Ovalt självständig/övergiven som barn, omöjligt att ha relationer som vuxen?

Har du fått hjälp att bearbeta detta? 

När jag var liten fick jag ofta vara ensam hemma. Ibland av mer giltiga skäl, min mamma var ensamstående och jobbade i vården både kvällar, nätter och helger, så från ungefär 4 års ålder fick jag ofta klara mig själv. Förskola och lågstadie låg bara tvärs över gården/gatan så jag kunde till och med gå dit själv.

När jag var 11 blev vi vräkta från lägenheten där vi bodde, mammas lösning då var att jag fick flytta, ensam, till lantstället som hon ärvt, hon själv flyttade in hos sin dåvarande kille. Sedan dess har jag faktiskt inte pratat med henne annat än på våra födelsedagar och till jul och kanske någon gång till på året. Hon satte in pengar på ett kontokort till mig för alla mina utgifter tills jag började tjäna egna pengar vid 16. Jag har alltid fått klara allt praktiskt själv. Städa, tvätta, handla, laga mat. Missade jag någon av bussens tre avgångar på hela dagen så fick jag gå eller cykla 1,5 mil till skolan. Eller ta sparken eller skidorna på vintern.

Detta har gjort att jag kanske är övermåtta självständig. Jag har svårt att inte ta erbjudanden om hjälp som en förolämpning. Jag har svårt för att bli bjuden på saker. Och jag har svårt för relationer. Jag är 25 och alla försök till att bli ihop med någon har misslyckats, för att jag inte kan släppa kontrollen antar jag. Det tar inte lång tid innan alla killa springer åt andra hållet.

Är jag skadad för alltid?

Vilket svek av föräldrarna. 

Förhållande kan vara svårt för alla men det betyder inte att du är skadad. 

Massor som gillar att du kan klara dig själv, inte vill bli bjuden etc

Fortsätt så ska du se att du lyckas.

"Whether you think you can or  you think you can?t, you're right"
Ford

HUUR märkte inte t.ex skolan att du bodde själv? år 2010?

HUUR märkte inte t.ex skolan att du bodde själv? år 2010?

Nu har inte jag jobbat i skolan så länge men jag skulle säga att jag har ganska bra koll på ungefär hur, var, och med vem de flesta av mina elever bor. Jobbar på mellanstadiet, pratar ofta med barnen om lite allt möjligt. Såklart att det är möjligt att någon totalt ljuger för mig och skolan eller så, men känns konstigt att man inte ens skulle misstänka nåt då?

Tvingade din mamma dessutom dig att ljuga om hur du bodde?

Nu är väl inte tråden till för att nysta i HUR det blev såhär eller hur det kunde fortgå, egentligen. Utan hur du tar dig framåt. Terapi solklart, säger jag. Bearbeta hur så många vuxna runt dig kunde svika dig så.