Att ta paus eller göra slut helt?

Vi har varit ett par i nästan ett decenium, har inga gemensamma barn utan jag har ett vuxet barn som är utflyttat och han har 2 vuxna barn som fortfarande bor hemma vv. Vi har provat att bo ihop i flera år, men det fungerade inte, eftersom det var hans bostad. Därför blev vi särbos istället och har varit nu i flera år. Vi vill båda flytta ihop till något gemensamt, men det är problem eftersom hans barn fortfarande bor hemma.

Vi har en stark attraktion till varandra, har trevligt, lugnt och bra ihop när vi är ensamma, men så kommer hans barn och allt blir kaos igen.

Det är svårt för oss båda att lämna eftersom kärleken finns där och vi trivs så bra ihop, samtidigt som det andra med hans barn tär på oss och boende situationen. Han är en familjeman och jag är en relationskvinna.

Han tycker att jag saknar empati, förståelse och är egoist. Jag tycker att han är tråkig, envis och oföränderlig.

Är det värt att vänta på trots att jag håller på att bli galen? Ska vi ta en paus på en månad där vi båda vet vad som förväntas av den andra om vi vill återgå till förhållandet igen? Eller ska vi helt enkelt bryta och försöka hitta någon som passar oss båda bättre?

Tror ni på att detta kan ändras?

Anonym (undrar) Trådstartaren

Tue 24 Sep 2024 15:06

#2

Fjäril kär skrev 2024-09-24 14:59:25 följande:

Det viktigaste i detta är om ni vill ha er vilja igenom eller om ni är villiga att kompromissa och gemensamt hitta lösningar?
Har det gått prestige i frågan eller kan ni göra avbön och börja om med nya infallsvinklar?

Kan ni inte mötas med siktet inställt på lösningar så är det rätt omöjligt att komma vidare och då hjälper inte en paus eftersom båda två kommer hoppas att den andra ska ge sig..

Fundera på saken båda två ...

Det blir ett krig när jag tar upp mina behov av hur jag önskar att vår relation såg ut, dvs i tvåsamhet, han och jag. Han exploderar och kallar mig för egoist och oförstående narcississt. Det blir att han skyller över allt på mig, när det inte är det det handlar om när jag ställer frågan. Så vi kommer ingenstans. Jag frågar honom moget. Vad vill du och hur ser du på vår framtid? Sedan vill jag att jag ska säga vad jag vill och hur jag ser på vår framtid. Då blir han galen och vill inte prata om det utan skyller ifrån sig direkt på mig och hur dålig jag är. Detta har lett till att jag inte ser någon lösning för oss. Jag får inte min talan hörd och vi kan inte mötas halvvägs som jag önskar.

Därför har jag bett om en paus. Men är rädd för att efter denna paus så kommer han fråga om jag gått till psykolog och fått hjälp med förståelse och empati för honom. Och jag kommer att fråga om han tänkt till angående gemensam bostad. Det krävs nästan att man faktiskt går vidare på riktigt för att han ska vakna och förstå innebörden. För det är först då han brukar agera på ritkigt.

Därför vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga med en så inrutad person?

Anonym (undrar) Trådstartaren

Fri 27 Sep 2024 12:45

#6

Dexter dot com skrev 2024-09-24 18:48:40 följande:

Det låter ju som ni mer behöver lära er att kommunicera och lyssna på varandra än en paus. Testa parrådgivning .

Känns som att han är rädd för parrådgivning för att de kommer säga saker vi måste tänka på och göra, som inte han vill eller är beredd att offra, så som tex sina barn.

Anonym (undrar) Trådstartaren

Mon 30 Sep 2024 09:39

#16

Anonym (Ro) skrev 2024-09-27 18:22:05 följande:

Vad är det för situationer som skapar kaos mellan dig och barnen? Och i vilka situationer tycker du att sambon ska prioritera dig före barnen ?

Jag vill inte bli prioriterad före barnen, men det är mer att jag väntat ett helt decennium på att de ska bli vuxna och kanske flytta, och nu när tiden varit inne i över 2 år men barnen är kvar, så blir det liksom för mycket. Jag har bott i deras hus och det är väl därför det inte fungerat så bra, för de har känt att jag inkränktar på deras hus och kommer in i en familj som är deras och inte min. Jag har alltid känt mig utanför och som en inneboende och de har aldrig tyckt om mig eller accepterat mig. Därför det vore skönt att äntligen få vara bara jag och min partner utan barn som ständigt hatar och irriterar sig på mig och min närvaro.

