Blev ni lyckligare när ni gick ner i vikt? Svara ärligt.

Jag vet inte, jag har fått en del kommentarer förr. Jag var väldigt smal förr, min kropp var så sen barndomen plus att jag tränade i vuxen ålder och inte gillade t.ex fet mat. När jag inte tog smör på mackan (har aldrig tyckt om smör) så fick jag på jobbet av andra vuxna alltid kommentarer som "är du rädd för att bli tjock?" osv. Snacket i en del personalrum har varit lite anti mot smala och kanske har jag tagit det fel då, eftesrom jag då var smal. Det talades ofta om att man inte är så smal naturligt som t.ex vissa bilder i tidningar osv, men det var just så smal jag var. 

Nu har åren gått och jag fått barn och sen struntat i att träna, ätit dåligt och också blivit äldre som gjort att kilona ökat rejält. Det sitter dock i att jag inte vågara säga ordet "smal" i sammanhang där det sitter folk som jag inte är familj i samma rum. Att säga det och det sitter andra överviktiga (som mig) i rummet kanske skulle få dem att reagera negativt? Det har jag upplevt förr. Men jag kanske har tolkat in saker fel. Men känns som ett känsligt ämne. 

Övervikt eller kanske rättare sagt vikt öht är ett känsligt ämne. Jag blev tjock i puberteten och var den enda i klassen under hela min skolgång. Blev aldrig mobbad men valdes sist till lagspel på gympan vilket är förståeligt.

När min viktresa pågått ett tag fick mina vänner höra på stan att jag måste vara sjuk, allvarligt sjuk, förmodligen cancer gissade folk som jag inte ens känner.

Så TS, om du känner för det så ta tag i din vikt, du klarar det. Strunta i vad andra tycker för det,är nog väldigt ofta ren avundsjuka.

Avundsjuka kallas det.   Tror de tjocka tanterna var avundsjuk på dig och ville få dig att bli som dom.  De kände sig väl dåliga när de hade en modell i personalen.

Sen är det också så att många tror inte att man kan vara så smal naturligt.  Man ser inte så många som är så smal idag. Helt enkelt för att de flesta är idag överviktiga..

Vad som är sjukt i det hela är att de i personalrummet hade förmodligen aldrig kommenterat sina överviktiga kollegor att ta en kaka mindre.  Så är det sjuka samhället vi lever i idag.  Den tjocka kroppen hyllas medan den smala hälsosamma är numera sjukligt och något ouppnåeligt för de flesta...

Jag är smal och olycklig. 

Vikten säger ingenting om hälsan. Man kan vara smal och äta enbart skitmat och kedjeröka. 

Ja

Detta grep mitt hjärta. Så fint skrivet och sorgligt. 

Nej, inte lyckligare. Men livet har inte blivit sämre om man säger så.

177 cm och vägde 95 kilo för några år sedan. Slutade med alkohol och gick ner ca 5 % första året utan att ändra på något annat än just det.

Väger kanske 85 nu och känns såklart bättre än 95.

Bättre, men inte lyckligare.

Jag har alltid varit smal trots att jag aldrig ätit nyttig eller tränat (förut).Tvärtom har jag i stort sett frossat i godis dagligen. Jag har verkligen inte mått bra bara för att jag varit väldigt smal, och även drabbats av djupa depressioner trots min undervikt. Dessa har nog varit stor orsak till att jag mer eller mindre tröstätit.

Nuförtiden när jag börjat träna lite, och äta nyttigare ( har jag ffa samma vikt) men jag mår så bättre eftersom jag mer sällan blir deprimerad pga träningen och kosten. Både bra kost och träning i sig ökar ju välmående och välbefinnande. Därför tror jag inte att lyckan bara består av viktminskningen, utan av att kroppen blir gladare och friskare av en hälsosammare livsstil.

Övervikt skapar obalans i kropp och hjärna. Mådde pyton när jag kånkade på 10-12 kilo över min rekommenderade vikt. Allt påverkades negativt med såpass mycket extra fläsk, inte bara utseendet.

Om man börjar röra sig mer blir man lyckligare. Förbättrar även stresshantering. Så det enkla svaret är ja.

Fast egentligen var min höga vikt ett resultat av att jag mådde dåligt. Att gå ner hjälpte mig att må bra.

Ålder hänger ihop lite med hur bekväm du är med vikten,

När du är yngre så är det kört. Man är skör, osäker och har ett behov av uppmärksamhet.

Fick sambokilon och extra kilon efter att jag fött barn. Har lyckats gå ner i vikt när barnen  började bli lite mer självständiga. Är inte lika pinnsmal som jag var i tonåren, men det är inget jag eftersträvar ä, det viktigaste är att det känns bra.

Var jag Olycklig? svar nej. men däremot befann jag mig i en stressig period i livet. Det var störande att bära extrakilon och kände mig som en klumpeduns, men jag hade en acceptans att jag var lite mulligare än vanligt.

Du måste nästan befinna dig på en bra plats i livet för att ha energi till att gå ner i vikt. Det enklaste sättet är egentligen att inte fokusera på att du ska gå ner i vikt, fokusera på en sundare livsstil utan att utesluta för mycket av det goda.

Jag åt ost och choklad under min viktminskningsperiod. Inte så nyttigt men å andra sidan åt jag ganska små mängder.

Ost och choklad dämpar hungern mer och kräver inte några större bitar således.

Fick ta Visi-blin efter ett tag dock. Alltför ensidig kost kan ge hård mage, inte bra. Keso är också bra och lite nyttigare. Frukt också i rimliga mängder, just för att tillföra kroppen fibrer så matsmältningen går smidigt. 

Undvik helst vitt socker och vitt mjöl. Åt aldrig pasta eller potatis när jag höll på att minska i vikt. Höll mig till ett strikt begränsat kaloriintag.