Hjälpa min mamma med adootionstrauma
Hej alla fina!
Skulle vilja försöka förstå min mamma mer och hennes beteenden.
Min mamma född 1959 blev bortadopterad av en svensk kvinna i Sverige direkt vid födseln. Hon vet inte vem hennes pappa är men han var tydligen inte någon snäll man.
Hon bodde på ett barnhem till hon kom till sin fosterfamilj 8 månader gammal. Jag vet inte hur hon hade det på barnhemmet men hon har berättat att det var en kvinna (sol var lite speciell) som tog hand om henne mestadels, det var nog hennes första anknytningsperson. Har verkligen varit så ledsen att detta drabbade min mamma när jag själv fick mina barn. Helt ofattbart att små nyfödda ligger på barnhem i sina sängar utan någon närvarande anknytningsperson utan bara tillfälliga barnmorskor. Osäker exakt på hur förhållanden på ett barnhem var på 50-60 talet man kan tänka mig att det var väldigt svårt. Övertygad om att känslor av övergivenhet och otrygghet fastnat i min mamma från tiden på barnhemmet. Tycker det är så fruktansvärt att hon fick gå igenom det.
Min mammas nya familj var ett par i 40 årsåldern och de hade kämpat med att få barn länge. Men de blev gravida naturligt med mammas syster bara en månad efter att de hade adopterat min mamma. Men jag har förstått det som att min mamma och moster blev olika behandlade. Övertygad om att hon inte kände sig lika inkluderad i familjen som min moster. Min mormor sov alltid hos min moster och kom aldrig in till min mamma på natten. Detta har hon berättat om att hon har fortfarande mardrömmar om i 65 års ålder. Detta är ett trauma för henne.
Min moster vill gärna ha en relation med min mamma idag men min mamma gillar inte henne. Hon säger att hon är narcissistisk.
Nu till hennes beteenden: hon kan vara väldig elak, säga elaka saker till mig och min bror. Men framförallt har hon varit hemsk mot min snälla fina pappa som är så nedtryckt i skorna av henne. Hon skriker på honom ofta. Säger att han klarar ingenting. Kommenterar hans kläder, skor, andedräkt. Allt detta framför mig och min man och våra barn. Förstår verkligen inte hur han orkar leva med henne.
Jag älskar min mamma men jag vet inte hur jag ska hantera att hon kan vara så elak ibland. Hon säger så dumma, onödiga kommentarer om allt. Hon har inte någon kärleksfull, positiv energi och det är väldigt tärande att umgås med henne en längre tid. Har försökt prata med henne försiktigt men hon gå direkt till motattack och skyller alltid på andra. Hon kan aldrig ta ansvar för sitt beteende. Så tröttsamt!
Vill inte bryta kontakten såklart men vet inte heller hur jag ska bemöta hennes beteenden. Uppskattar verkligen om ni vill hjälpa mig förstå och ge tips på hur vår relation kan bli bättre.
Kramar