Det här med mobilen...

Om han upplever mobilen som stressande så är det nog därför han reagerar som han gör. Han kan liksom inte göra rätt. Antingen sviker han alla krav han upplever att de sociala medierna ställer på honom, eller så sviker han dig. Det är förstås inte sant, men i hans känslovärld är det så och då reagerar han instinktivt med att bli arg på dig.

Jag hade tyckt att det är respektlöst att sitta med mobben framför ansiktet om jag är på date med min partner.
OM man nu absolut väntar på eller går något väldigt viktigt meddelande så talar man om vad det handlar om av respekt men för övrigt ägnar man sig tiden åt dagen, häller även kompas mm.

bad du honom att vara närvarande just då irriterat, dvs otydligt eller var det en del av en långvarig kommunikation angående mobilen

Jag har befunnit mig på bägge sidor så jag förstår både dig och honom. 🙏🙂 Jag har provat att sätta ultimatum och människor har satt ultimatum på mig.

När det var som värst hade jag hemsk abstinens. Jag har fått trappa ner successivt. Det handlar om flera år. Från att kolla den jämt till att kunna lämna den hemma utan att få världens skräck-panik. En enorm frihet.

Har en undran och jag menar inte att undervärdera din upplevelse, utan undrar bara på vilken nivå hans beroende är på? Är det på den nivå att han själv upplever att han vill lägga ifrån sig mobilen men inte förmår? Eller handlar det om att han inte upplever att det är ett problem?

Om han inte upplever att det är ett problem så kommer det att bli svårt eftersom du kommer att bli den som får tjata för att förmodligen snart ge upp. Det blir väldigt olyckligt för er bägge.
Även om det säkert finns förändringspotential så tror jag den bästa vägen är att den beroende får slå huvudet i väggen där den tillslut själv får uppleva hur paniken över att hålla på tillslut väger över ens stress av att inte hålla på. Menar alltså tyvärr att det inte hjälper hur andra än vill att man ska vara närvarande om man inte kan känna det själv. Risken med det blir att personen isolerar sig ännu mer i det den gör.

Men om det finns en verklig vilja 🙂 med att han själv vill komma ur det värsta beroendet så tror jag absolut att ultimatum kan hjälpa. Hur det kan komma att se ut, får ni själva bestämma då det är olika för alla.

Men ett tips är att välja det alternativ som är det minst smärtsamma och så får det trappas ner successivt när stressen över att inte vara aktiv på mobilen i det minst smärtsamma alternativet, har lyckats lägga sig. Tillslut är han framme vid det stadie att han kan stänga av mobilen eller kanske t o m lämna den hemma. Jag behövde lång tid, han kanske klarar det på kortare tid. Men det är i alla fall inget konstigt om det skulle ta lång tid. 

Åh, jag blir jätteglad om jag kunnat skänka någon klarhet och kanske tröst i detta! 😃🌟

Du kände antagligen på dig att det skulle påverka honom illa. Det är ytterst få som verkligen kan vara principfasta och ha ett sunt förhållningssätt. Då ska man inte ha någonting som triggar igång. Sen finns det en gråzon av människor som tror att de har ett sunt och kontrollerat förhållningssätt, men det är för att ej ännu har kunnat märka av några större konsekvenser. Jag anser att alla (inklusive mig själv) som använder detta medel, är beroende. Så det finns inga undantag egentligen.

Det är som knark, man vänjer hjärnan att fungera bättre av dessa små stunder av kickar av t,ex, notifikationer, gillamarkeringar på kommentarer och inlägg, mängden (!!) gilla samt kommentarer och inlägg där man skapar någon form av drama under kollektiv där man får medhåll i high fives-gillanden. Det är verkligen belöning (dopamin) och det man tror är samhörighet.

Att inte få kolla på en liten stund ger en fruktansvärd stress (abstinens) eftersom man då börjar känna sin oidentifierade ångest som man med hjälp av detta lyckats trycka undan. Men man missförstår och tror att ens ångest har och göra med att man inte kan få gå in och kolla. Att man missar någonting. Den känslan man upplever där är likställd med hur man känner när man har blivit utesluten. Och det är den värsta känsla vi kan uppleva, att inte få tillhöra någonting.

Den ångesten + ens befintliga ångest upplevs som ett stort mörker för att man har blivit så tom i sig själv och det finns verkligen inget värre än att inte ha sig själv.

Så det måste vara någonting han flyr bort ifrån som han tycker att han fortfarande genom mobilen kan fylla sitt tomrum med. Som blir ett lägga-locket på-lock som gör det hanterbart.

Jag skulle vilja påstå att roten till detta beteende är relationsbaserat. Antingen att någonting är fel eller att det är rätt, som han värjer sig emot för att slippa uppleva dess konfrontation.

