Män, hur viktigt är det att er tjej är smal? När är man för smal?

Trots det vill jag ändå påstå att de som är överviktiga eller har fetma och det är ångest som ligger bakom det också, ändå får snabbare hjälp via den vanliga sjukvårdsprocessen (vårdcentralen, sjukhuset) då man går in och ser om de fysiska aspekterna av det, och om psykiskt också påbörjar behandling. Jag har tyvärr sett, känt för många med anorexi, bulimi där undervikten inte tas får lika stor bredd av vård, resurser, ser allvaret i tid, eller den psykiska hälsan. 

Jag har ett hjärtfel som mest troligen är från min endometrios, IBS, och undervikt, något vården inte upptäckte, inte såg ett samband i. Idag är det mer kunskap om det. Jag är långt från ensam om att ha de här tre sakerna då allt det där påverkas. Det var tack vare min man (som också tränar) som hjärtfelet först upptäcktes för han gav sig inte (Han märkte på min kondition när vi skulle springa tillsammans att det kunde inte vara konditionen). Då min sjukdom är en kvinnosjukdom har vården inte kommit lika långt som om det var en manssjukdom (där man testade unga män förr då de ansågs starkast). Skulle inte förvåna mig om andra kvinnosjukdomar också ligger långt efter. Jag kan ge mig sjutton på att hade jag kommit in överviktig eller fet in till vården så hade de kollat upp både det ena och det andra och inte släppt mig. Mig släppte de. Jag hade inte gjort någonting alls, inte förorsakat mitt tillstånd, det var utanför min kontroll. 

Jag känner speciellt en person som jag höll av som det heter dog i hjärtfel som inte var upptäckt innan. År innan hade hon kämpat mot anorexi och blivit friskförklarad. När hon flyttade från en stad till en annan hade de inte hennes gamla journaler, ingen som sa något om det. Jag vill påstå att de som haft anorexi och sedan friskförklarats att det tar mycket på kroppen, hjärtat, maskineriet. Det var ingen som hade henne under koll. Hade hon haft sjukdom eller risk för sjukdom kopplat till hennes övervikt eller fetma skulle jag tro de hade haft bättre koll på hennes kropp. Hon skulle inte ha behövt dö. Hon var lika gammal som jag när det hände. Hon hade sökt vård. Hon skickades hem då läkaren trodde hon, då normalviktig, kunde klara av det. Jag vill påstå att man är mindre rädd om de som har anorexia, bulimi, undervikt än man är om de som är överviktiga eller har fetma idag i vården tänkt resursmässigt och kunskapsmässigt. 

Du väljer alltså hellre en tunnare man? Än en lite krallig?

Skulle endast dejta en hälsosam man. En som prioriterar samma sunda leverne som jag själv. En sund kropp är det som vi alla mår bäst av att ha i längden. 

Ja det är tydligt att kvinnor gillar stora män. Oavsett fett eller muskler.

Jag gillar smalare män efter som jag själv är ganska smal

Föredrar varken smala eller tjocka män. Normalvikt är bäst. 

Fler män än kvinnor är överviktiga i Sverige idag. Däremot är det fler män än kvinnor som anser att vikten är viktigt hos en partner. 

Jag håller inte helt med, jag kommer som du från den underviktiga och ätstörda sidan så jag har inga personliga erfarenheter om fetmavården.

Men av att tänka och av det jag läst så verkar det vara mkt stigma och man får som fet inte vård så lätt för andra saker. Fetmavården har även ganska dåliga resultat och arbetar inte alls med grundproblematiken.

Att stympa friska organ förstår jag inte alls hur det kan vara etiskt. Jag känner 5 personer som gjort den operationen, 3 är lika feta som innan, 1 har fått cancer i magsäcksdelen som stängdes av och samtliga har stora problem med hälsan och måste få näringadropp regelbundet för att orka med vardagen.

Ätstörningsvården fungerar inte heller, var mest skräpmat där med, var man vegetarian blev man straffad med mer mat i form av tomma kolhydrater (extra obligatorisk vit knäckemacka) och mindre protein, dom verkade inte ha koll på näringslära (SCÄ - sveriges typ ledande klinik), det var tvång på ett mkt ohälsosamt sätt. De lät också dom med hätsätning hetsäta under måltiderna. Det var supermärkligt verkligen. Invägningarna va också väldigt märkliga där dom hånade klädval eller påpekade hur tunn man såg ut i ansiktet osv.