Anonym (undrar) Trådstartaren

Tue 1 Oct 2024 08:29

#20

Hjelm skrev 2024-09-30 16:01:09 följande:

Du säger att kärleken finns där. Gör den verkligen det, eller är det bara vana, rädsla för att bli ensam och tankarna på det förflutna som talar?

För du skriver att han tycker att du saknar empati och förståelse och är en egoist. Du tycker å andra sidan att han är tråkig, envis och oföränderlig.

Det låter inte som kärleksord i mina öron.

Du beskriver en ohållbar situation som pågått i TIO år och att du inte alls har det förhållande du skulle vilja ha. Samt att han är helt obeveklig till förändring.

Då är diagnosen att det är stendött och hopplöst. Vill man inte sträva mot ett gemensamt mål, är det så.

Gör slut och gör dig lycklig.

Jag menar bara på att det borde väl vara någon skillnad om barnen är vuxna nu jämfört med när de var små och han var tvungen att bo kvar pga barnen och anpassa sig efter dem. De flesta av hans vänner som är en kärnfamilj har jämngamla barn som hade fått bo kvar hemma hur länge de vill, men 99% har ju flyttat ut så att föräldrarna nu kan flytta och satsa på varandra och vuxenlivet. Det är ju det jag har väntat på, vilket inte är onormalt i någons värld. Så nej trodde verkligen inte att jag har väntat förgäves, för någon gång i livet så måste väl ungarna flytta ut? Eller tror ni inte det?

Anonym (undrar) Trådstartaren

Tue 1 Oct 2024 08:31

#21

Anonym (undrar) skrev 2024-10-01 08:29:11 följande:

Jag menar bara på att det borde väl vara någon skillnad om barnen är vuxna nu jämfört med när de var små och han var tvungen att bo kvar pga barnen och anpassa sig efter dem. De flesta av hans vänner som är en kärnfamilj har jämngamla barn som hade fått bo kvar hemma hur länge de vill, men 99% har ju flyttat ut så att föräldrarna nu kan flytta och satsa på varandra och vuxenlivet. Det är ju det jag har väntat på, vilket inte är onormalt i någons värld. Så nej trodde verkligen inte att jag har väntat förgäves, för någon gång i livet så måste väl ungarna flytta ut? Eller tror ni inte det?

Glömde svara!

Kärleken finns där, så vi båda två bara blir som två barn och älskar att vara tillsammans, attraheras av varandra och pratar om hur vi ska bo ihop igen etc.

Men så blir jag irriterad ständigt på att barnet bor kvar etc etc och då bir det bråk och han kallar mig oförstående för hans situation som han befinner sig i..men jag har ju väntat så länge.

Anonym (undrar) Trådstartaren

Tue 1 Oct 2024 15:11

#23

Anonym (Granbarr) skrev 2024-10-01 09:51:05 följande:

Jag är ledsen men det finns ingen kärlek alls i detta utan det han gör är ren manipulation. Han fick dig att flytta ut och nu ser han till att du inte kommer tillbaka.

Varför förstår du inte?

Är jag verkligen så blind? Tror inte jag är så dum att jag skulle stanna och vänta på en man om jag inte visste att han älskade mig.

Anonym (undrar) Trådstartaren

Tue 1 Oct 2024 16:35

#25

Anonym (Yes) skrev 2024-10-01 15:17:36 följande:

Han visar tydligt att det inte finns så mycket kärlek för dig. Låter mer som att han är konstant less och irriterad på dig. Sen om det "bara" beror på hur illa du ser på hans älskade barn eller om det även finns annat som spelar in vet nog bara han själv?

Annars hade han sålt huset, gått på parrådgivning med dig, försökt få dottern att flytta hemifrån och kämpat för er relation. Vad av detta gör han? Mer än att ni bråkar konstant.

Hur ofta träffas ni? Träffar han andra tror du? Letar efter nån som passar bättre.

Tror han älskar mig, för annars hade han aldrig stått ut med allt vi varit igenom genom åren. Han borde ha lämnat mig för länge länge sen om där inte fanns kärlek efter allt som jag har gjort mot honom.

Därför stämmer inte det du skriver.

Han är fullt medveten om att han har konstiga och annorlunda barn, och erkänner det tom för mig, att han jämför med andra och hade velat att dottern var lite mer som andra och flyttade hemifrån, men vad ska han göra? Han kan inte kasta ut henne och det håller jag med om. Därför jag ibland känner mig taskig och blir kvar. Men så länge hon är kvar så kan inte jag vara kvar och då får han panik och gör allt för att jag inte ska lämna honom. Han vill bo ihop mer än något annat och vill att jag flyttar in till varje pris, men jag kan ju inte bo där så länge dottern bor där. Så allt stämmer inte som du skriver.

Att ta paus eller göra slut helt?

INNEHÅLL