Separera pga barnens bråk?

Har de egna rum? 
Är ni tydliga med era konsekvenser? "Om du är dum mot olle så väljer du bort ipad-tid".  Förtydliga  vad allt ni säger innebär: att vara snäll och lyssna är väldigt brett. Sätt er ner och prata med varje barn enskilt så de får berätta  vad de tycker är svårt. 
Gör ett "kontrakt" eller en belöningstrappa- jobba med att belöna  det goda beteende istället för att uppmärksamma  enbart det dåliga.

Många barn i den åldern sitter still för mycket. Försök att röra på er tillsammans. Promenad/cykeltur etc. 

Lösningen är ju att dessa tre unga damer skaffar sig egna bostäder. 

Se till att en vuxen ägnar sig åt barnen. Sysselsätter barnen, pratar med dom osv
Den andra vuxna kan laga mat / dammsuga mm

Såhär. Syskon är på varandra. Det ingår. På precis det viset du beskriver. Det ska jävlas och ofta går det överstyr när ingen vuxen avbryter. 
Ni har många barn, dessa barn vill alla ha uppmärksamhet av er vuxna. Det leder till konflikter. 

Har dom aktiviteter efter skoltid?
Hittar ni på saker med bara ett barn åt gången? 
Inför familjeråd. Vore väl kul att planera utflykter tillsammans. Ingenting behöver bestämmas på plats, men låt alla bli hörda och komma med idéer. Sen kan ni vuxna planera något kul utifrån det ni hör. 

Ni kan inte förvänta er en konflikfri vardag. Det ingår med kids som växer upp. En kan vara mycket! Ni har fyra. 

Men ni som vuxna kan kontrollera hur mycket det bråkas och på vilket vis. Skit tråkigt att hela tiden behöva säga till. Men det ingår. 

Saker som styrs av er uppfostran skuldbelägger ni alltså barnen med? Är det här tanke ni delar med er av till dom?

Skärp er för helvete. Gick du på Instagram versionen när du bildade din uppfattning om hur det är att ha barn? 

öh? När jag var som din yngsta köpte jag ett hus i obyggden, eftersom det var omöjligt att köpa i nån större stad. Jag renoverade, sålde, gjorde samma sak igen några gånger tills vi kunde köpa i närheten av stan. Jag skaffade barn vid 23.

Min poäng är, i den åldern ska man vara självgående, och vara ute på sin egen väg.. Om inte mindre än tre bor hemma i vuxen ålder lär man nog se över vart det gick fel?

Så här är det ju. Fyra barn så tätt. Det blir stor konkurrens när fyra små barn allihop har stort behov av sina föräldrar. 

Hur mycket jobbar ni, TS? Om ni jobbar heltid skulle jag rekommendera att ni går ner till 75% istället, båda två. Era barn behöver er tid och närvaro. 

Mycket bra förslag. Ge alla barn egen tid med mamma och pappa!
Se till att barnen får mycket lugn och ro och massor av tid med och kärlek från er föräldrar så kommer de må bättre och vara trevligare mot varandra. De äldre barnen behöver också stimulerande fritidsaktiviteter som ni föräldrar antagligen måste skjutsa till och engagera er i, så att gå ner i arbetstid låter som en lösning. 

De har inte 4 barn, de är fyra i familjen med TVÅ barn. 

Har de verkligen 4 barn?
Jag läser att de är 4 i familjen med 2 barn...

Mer tid för barnen är ändå ett bra förslag.

Är det sådant bråken handlar om?
Det är ju där ni föräldrar ska sätta stop direkt och inte låta det eskalera. Börjar tjafset om sugrör tar ni sugrören och ger barnen vars ett med tydliga direktiv att detta gäller annars åker vi direkt hem. 
Sätt gränser, var tydliga, uppfostra!

Ja, så var det ju! Blev förvirrad av ett inlägg. 

Ja, själv har jag bara två barn och vi jobbade 75% i rätt många år. 

Be dem alla flytta ut så att du får lugn och ro. Alternativt hittar du ett nytt eget boende och lämnar dem kvar i lägenheten/huset. 

Jag skulle vägra bo med vuxna människor som beter sig på det viset. 

Frågor rörande barnuppfostran lockar alltid fram en massa stolpskott som tror de kan allt för att deras barn var lätta att uppfostra. Vissa barn är inte det. Säg till på skarpen säger förståsigpåaren. När man gjort detta dagligen i flera år utan förändring? När man inser att barnet inte klarar av sin impulskontroll och snarare riskerar att få men av allt skäll eller föräldrarna går på knäna för att de försöker få ihop en dräglig familjetillvaro. Ska man fortsätta då för att dessa hobbybarnpsykologer minsann vet att det är föräldrarna det är fel på?

Givetvis inte. Ni måste hitta något som gör att er vardag fungerar. Det är det bästa för barnen. Kanske kan ni få hjälp från vården på något sätt? Dock är det ett råd som många ger utan att de verkar vara medvetna om hur svårt det är att få adekvat vård och även när du blir accepterad kan det vara år av väntetid. Känner ni att ni går sönder i vardagen är ni givetvis inte de bästa föräldrar ni kan vara. Ingen är det. De som tror att de hade varit det har bara inte befunnit sig i den situationen. Då behöver man leta sätt att bryta den destruktiva spiralen. Om ni tror att hyra en liten lägenhet under en period och bo där växelvis kommer funka så säger jag bara kör på. Hur skulle barnen kunna ta skada av det? Kanske funkar det och ni kan sakta börja flytta tillbaka igen redan efter några månader eller så fortsätter de bråka konstant när de ses även om de bor isär och då kanske det faktiskt är bäst för dem att bo isär under en längre period.

Lycka till och lyssna inte på en massa dömande människor som inte vet vad de talar om.

Och jag har sett en hel del föräldrar som har helt "normala" barn som får hålla på vind för våg för att föräldrarna saknar förmågan att sätta gränser och ha vanlig hederlig basic uppfostran. 

sen spelar det ingen roll om barnet saknar impulskontroll, har en npf diagnos eller inte - alla barn mår bra av tydliga gränser och föräldrar som är närvarande och uppfostrande. Det betyder inte att man skäller.

Jag kan inte heller minnas att TS någonstans har skrivit att barnen har några bekymmer som att de saknar impulskontroll. Det skrevs att barnen tjafsar om allt.