Att ta paus eller göra slut helt?

Det vore bra om man visste om det handlar om vuxna barn som är klara med gymnasiestudier och har jobb, eller vuxna barn som högstadiet? 

Självklart kommer han inte offra sina barn. Det skulle nog ingen par terapeut råda honom att göra heller.  Den ENDA som vill det är du.

Glöm paus, gör slut! Punkt!

Vad är det för situationer som skapar kaos mellan dig och barnen? Och i vilka situationer tycker du att sambon ska prioritera dig före barnen ?

Jag kan förstå båda era åsikter, men just det här beteendet skulle göra att jag tappade all respekt och kärlek för min partner. Ovilja att försöka förstå, diskutera, resonera eller vilja min partner väl skulle vara dealbreakers.

I sakfrågan kommer det också vara svårt att mötas, det verkar ju ganska infekterat. Och om din relation till barnen inte är särskilt bra så kommer det bli problem även om de flyttar hemifrån. Du skriver själv att han är familjeman och så småningom blir det kanske barnbarn och han vill då tillbringa mycket tid med dem och med sina barn. Ni är nog helt enkelt för olika i era prioriteringar och om det dessutom gått snett i relationen mellan dig och hans barn tro jag att det kommer att bli svårt.

Sen tror jag faktiskt att du måste bestämma dig på riktigt. Du verkar må riktigt dåligt kring detta, men hänger dig ändå kvar och verkar nu tänka att du via en paus ska få honom att förstå. Kanske ska du själv prata med någon för att få hjälp med dina gränser.

Eh, man kan och ska ALDRIG få en man att välja bort sina barn. Vem vill ens ha en man som gör sånt?

Jag vill inte bli prioriterad före barnen, men det är mer att jag väntat ett helt decennium på att de ska bli vuxna och kanske flytta, och nu när tiden varit inne i över 2 år men barnen är kvar, så blir det liksom för mycket. Jag har bott i deras hus och det är väl därför det inte fungerat så bra, för de har känt att jag inkränktar på deras hus och kommer in i en familj som är deras och inte min. Jag har alltid känt mig utanför och som en inneboende och de har aldrig tyckt om mig eller accepterat mig. Därför det vore skönt att äntligen få vara bara jag och min partner utan barn som ständigt hatar och irriterar sig på mig och min närvaro.

Med all respekt men är det inte du som skrivit tidigare om detta och fått samma råd då som nu? Känner igen denna historia om att du bott där. 

Varför inser du inte vad du måste göra?

Han vill inte leva med dig. Punkt 

Du har väntat ett helt decennium? 
Det är ingen skillnad nu och då?
Då vet du hur din framtid med mannen ser ut.
Beklagar. 

Du säger att kärleken finns där. Gör den verkligen det, eller är det bara vana, rädsla för att bli ensam och tankarna på det förflutna som talar?

För du skriver att han tycker att du saknar empati och förståelse och är en egoist. Du tycker å andra sidan att han är tråkig, envis och oföränderlig.

Det låter inte som kärleksord i mina öron.

Du beskriver en ohållbar situation som pågått i TIO år och att du inte alls har det förhållande du skulle vilja ha. Samt att han är helt obeveklig till förändring.

Då är diagnosen att det är stendött och hopplöst. Vill man inte sträva mot ett gemensamt mål, är det så.

Gör slut och gör dig lycklig.

Jag menar bara på att det borde väl vara någon skillnad om barnen är vuxna nu jämfört med när de var små och han var tvungen att bo kvar pga barnen och anpassa sig efter dem. De flesta av hans vänner som är en kärnfamilj har jämngamla barn som hade fått bo kvar hemma hur länge de vill, men 99% har ju flyttat ut så att föräldrarna nu kan flytta och satsa på varandra och vuxenlivet. Det är ju det jag har väntat på, vilket inte är onormalt i någons värld. Så nej trodde verkligen inte att jag har väntat förgäves, för någon gång i livet så måste väl ungarna flytta ut? Eller tror ni inte det?

Glömde svara!

Kärleken finns där, så vi båda två bara blir som två barn och älskar att vara tillsammans, attraheras av varandra och pratar om hur vi ska bo ihop igen etc.

Men så blir jag irriterad ständigt på att barnet bor kvar etc etc och då bir det bråk och han kallar mig oförstående för hans situation som han befinner sig i..men jag har ju väntat så länge.

Jag är ledsen men det finns ingen kärlek alls i detta utan det han gör är ren manipulation.  Han fick dig att flytta ut och nu ser han till att du inte kommer tillbaka. 

Varför förstår du inte? 

Är jag verkligen så blind? Tror inte jag är så dum att jag skulle stanna och vänta på en man om jag inte visste att han älskade mig.

Han visar tydligt att det inte finns så mycket kärlek för dig. Låter mer som att han är konstant less och irriterad på dig. Sen om det "bara" beror på hur illa du ser på hans älskade barn eller om det även finns annat som spelar in vet nog bara han själv?

Annars hade han sålt huset, gått på parrådgivning med dig, försökt få dottern att flytta hemifrån och kämpat för er relation.  Vad av detta gör han? Mer än att ni bråkar konstant. 

Hur ofta träffas ni? Träffar han andra tror du? Letar efter nån som passar bättre.

Tror han älskar mig, för annars hade han aldrig stått ut med allt vi varit igenom genom åren. Han borde ha lämnat mig för länge länge sen om där inte fanns kärlek efter allt som jag har gjort mot honom.

Därför stämmer inte det du skriver. 

Han är fullt medveten om att han har konstiga och annorlunda barn, och erkänner det tom för mig, att han jämför med andra och hade velat att dottern var lite mer som andra och flyttade hemifrån, men vad ska han göra? Han kan inte kasta ut henne och det håller jag med om. Därför jag ibland känner mig taskig och blir kvar. Men så länge hon är kvar så kan inte jag vara kvar och då får han panik och gör allt för att jag inte ska lämna honom. Han vill bo ihop mer än något annat och vill att jag flyttar in till varje pris, men jag kan ju inte bo där så länge dottern bor där. Så allt stämmer inte som du skriver.

Finns inget som heter paus. Man kan inte pausa känslor och förhållande. Det är ingen film. Antingen krigar man på eller så går man skiljda vägar 

Självklart kan han bokstavligen slänga ut dottern genom att göra just det med att fixa bostad åt henne ,be henne flytta till mamma, en kompis eller helt enkelt bara sätra ner foten och be henne växa upp och bete sig som vuxen. 
Varför gör han inte nånting alls? 
Jo han vill inte. 
Han väljer att kasta ut dig istället och får perfekt ursäkt för att slippa ta tag i saken genom att flytta fokus från dottern till dig. Nu ät du ute från bostaden och han kan välja att strunta i både dig och dottern.
Tycker du själv att det är kärlek?  

Han har haft 10 år på sig och allt han gjort är att få ut dig.  Är det kärlek tycker du? 

Ingenting han gör är gjort av kärlek . Han anstränger sig inte ett skit för varken dig eller dottern utan svarar med att bråka med dig och driver dig längre och längre bort från honom.  Tycker du att det låter som kärlek?  

Han är manipulativ . 

Möjligt att han nån form av kärlek till sina barn, men noll när det gäller ts. Tyvärr