Svår situation som upprepar sig

Barnens pappa anser att han har rätt till 250kr av barnbidraget för att han har ena barnet under helger. Då halva barnbidraget redan kommer till pappan är jag beroende av att han skickar över resten? Dock så åker ju inte barnet varje helg och åker han så kommer han lika snabbt tillbaka. Andra barnet är 18 så denne gör som den vill. Pappan tycker oxå att det inte behövs mer pengar till mig då han anser sig stå för halva kostnaden av barnets utgifter som veckoeng , kläder, aktiviteter osv men det blir inte så i praktiken då han är väldigt strikt med vad som får/ska inhandlas . Tex hårklippning tyckte han inte skulle kosta över en viss peng så det billigaste alternativet var för dyrt tyckte han och då skickade han bara det som han ansåg rimligt och jag fick lägga mellanskillnaden. han Tycker ett par skor räcker att köpa trots att sonen sliter De med hälsan. då får jag köpa när skor går sönder. Han jobbar konstant och kan nästan aldrig svara i telefon vilket gör att jag får skicka pengar för resor hem till honom .. sen kostar ju maten mer hos oss eftersom barnen är mer hos oss men det struntar han i. Då tror han jag är ego och girig Om jag ber om pengar och barnen kan visst va hos honom?. Ja men de vill ju inte 😆

Jag lider verkligen med dig, och jag förstår att du mår dåligt av detta - men, det är inte du som hamnar i kläm. Det är dina barn. Glöm inte det. Du har valt den här mannen, och väljer du att stanna med honom så är det ... just det: ditt val. Det har under dessa år hela tiden stått dig fritt att lämna, men i stället väljer du att inte bara stanna, utan dessutom skaffa barn med den här (förlåt) vidrige mannen. Jag är lessen att jag låter hård, men du behöver vakna upp ur din självömkan och göra nåt åt situationen - om inte annat så för dina barns skull. Men det är "bara" att stanna kvar i en relation som skadar dina barn? Som gör dig olycklig? Jag vet att det är svårt att våga ta steget till förändring i en sån här situation; jag vet att det är lätt att känna sig tryggare med det man har, även om det man har är en katastrof ... men det är en falsk trygghet. Allting går att ordna, och även om livet kanske blir praktiskt knöligare om du lämnar, så är det värt det för dina barns (och ditt!) välmående. Äger du och mannen dessutom huset tillsammans så har du ju ett ekonomiskt tillskott där; utöver att betala underhåll får han ju köpa ut dig, alternativt att ni sätter upp en avbetalningsplan, om han inte har råd med hela summan på en gång. Och pappan till dina äldre barn får du ju se till betalar det han ska (se även #3, som slår huvudet på spiken). 

Som sagt: jag är lessen att jag är hård, men du behöver verkligen vakna. Tyvärr räcker det ju inte med att en främling på nätet säger detta till dig; du kommer inte magiskt att lämna honom bara för att jag säger det ... men kanske, kanske att du iaf börjar tänka lite, lite grann på om det trots allt finns en möjlighet att lämna, i stället för att bara avfärda det som omöjligt. Kanske, kanske börjar du iaf titta lite på möjligheterna; prata med dina närstående; se vem som kan hjälpa dig och barnen. Jag hoppas verkligen det.

Ok, av någon anledning syntes inga av inläggen efter #3 när jag svarade på detta, så jag inser nu att situationen inte riktigt är som den beskrivs i trådstarten ... Barnen är stora (och måste ha varit relativt stora redan när du och nuvarande partnern flyttade ihop, med tanke på att det bara var några år sen) och partnern är betydligt mer medgörlig än vad som beskrivs i ts. Han är inte det monster som trådstarten ger sken av, som bara vill ha barnen ur vägen och anser att han ska ha dig för sig själv. Inte heller ställer han orimligt höga krav på barnens beteende - att barnen har taskig attityd när de är så pass stora är ett problem som ligger hos dem (eller rättare sagt: i din uppfostran), inte hos honom, och nej - man ska inte behöva välja sina strider när barnen är så pass stora; då ska de ha hunnit mogna tillräckligt för att kunna bete sig ordentligt. Det stora problemet här är ju just att ditt ex inte betalar det han ska. I väntan på att handläggningstiden ska ta slut är ju lösningen som jag ser det att barnen trots allt får bo mer hos sin pappa. De för som sagt så pass stora så de klarar av att tvingas utan att få några men av det - som nån annan sa: att dela rum vv är inte hela världen, så är det det enda problemet för dem kan de stå ut med det. Helt annan sak om de hade varit typ under 10 (vilket jag ju trodde); då hade risken varit mkt stor att de hade tolkat detta att de måste åka till pappa som att du väljer din nuvarande partner framför dem, att de är oälskade och att du inte vill ha dem hos dig. Helt annan sak.