På ett sätt är maten problem i sig, felnäring, inflammatorisk, vi måste få i oss närung för att hjärnan ska kunna tänka klart osv. Men det finns även en biokemisk del och den mentala delen. Den biokemiska delen tas upp lite grann nu med dom nya fetma/diabetesmedicinerna. Men det är stora brister på alla håll. Själv blev jag mer ätstörd på kliniken än jag var innan.

Kraftig är inte lika med fet.

Kraftig är muskulös och vältränad. 

Hur var det nu? 

Var det viktigaste med viktnedgång, hälsan eller att de motsvarar dina ideal?
Varför skulle manlig övervikt inte vara ett lika stort problem för hälsan?!

Det är ett lika stort problem för hälsan. Men inte för att att attrahera motsatta könet.
Män tycker vikten är viktigare än vad kvinnor gör.  Medan kvinnor tycker att längden är viktigare än vad män gör.
Jag pratar utifrån dejting perspektiv och inte hälso.

Och övervikt är inte detsamma som att ha former som kvinna.

Nej, verkligen inte. 

Övervikt är inte heller att vara kurvig. Man kan ha rak kroppsform och vara tjock eller smal. Samt vara kurvig och vara tjock eller smal. 

Men det är ytterst få kvinnor som längtar efter en stor tjock mage hos en man. De flesta attraheras av en normalviktig person, precis som män. 

Det är bara att vi kvinnor inte tittar på kroppen enbart, utan även på ögonen, leendet, personligheten, rösten osv. Helheten. Män kan ju gå igång på en detalj hos en kvinna. Det är nog bara så vi är skapta. 

Du kanske har rätt på sätt och vis, men jag kan inte tala för alla kvinnor. 
Jag har personligen inga problem med attraktion för en man som bär några få överviktskilon. Såvida det inte är för mycket!

Men jag vill egentligen inte att han har det pga hälsan. Jag arbetar som ssk, och oroar mig kanske därmed extra mycket för hälsan hos min partner. 

Jag ser däremot inte att män har sådana preferenser som du talar om. Hos mina vänninor och I yrket träffar jag ofta på överviktiga kvinnor och smala män och motsatsen.

Jag tror preferenser på dejtingsidor sällan motsvarar verkligheten. Blir man kär så blir man, och då har varken längd eller vikt så stor betydelse som du tror. Det är så många andra viktiga faktorer som ska matchas. Min bror har för övrigt en kvinna som är 7cm längre än honom. Men han är helt enkelt jäkligt snygg och rolig= andra egenskaper som slog högre än längd,

Förlåt mig, jag tror jag var otydlig när jag skrev innan. Jag borde ha skilt överviktiga och feta åt. Överviktiga utan ångest (eller vad det nu kan vara) som jag känner har mått hur bra som tills det inte går längre. De får god vård. Skulle de må lite skit får de piller och behandling för det men oftast behövs det inte då det inte är psykiskt för dem, de har bara levt gott och mått gott. De är en grupp. Sen klart måste det finns överviktiga som verkligen mår skit. Hormonellt. Psykiskt. 

De som är feta upplever jag precis som du att något är det som gör att de kommer inte åt kärnan. De försöker med operationer. De försöker med annat. Det är ju hemskt de inte blir tagna på allvar, de du känner, när det gäller annat! 

Det här är bara mina egna observationer av de jag känner, och känt, är att de som har ångest mm relaterat till sin undervikt eller sin övervikt, fetma, ter sig för mig som känsliga, och då menar jag känsliga på ett vackert sätt. 

Om jag får tala om min man så är han intelligent (inte för att skryta, det är ren fakta, men han vill aldrig tala om det, erkänna det, skulle aldrig skryta om det). Han har en intelligens jag inte har. Där är en känslighet under hans normala eller hårda yta. En känslighet jag inte har. Intelligens och känslighet i all ära, men jag kan slå vad om att de kommer med baksidor. Jag ser det som att de ger en sårbarhet att utveckla eller få ångest. Med det kommer, obönhörligen, också behovet av att vilja få kontroll. Då har man de här farliga ämnena igång i hjärnan som i sin tur påverkar ätandet. Är det inte hormonellt som styr så kan jag slå vad om att det är det psykiska och det är som att de kommer inte åt det! Jag tror de här personerna är skapta så i grunden och vad som då kommer hända är att det här kommer påverka dem i perioder. De kommer ha större motståndskraft till det vissa perioder. Andra inte. 

