Det jag tänker spottar jag ut!

Jo då. Känner många som dig. Med lite olika varianter. Psykologens tester och djupintervjuer ligger till grund för psykiatrikerns diagnossättning. Det blir intressant att se vad din nya utredning ger. Ha ett öppet sinne och överväg att ta emot den hjälp du kommer att erbjudas. Psykoedukation är jätteviktigt för att du ska få förståelse för hur just du fungerar. Vilka personlighetsdrag som är du och vilka du behöver finslipa lite på för att du ska fungera i sociala sammanhang. Med vänner och jobb. Typisk för några av dina diagnoser är bristen på sjukdomsinsikt och lätt grandios självbild. Att universum kretsar kring dig. Härlig att ha dig som kompis då det sannolikt inte sitter fast någonstans. För att sedan vilja spika fast dig en stund. Ett tips är att du skriver ner de frågor du har inför återgivningen. Om det är något du funderar på och vill ha hjälp med. Det hjälper dig att få tullen bra dialog. Även att du visar på viljan att lära dig mer och viljan att förändra negativa delar. Men du ska fortfarande vara du. Bara putsa till lite. 

Du vet ju iallafall om det. Det är ett bra steg på vägen . 

Arbetar du med psykologi och psykiatri, då du verkar väldigt kunnig? Ja precis. jag gillar ju den jag är med mina goda sidor, så vill inte medicinera bort de topparna och den glada, spralliga jag. Däremot måste jag finslipa mina idiot saker som jag kläcker ur mig eller mina kickar där jag gör dumheter hela tiden.

Jag har tex noll empati för att jag träffar andra män bakom min partners rygg, men hade dött om han gjorde likadant. Vad är det för konstig diagnos? Jag gör mot andra exakt det som jag är allra mest rädd för själv. Sjukt.

Jo är rätt hyfsat kunnig på området. Det är inte jag som sätter diagnos. De som har helhetsbilden gör det. Det är precus frågan som du tog upp som du ska ställa din behandlare. Varför du är otrogen och har noll empati men är livrädd för samma svek av din man. Det kan de förklara. Vilka mekanismer osv. Ge dig verktyg att kunna lära dig att handla på ett annat sätt som är socialt accepterad. Känslomässigt också. Det kan vara så att du får öva in ageranden. Lära dig hur man beter sig även om du eg inte tycker det är knäppt. Du har kanske inte den förmågan naturligt i dig utan du måste lära dig. Snudd på att fejka så inte din omgivning klöser ögonen ur dig. 

Men allt detta kommer du att få hjälp med. Båga be om hjälp. Våga ta emot hjälpen också. Involvera fin man också. Han ska ha medalj för att han hänger med i svängarna. Anhörigstöd till honom. 

Ja att min man står ut efter 8 års otrohet, ilojalitet och ständig dramatik är ett under! Men en dag så kommer han få nog....som alla andra.

Han gör allt för mig, är trogen, lojal, generös och omtänksam. Det enda jag gör är att kräva att få all uppmärksamhet och vill vara nummer ett, och att få bort hans vuxna barn från hans liv. Han går inte i fällan, men vi bråkar ständigt om att jag vill att hans vuxna barn ska försvinna och bli självständiga så att jag slipper ha dem i närheten. Detta gör så ont i honom, och vi bråkar alltid om samma sak. Jag kan inte behärska mig, för jag tycker ju att det är onormalt att han har en 22 åring hemma boendes fortfarande.

Därför anser jag mig ha rätten till otrohet och iljojlitet och lögner. 

Och när barnet var bara 15-16 år gammal, vilka var då dina ursäkter for att känna dig ha rätten till otrohet och iljojlitet och lögner?

Då var det att de var bortskämda ungar som bor hemma och inte gör någonting, plus att de hatade mig, att de skulle bo hos pappan istället för hos mamman trots att jag och dem inte gick bra ihop. Ville liksom få bort dem, men lyckades inte. Så då tyckte jag också synd om mig själv.

Hur ska man tänka som normal person kring andras barn? Jag vet att majoriteten av kvinnor har svårt för andras ungar, så jag är inte unik alls. Däremot kan jag inte hålla tillbaka på mina känslor av hat för dem. Att de trots hög ålder beter sig som 11 åringar, när de borde ha flyttat hemifrån för längesen och haft mål i livet. Och VARFÖR vill de så gärna bo hos pappan när jag är där, som de hatar? De vill inte bo mer hos mamman som de älskar och som är singel. Varför?

Hur gör andra som är normala för att acceptera andras ungar?

Jag gissar att du har mer problem än vad som (delvis) framkommer. Ska definitivt inte sätta några diagnoser. Det hör din behandlande läkare. Har du själv funderat åt narcissist/sociopat-hållet. Tänker på din beskrivning av att du anser dig vara berättigad till att ljuga, vara otrogen mm. Har inte en tillstymmelse till ånger eller insikt om att det är tvärfel. Du skulle vara betjänt av vidare utredning, psykoedukation och fatta vad du gör som är moraliskt galet. Om du kunde ta ansvar för ditt handlande, hur du söndrar osv och avsluta relationen och leva själv. Du förtjänar inte din man. 

