Vår nioåring och det sociala

Vi har en son som snart fyller tio år. Han är smart och social, men samtidigt har han alltid varit självmedveten samt motsträvig till organiserade aktiviteter. Självmedveten som i att han sen han var liten, typ tre år, vägrat byta om inför andra än oss föräldrar, vilket gjorde honom väldigt motsträvig till badhus, och nu är han den i klassen som är sämst på att simma (hans pappa tar honom till badhuset ibland för att öva). Självmedveten också som i att han aldrig velat rita inför andra (och fått rita bakom en tygskärm i klassrummet). Motsträvig som i att han i många år protesterat mot att gå på olika aktiviteter. Senaste året har det dock blivit lite bättre, men det är inga lagsporter eller nåt där han upplever gemenskap.

Nu säger han att han inte har några riktiga vänner. Ibland kommer nån av hans klasskompisar till oss, men det är mer sällan nu än för nåt år sen. Vår son säger att alla andra liksom har sina gäng eller bästisar utom han. Han pratar mycket med de vuxna på fritids, spelar discgolf e.d. med dem. Han har alltid gillat att prata med vuxna, redan på förskolan sade de att han var en så bra samtalspartner. Vad jag kan se har han alltid varit snäll mot andra barn, och några av hans klasskamrater har nån gång i förbifarten sagt till mig att han är så rolig och knasig. Men nu sade han att det är flera i klassen som inte tycker om honom. Jag vet inte varför, han är en av få pojkar som har lite längre hår och han ogillar fotboll till skillnad från flera andra pojkar, vet inte om det kan ha nåt med saken att göra eller om det är nåt helt annat.

Han pratar också om pengar. Han har aldrig varit sån som tjatar om att få saker, men nu har han uttryckt att han är en av få i klassen som inte har mobil än. Han ska nu få min gamla mobil (smarttelefon), men är tydligen lite orolig för att den inte är lika modern och fin som vissa klasskamraters mobiler.

Vad kan vi som föräldrar göra?