Jag tror man klarar sig bäst på denna jord om man är lite halvkorkad och halvkänslig i jämförelse med dem jag syftar på. Jag brukade kalla min man för träningsfreak (kanske inte det snällaste ordet men han blev alltid överöst med beröm att det han gjorde var så bra, sådan disciplin medan jag såg det andra sidan av myntet) och han fick en ätstörning när han mådde dåligt (när vi skulle splittra på oss). Träningen och ätningen kom i perioder när det blev riktigt dåligt för sedan kunde tränga tillbaka det själv. Det gick inte mot slutet. Jag kände mig tvungen att lämna honom då han inte ville söka vård. Han sökte under separationen. Vi återförenades. Jag har själv haft depression med lite ångest före allt det där, flera år innan. Jag blev inte irriterad som han blev och jag blev inte aggressiv som han blev. Jag hade dåligt samvete för att jag skulle lämna honom när han mådde dåligt (och tränade på max och åt jag vet inte vad för slags galen diet) men olikt mig när jag haft min depression ville han inte söka vård. Vägrade söka vård. Han hade innan hållit mig tillbaka när jag hade min depression för han var så jävla rädd att han inte skulle ha kontrollen över mig, han var uppfostrad att tro familjen skulle ta hand om den som mådde dåligt, annars hade familjen misslyckat, det fick inte komma ut jag mådde som jag gjorde. Han kände han hade misslyckats med att hjälpa, kurera, beskydda mig, han såg mig som sin familj, som han var överhuvud åt, ansvar över, (det var inte så innan när allt var friskt och kärleksfullt mellan oss, åren innan). När jag mådde dåligt hade jag  dålig självkänsla och kände jag stod i skuld till honom efter förlorat vår bebis i magen, jag gjorde allt han sa, kände mig misslyckad, letade efter tecken jag var misslyckad. Det var under min egen tid med samtal och läkemedel som bilden började klarna för mig att herregud, min man då, när jag läste på om allt, kunde se honom, kunde se hans sårbarhet. Det som kom som jag inte ville skulle komma. Han var medberoende också. Han kunde säga att om han bara visste jag mådde bra, mådde han bra. Han var så rädd för att mista kontrollen, något skulle hända mig, att han lyckades få sig själv som den som skulle ta hand om mig (jobba hemma eller inte alls) istället för alternativet att jag skulle bli inlagd. Jag tror en annan man hade nog varit lättad jag skulle bli inlagd men det var hans största skräck. Han sa han kunde inte stå ut med synen när jag gick närmare en ingång, vände mig om för att säga hej då. Han såg mig som en försvarslös sparv. 

De jag känner som jag ser som speciellt form av intelligens och speciell form av känslighet är att när de mår så dåligt så självmedicinerar de sig utan mat och med träning eller med mat och utan träning. De har samma funktion som med OCD, de gör något, det enda de vet att fungera, som de alltid gjort, för att i slutändan bli fri från sin ångest, men ytterst tillfälligt. Det bara startar om igen. Det är cirkeln. De kommer inte ut från den. Inte vidare ut på vägen. 

Det jag vet är att de får mediciner mot ångest mm och sedan trappas det ut och så går det bra en tid och sen är vi där igen. Det följer samma mönster som med maten. Det är som att läkarna de har tror eller tycker de ska klara sig utan, återgå till det normala, medan jag vill hävda att de aldrig varit det, de är mycket intelligenta, alerta, de har en vacker känslighet = ångest, depression = ämnen i hjärnan påverkar matintaget. Det går bara runt, runt, som i en cirkel, men det är som att de inte identifierat den här cirkeln, att det är en cirkel, först och främst, det är ingen rak väg med början och slut, och i slutet blir man normal igen som alla andra halvkorkade, halvsmarta där ute, som har det skyddet de står utan, därför blir det inte löst, de kommer inte åt kärnan. 

Jag beklagar verkligen du haft så dåliga erfarenheter. Jag har hört andra också säga liknande. Det är också som att när sådana saker sägs av patienterna tas det inte på allvar när där är väl grundat kritik för det, de är en svagare grupp, än de som till exempel kommer in för kirurgi eller någon annan sjukdom.  Man kan då tycka att anhöriga, familjen ska då kunna stötta upp och vara en starkare röst men så kan det vara patienten är lika hur familjen är (familjeproblem, familjesårbarhet, så då har de också tendens eller ätstörning, kritiken viftas bort) eller så saknar och vet inte familjen eller anhöriga hur de ska mota, slåss, för de vet inte lösningen. Enda valet de då har kvar är att överlåta dem. 

Om igen, jätteledsen för din och andras skull.