Tycker du att min man är bra, som låter vuxna barn som har fast jobb och inte betalar för sig i hemmet, gå före sin kärlek?

Jag vet ju inte! Vissa säger att han gör fel som inte gör en 22 åring självständig och satsar på sin kärlek och vissa säger att jag måste ha förståelse. Så det är inte så självklart.

Jag har antisocial personlighet (sociopat) och narcissistiska drag. Det skrev jag ju ifrån början, men ingen medicinering fungerar mot detta, säger min psykiatriker, utan jag behöver ändra mitt beteende och tankemönster, vilket är sjukt svårt.

Varför anser du att min partner är så bra? Han gör allt för mig, men ger mig inte det viktigaste, dvs att bo ihop, förlova oss eller gifta oss....dvs ge mig en känsla av att vi hör ihop efter så många år.

Fokusförskjutning. Igen. Orsaken till varför 22 åringen bor hemma får du faktiskt ta reda på. Finns säkert sina orsaker. Du har aldrig gjort något för att ta in hans barn i din flock. Bara onödiga hinder för dig att få det du vill. Du har aldrig tagit reda på vad din man vill och tycker. Det är egalt för dig. Han borde ha ställt av dig för mpnga år sedan. Själv- och sjukdomsinsikt är väldigt svårt för dig. Din psykiatriker har rätt att du inte kan medicinera bort dina tillkortakommanden. Enbart att lära och kopiera hur den gängse etiken/moralen fungerar. Du måste lära vid vilket beteende som är pk. Du kommer aldrig att förändras för det är din personlighetsstörning. Det kräver ett jävlar anamma och en genuin vilja att göra gott. 

*Så en fullt frisk person utan diagnoser hade tyckt att det var helt ok att vara särbos efter 8 år pga en 22 åring som vägrar lämna pappa? Eller menar du att om jag accepterat hans barn och bjudit in dem så hade jag bott med honom och dem utan problem sedan länge?

Låt pappan vara. Du kan aldrig bli viktigare för honom än hans barn. Eftersom du inte accepterar situationen så tycker jag att ska få vara fri att träffa någon som gör det.

Barnet var 14 för 8 år sedan? En full frisk person hade sannolikt lagt i vinn att skapa en relation med mannens barn. Finnas där som med vuxen medförålder. Finns ju en mamma men i bilden. En fullt frisk person skulle sannolikt flrsöka göra det bästa tillsammans med mannen. Att efter 8 år inte kommit längre än till särborelation är i längsta laget. Man kan dock välja att fortsätta att vara särbos. Inget fel i sig. Har du ens försökt lära känna hans barn? 
Kan det vara så att mannen inte vill att barnet ska flytta för då riskerar han få dig som sambo? Må han vara fullt medveten om dina eskapader. Knäpp är han om han hackar i sig dina lögner och otrohet. 

Fokusera på dina tillkortakommanden isf att slänga dynga på mannen och den unga vuxna. Som fö alltid kommer att komma först. 

Jag försökte ifrån början att vara trevlig och komma nära barnen, men de hade taggarna utåt ifrån första dag, så då gav jag upp och tyckte att de gjorde allt för att jag inte skulle bo där, när jag flyttade in. Därför flyttade jag ut för 3 år sedan, för att vara schysst mot dem att få vara med sin pappa. Jag hoppades ju på att särboskapet inte skulle vara för långdraget och pappan var emot särboskapet helt och hållet, men det var jag som stod på mig att det var det bästa för barnen och honom. Men nu börjar tålamodet ta slut. Ungen flyttar ju ALDRIG och min partner vill att jag flyttar in ändå, men jag vill inte in i det huset igen.

Det är väl inte så konstigt att de har taggarna utåt eftersom du hasplar ur dig allt du tänker.
Flytta inte in hos partnern, det kommer ingen bli lycklig av. Försök komma till rätta med dig själv och din bristande impulskontroll i stället. Kanske blir det bättre mellan er då, eller så hittar han någon som funkar med hans barn.

Har jag sagt att jag säger allt jag tänker till barnen? Nej du!

Mitt värsta problem är att det jag tänker i min hjärna, kan jag inte hålla inne med, utan jag måste direkt visa och säga vad jag tänker, vilket ofta sårar människor.

Dina egna ord - det var ju det här du började tråden med. Om det inte stämmer så har du ju inte det problem du beskriver, och det innebär att du nog helt enkelt är elak mot folk för att du vill.

Finns gränser för vad jag säger till hans kids. Nej har aldrig sagt något olämpligt mer än att jag varit rak med vad jag tycker.

Du påstår dig ha gränser för vad du säger till kidsen. Tvek på det. Du tror inte de märker hur du är och uttrycker dig i övrigt. Hur behandlar du mannen? Du beter dig som ett svin och skyller på psykisk oförmåga. Ja förvisso men du har noll insikt och tycker du har rätt att svina mn gud nåde om mannen skulle knulla bredvid. Det skulle du aldrig acceptera. Varför skulle han. Fortfarande fokusförskjutning. Du tror du är helt oskyldig. Avsluta relationen. Lev ensam med tillfälligt sex under tiden du går på behandling. Du ska inte ha relationer och utsätta andra för dina funktionsvariationer.