Ja jag kan väl erkänna att jag var rätt ledsen och sur när jag skrev inlägget och la inte in att min partner såklart gör väldigt mkt för mina barn oxå. Han ger det som deras pappa inte ger, tid och pengar och engagemang. Han hämtar lämnar från kompisar, fritidsaktiviteter, kollar matcher, om det hänt något i skolan, om de behöver hjälp osv . Vi ser till att de har allt som de behöver i vardagen men även resor under sommaren och lov. Det han kräver tillbaka är respekt och egentid då och då när sonen enligt schemat ska åka till sin pappa . Problemet är att sonen vägrar . Jag försöker luska ut varför han vägrar och just nu verkar det handla om kompisar och att ?det inte känns bra där?. Att han inte har någon att umgås med där borta . Pappan tvingar inte honom att komma och då är det jag som är den onda som hela tiden tvingar . Pappan håller honom inte kvar heller när han väl kommer dit så han är ju lika snabbt tillbaka igen . Ibland orkar vi inte ta tjafset så då är han bara borta någon dag eller så kan det gå någon helg emellan . Så han är ju i princip hos oss hela tiden. Precis som hans äldre syskon. 

Är det för sent att göra abort? Annars hade jag absolut gjort det. Aldrig att jag satt fler barn till världen under de omständigheterna. 

Du skulle lämnat för länge sedan, inte blivit gravid. 

Ja, nu har du en idiot till pappa till det yngsta barnet. 

Så två karlar som barnen inte gillar har du lyckats hitta. 

Du har ju valt det själv, så varför ska man vara förstående mot dig? Om du inte vill leva med henne så lämna istället för gnälla. 

Tänk om livet var svart eller vitt, ja eller nej, lämna eller inte lämna. Tänk om livet verkligen var så enkelt. jag gillar inte slit och släng mentaliteten som det svenska samhället har alldeles för mkt. Skaffa barn , passar sig inte, skiljer sig och upprepning. Vissa relationer och saker är värda att laga istället för att kasta. 

Du är ju själv inne på relation nr 2 där det finns gemensamma barn. Du skulle kanske stannat med den första och lagat den relationen istället för att lämna. Nu har du problem i din andra.
Om du vill laga denna relationen så se till att exet gör rätt för sig ekonomiskt. 

Det här är ju inte bara ett återkommande problem för dig, TS. Utan extremt återkommande i Familjelivs forum.
Och roten till problemet är nästan alltid att föräldrar anser det vara någon typ av rättighet att bilda nya familjer till höger och vänster.
Så det är eran attityd som förmodligen behöver justeras innan ni börjar leta lösningar.

Stannade i den första över 10 år och tyvärr inte jag som valde att avsluta. Tog 5 år innan jag valde att skaffa en ny relation och 5 år in på den att skaffa nytt barn så detr inte så att jag slängt mig in hastigt i någon relation hux flux.

Jag tolkar nu att TS skrevs i affekt och att det inte är så illa som det först lät. Tvärtom att den nya mannen är ganska engagerad i barnen. Ni har ju ändå nyligen bestämt er för att skaffa gemensamma barn, så detta med att vara en bonusfamilj hoppas jag att ni tänkt igenom ordentligt..

Sen tycker jag att barnen inte ska behöva vara hos pappan om de inte vill. Särskilt som min känsla är att pappan inte engagerar sig i dem så mycket. Detta är ju på sikt hans förlust.

Se till att få underhåll via FK och försök klara ekonomin tills dess. Vet inte hur det fungerar med barnbidraget, men borde inte allt komma till dig om barnet bor hos dig heltid?

Det här med ekonomi, skilda föräldrar och bonusfamiljer kan vara knepigt. Men tänk på att det i slutänden ju är barnen som kommer i kläm. Om man verkligen inte reder ut ekonomin så är det ju en sak, men annars tycker jag att man kanske får lägga lite mer pengar för barnens skull. Att pappan är snål (om så är fallet) kommer de underfund med så småningom och även det är hans förlust i framtida relationer.

Sen tycker jag att du i lugn och ro ska snacka igenom situationen med din sambo. Som andra skrivit så kan ju saker ändra sig i en familj, det får man vara beredd på, kanske särskilt i en bonusfamilj. Förklara också för din sambo hur starkt detta påverkar dig. Jag tänker att han väl vill att hans gravida sambo ska må bra och att ni bör kunna diskutera hur ni ska hantera saker. Inte minst hur man agerar om man blir oense (att bara dra är inte ok om man inte är överens om att man behöver lugna ner sig lite).