Jag tycker absolut du lite mjukt kan säga att du saknar honom och att du tycker att det är svårt att nå fram när ni umgås, men helst gärna inte det andra då det kan låta anklagande.

Det är svårt att ge vidare råd i hur du ska göra, men jag tänker att det inte kan vara fel i att du frågar honom, också lite mjukt, hur han känner när han använder mobilen för att se om det kan skapa någon reflektion och hur du i så fall ska ställa dig till det.

Jag var med en person som också var mobilberoende på det sätt att den kom fram i den sekund som jag bara tittade åt ett annat håll. Det var väldigt svårt och jag kände mig anklagad av detta agerande. Jag tjatade också genom att säga att vi skulle umgås utan mobilen, bara sitta och existera tillsammans, ha vissa tider utan mobil. Det höll i en liten tid, men sen blev det samma igen. Och det slutade tyvärr med att vi bägge två satt i soffan djupt gloendes i varsin mobil/ipad. Det var verkligen hemskt, speciellt att vakna upp ur det där ruset och inse att nästan hela kvällen gått! 🥺😣

Så jag förstår innerligt din skräck över att hamna i det läget också. Vilket jag tyvärr tror är vanligt förekommande i de flesta parrelationer. Och det kan t o m vara så hemskt att de som är med varann är så beroende att de inte tycker att det är något problem eftersom de tycker att mobilen är en så självklar ingrediens i deras liv på den nivå som att de äter mat tillsammans. De lever sitt liv igenom mobilen med dess följare som åskådare som en bekräftelse på att de skulle leva ett bra och lyckligt liv. Så dessa åskådare håller ju faktiskt deras relation vid liv. 

Jag är glad i alla fall för att du resonerar nyktert och medvetet kring detta och att du lyckats hålla dig ifrån det på den nivå att du inte fastnat på detta sätt. Det tycker jag är enormt starkt gjort, med tanke på den mobil-användarkultur vi har som har blivit norm! 👏⭐

Så hemskt med dina vänners barn. Man tror inte det är sant (även om jag redan vet). Det verkar vara en dystopisk verklighet som redan anlänt, utan överdrift. Hur ska de bli när de blir vuxna? Och hur ska det gå när de kommer att få spasmer för att de inte längre kan få någon kick därifrån?

Okej, jag förstår. Ändå är det ingen ursäkt. Frågan är hur länge du känner att du kommer att orka stå ut eftersom ingen förändring verkar vara i sikte inom den närmsta framtiden,.,. 
Det är ju en enorm stress du lever i, som måste vara väldigt plågsam då det säkert varvas med bra stunder som liksom överskuggar denna ovisshet. Så jag förstår att du är kvar med att kämpa och hålla ut.

Antar att det kanske inte finns någon (med tanke på ditt inlägg här), men vill ändå höra om du har du någon i din närhet som också reagerar på detta beteende? Och om denna person i så fall förstår graden av dess problem som påverkar dig ju mer tiden går? 

Min partner håller alltid på med sin mobil när vi har bestämt vi ska göra något ute. Om det är om jobb eller något annat viktigt eller om det är om hans hobbys/intressen som händer i mobilen är inte så lätt att veta. En blandning. Han säger inte det, men jag märker på honom att mobilen också är ett stressmoment.

Jag har med min mobil när vi är ute, men jag använder den inte om jag inte ska fota eller behöver någon vägbeskrivning. Det andra tycker jag kan vänta. SMS o.s.v. Jag vill vara i nuet. Få till den kontakten. Känna nu är vi lediga. Nu är vi tillsammans. Nu gör vi det här. 

Han blir arg på mig när jag säger till honom att vara närvarande, sagt det en endaste gång. Hur gör ni? 

Jag förstår precis hur du tänker. 🙏 Och det stämmer att han ska få välja själv, men du har ju också en vilja och egna behov och här blir det ju tyvärr du som får anpassa dig efter hans vilja. Vilket är lika illa som att han ska anpassa sig.

Så du kan egentligen bara lyfta problemet utan några krav för att se om det finns någon öppning till vilja hos honom. Om det inte finns så kanske du behöver fundera vidare kring din situation. 🌼

Om det är så att du känner att du vill och kan leva i denna situation som den är, så är det så. Men om du känner att det inte går så behövs en förändring på ditt egna plan. För det kan inte vara rätt att du ska finna dig i detta och vänta tills den dag han av någon plötslig anledning har fått nog. Hur kommer det att få dig att må? Antagligen ännu värre än vad du redan mår nu. 

Det är precis som att vänta på att ens partner ska sluta dricka, sluta bruka droger, sluta med sitt spelberoende eller sluta med något annat destruktivt beroende som gör att personen är svår att nå. 
Men om dessa personer inte får ultimatum så finns det ju ingen öppning alls för en eventuell förändring som personen själv skulle kunna känna att den vill göra.