästa gång du ber mig om något, och jag kommer köra tillbaka-kaka! Om du nu inte ställer upp för mig om en så självklar sak att man dyker upp på en familjegrej SOM FAMILJ, då kommer du bli förvånad över hur snabbt jag kan ändra min servicenivå gentemot dig..."

Bygger er relation på att ge och ta överlag? 

Kan det vara så att han finner det normalt och inte konstigt kunna avstå hänga på dina ideer därför att även du kanske dissar han på andra plan? Sex, intressen, ämnen att diskutera etc?

Kvittar väl egentligen vad men säg rent sexuellt, ställer du upp och gör saker du egentligen inte vill för hans skull? Om inte, varför ska han ställa upp för dig och din släkt som han inte vill?

Bara ett exempel och kanske larvigt men en tankeställare kanske. 

Tar mig själv som exempel igen. 

Jag vill åka till Alperna för att fjällvandra, min sambo säger nej. Jag vill hon ska börja följa med till gymet, hon säger nej, jag kommer med förslag vad gäller sexlivet, hon säger nej.

Hon ber mig följa med till hennes mamma, jag säger nej, hon ber mig följa med till hennes vänner, jag säger nej...

Hon lägger upp på familjeliv hur hemsk jag är och alla stöttar henne, hon inser hur självisk jag är.

Du ser inte skillnaden mellan olika aktiviteter du, hon, ni vill och inte vill, och att TS i inför den här (hemska) släktträffen som hon säkert redan har nära på förväntansångest inför BEHÖVER sin man vid sin sida? Det är en stor, stor skillnad. Hon är säkert insnurrad i allt för att hennes mamma ska gå.

Jag lovar dig, dyker man upp när någon bara så andas om att de BEHÖVER dig vid sin sida kommer du få igen det. Det betyder så stort för den personen. Jag har gått på möten på jobb där jag bara suttit tyst och inte gjort något, men fått höra sedan att bara för att jag var där gav jag mod och kraft till den som bett mig komma. 

Jag har först blivit jäkligt förvånad när jag har följt med, dykt upp, på saker andra andats om, hur jag sedan fått höra hur viktigt det var att jag kom, för för mig var det ingenting att jag kom, det var en självklarhet. När jag behöver stöd vet jag att där finns de som finns där för mig. 

Skilj åt vad det här betyder för dig - och vad det betyder för din partner. För TS man är detta en tråkig släktträff som han säkert tycker att hon och hennes mamma kan gå på själva eller låta bli att gå på - han är en dålig partner då han inte fångar upp att detta är en stund hon behöver honom. Deras nerver kommer vara uppe i det - och hans roll kommer vara att vara ett "skyddande plåster". Han kommer inte ha det lika jobbigt som dem. Jag har aldrig haft det lika jobbigt som de som bett mig följa med. 

Mitt råd till dig är att tänk om och tänk rätt - för ditt tänk håller inte i längden för en stark och nära relation till din sambo, när det gäller. När det gäller - då gäller det. Är du där - eller prioriterar du bara dig själv och väljer bara se det från din ståndpunkt? Den är inte viktig. Vad är viktigast i den behövande stunden är just den som ber om din närvaro. Var där.