Varför kommer jag inte så bra kontakt med kristna människor/vänner, så som med icke troende?

När du talar om kristna, menar du alla kristna eller refererar du till någon frikyrka som tex Pingstkyrkan ?
Jag är med i Svenska kyrkan. Aktiv och troende medlem.

De som är med i en frikyrka som tex Pingstkyrkan upplever jag ibland som lite svåra att lära känna , för de lever ofta större delen av sitt liv inom kyrkan, de har alla sina vänner inom kyrkan. Deras barn umgås genom kyrkans aktiviteter och åker på läger med andra barn från Pingstkyrkan.
De kan uppleva som lite slutna gentemot dem som inte är med i samma kyrka.

Jag tycker inte att du ska umgås med dem du trivs med, även om de inte delar din kristna tro. 

Jag är kristen och aktiv i svenska kyrkan och jag umgås med folk jag klickar med oavsett vad dom har för bakgrund eller tro. Det är så äkta vänskap fungerar. 

Vill nån umgås med mig enbart för att jag är kristen tex blir jag ledsen. För då bedöms jag utifrån min tro och inte för den person jag är. Då läggs det förväntningar på mig som inte är rimliga. 

Min partner är inte troende men han älskar mig för den jag är. Och jag älskar honom för att han är en fantastisk människa, det behöver han inte Gud för att vara. 

Jag sållar inte bort människor för deras tro. Jag känner inte att jag 110 % måste välja ett specifikt kristet samfund och sedan ska hela mitt liv kretsa kring enbart det. Jag deltar i svenska kyrkan, equmenia, frälsningsarmén och pingstkyrkan. Mina barn är också delaktiga i t.ex. equmeniascouterna men sjunger i svenska kyrkans barnkör. Har du prövat vidga vyerna lite?

Med det sagt har jag även en stor krets av vänner som är helt okristna/ateister. En av mina bästa väninnor är ateist, vänsterpartist, vegan, feminist, skaffat barn på egen hand via donator o.s.v. som person. Kan jag inte vara vän med henne för att hon inte är kristen? Givetvis kan jag det! 

Jag är gift med en man som är uppvuxen katolik, men nu i vuxen ålder inte alls vet vad han ska tro. Han vacklar och har gjort det länge. Ska jag inte vara gift med honom för att vi inte delar exakt samma tro?

Förstår du vad jag menar? Jag har aldrig tänkt att jag BARA måste umgås med troende kristna av någon specifik inriktning. Jag umgås med alla jag klickar med!

Är kristen och med i en frikyrka. Umgås med både troende och icke-troende. Klickar med båda men kanske känner jag mig mer hemma bland mina kristna vänner. Umgås med dom du vill och trivs med. Finns ju ingen regel eller måsten där. 

Jag tror att du kanske behöver fundera på varför det är viktigt att kristna människor automatiskt måste vara samma sak som en vän ? 
Är en kristen människa lite finare och bättre än andra ? 

Eller handlar det mer om att du känna tillhörighet? Känna dig inkluderad i ett sammanhang?  Höra hemma nånstans?  För det handlar ju i så fall ingenting om VAD man är utan om VEM man är.  Gemenskap, tillhörighet  och familjeanda kan man känna med människor man klickar med oavsett bakgrund.  Det handlar just om personkemi. 

Självklart kan du hitta hem inom kyrkan också men då kanske du behöver fokusera på något du själv brinner för som du kan engagera dig I och den vägen hitta likasinnade som du har större chans att bli vän med. 

Jag har inga som helst problem med att ha vänner som inte är troende. Tvärtom, jag föredrar människor jag verkligen klickar med ? och det är oftast de som inte är troende.

Icke troende kvinnor får mig att känna mig attraktiv och värdefull som jag är. Med männen är det en annan slags gemenskap; vi har kul tillsammans och skapar en riktigt bra social stämning.

Jag rör mig ofta i miljöer där det finns fler icke troende, till exempel ute på stan eller på krogar. En kväll promenerade jag runt när klubbarna började öppna, även om jag inte gick in på någon. Jag funderade på att besöka en dansklubb, men istället fortsatte jag att bara vandra runt en stund innan jag gick hem.

Igår besökte jag min gamla kampsportsklubb. Det var inte bara för det sociala, utan för att jag hade tid att delta i ett litet event de höll. Efteråt reflekterade jag över hur jag alltid verkar få så bra kontakt med icke troende människor.

På jobbet har jag inte direkt några vänner jag umgås med privat. Men en dag åt jag middag med en kollega efter jobbet och vi bytte nummer. Jobbet ger mig dessutom en boost av självförtroende; vi har regelbundna möten där vi får feedback på vårt arbete. Att höra om mina goda egenskaper stärker verkligen min självkänsla.

När jag arbetade inom servering hade vi inte sådana möten med chefen. Däremot fick jag ofta höra från både chefer och gäster hur trevlig jag var och hur bra bemötande jag gav. Nu jobbar jag inom en helt annan bransch, men det är samma sak ? jag får fortfarande höra att jag ger bra kundservice och att jag har en viss charm.

Men dessa positiva kommentarer kommer aldrig från kyrkan eller mina kristna vänner. Där känner jag mig istället ofta utanför och oattraktiv, och det är sällan någon kvinna där visar intresse för att prata med mig.

Som troende hoppas jag såklart på att hitta kärleken med en kristen kvinna, men jag börjar tappa hoppet om det. Kanske är det dags att acceptera tanken på att leva med någon som inte delar min tro, som jag läst om i ett annat sammanhang.

När jag var yngre och icke troende fick jag ofta bekräftelse på att jag var attraktiv. Nu funderar jag ibland på om det är åldern som gör att jag känner mig mindre attraktiv.

Det kanske låter som om det här inlägget handlar om min strävan efter att känna mig attraktiv, men egentligen handlar det om något större. Jag har bara lagt märke till skillnaden i hur jag upplever relationer mellan troende och icke troende, och det får mig att fundera mycket över varför det är så.

Låter lite konstigt. Men de flesta i Sverige är ju inte troende kristna så om du begränsar dig till troende kristna för vänskaper och relationer , får du ju väldigt få personer att välja på. Så bredda dig och fundera inte på om de är troende eller inte. 

Du övertänker. Vad tror du om samtalsterapi? Du verkar ha otroligt många funderingar och svårigheter i livet.