Sex med chefen

Vrid och vänd på det hur mycket du vill...

Visst. Mycket förblir garanterat okänt... men du verkar inte kunna förstå att risken för upptäckt är högst påtaglig, och absolut en möjlighet. Inte så osannolik som du vill påskina. 

Folk är ganska dåliga på att ljuga trovärdigt, över lag. Det vill nästan till att den som blir bedragen inte vill tro det kan hända. 

Jag har avslöjat otrohetsaffärer från en partner tre gånger... Jag har känt på mig att det är nåt fel varje gång. Jag har aldrig fått ett ärligt svar, men märkt att man ljuger för mig när jag tagit upp detta, och därför fått lov att avslöja... skaffa bevis och konfrontera. Det är för övrigt inte så svårt, om man blir tvungen. 

Jag har även vänner som blivit utsatta för otrohet och avslöjat detta, samt närstående som blivit ertappade.
Det händer.
Självklart finns det mycket som händer som aldrig avslöjas, för en massa människor. Säkert har också jag utsatts för mer än det jag avslöjat. Men så jäkla osannolikt är det inte att bli ertappad. 
Det budskapet verkar du envist motsätta dig. 

Mitt råd till TS står fast... vill du inte riskera bli ertappad: fortsätt då inte med otrohetsaffären. Slutar du är risken mindre att bli avslöjad. Men har man väl börjat verkar få kunna sluta helt.

Tycker den som bedrar det är värt risken, och kan leva med samvetet... Ja... då är det upp till den.

Men tänk till. Det är något som skadar en partner väldigt,  om det kommer fram. 

Jag blev mer misstänksam efter första gången jag insåg att jag blev bedragen. Och det skadar självkänslan mycket. 

Jag har vare sig vridit eller vänt på någonting. Allt det jag sagt är sant och det finns belägg, eller åtminstone sannolikhet för detta.

Risken har jag överhuvudtaget inte diskuterat.
Jag har verkligen inte skrivit att ett avslöjande skulle vara osannolikt. Var får du det ifrån?

Många otroheter förblir för alltid okända vilket alltså visar att många klarar av att bedöma riskerna och klarar att eliminera riskerna.
Jag är övertygad att många som blir avslöjade inte bryr sig om att ens försöka eliminera riskerna, sannolikt vill många bli avslöjade, medvetet eller omedvetet. Uppenbarligen är det många som tycker att det mer eller mindre kvittar om man blir avslöjad.
Om inte annat visas detta av att väldigt många blir väldigt enkelt avslöjade och många avslöjanden kommer från ren klantighet, dessa har inte ens försökt använda normal begåvning för att undvika bli avslöjade.

Jag håller absolut inte med dig om att människor skulle vara generellt dåliga på att ljuga.
Att ljuga är en grundläggande mänsklig egenskap. Alla ljuger. Många är väldigt väl övade i att ljuga trovärdigt.
Du själv, liksom jag och de allra flesta, har troligen någon livslögn som du inte avslöjar för någon. Du/de flesta har kommit att bli skicklig på att trovärdigt ljuga om eller dölja din livslögn.
Jag är övertygad att de flesta som verkligen vill ljuga trovärdigt, om detta är mycket viktigt för dem, och den som besitter åtminstone normal begåvning, klarar alldeles utmärkt att ljuga trovärdigt, om man ser det rent generellt.
De som upplevs vara dåliga på att ljuga trovärdigt har nog i de allra flesta fall inte ansträngt särskilt mycket för att ljuga bra. De är sannolikt slarviga, klantiga, obegåvade eller tycker att det mer eller mindre kan kvitta om deras lögn blir avslöjad.

Du upprepar att du har egna erfarenheter och att du känner till vissa otroheter som har avslöjats.
Jag förstår och jag respekterar detta.
Men jag accepterar inte att du utgår från bara det du känner till och verkar tro att du därmed har insikt i hela bilden. Har du ens på djupet reflekterat över att det självfallet och högst sannolikt finns många otroheter som aldrig blir kända, och som du inte kan referera till, och som du inte kan tycka något om? Inser du på riktigt att du inte känner till hela bilden, att du sannolikt bara känner till en mindre del av hela bilden?

Mitt råd till TS är att först och främst bedöma riskerna.
Hur och vad göra för att eliminera riskerna eller åtminstone minimera riskerna?
Om riskerna inte går att eliminera, står de kvarstående riskerna i rimlig proportion till det TS vill uppleva och få ut av sitt risktagande?
Om inte, så är mitt råd till TS samma som ditt råd.

När du nämner samvetet och att skada sin partner så tror jag att du återigen utgår bara från det du känner till.
Jag för min del är övertygad, det är mycket sannolikt att, många klarar att hantera sin otrohet utan att drabbas av dåligt samvete, eller drabbas så lite så det inte har någon avgörande betydelse.
Vad gäller att skada sin partner så gäller att: "Det man inte vet skadar en inte".

Du skriver att du har blivit bedragen flera gånger. Detta beklagar jag djupt. Jag förstår för jag vet hur det känns.
Men eftersom du har blivit det flera gånger, har du analyserat detta, vad beror det på? Kan du själv ha påverkat eller orsakat något, har du något eget ansvar, mot bakgrund att detta har upprepats mot dig flera gånger?

Tror mobben här hade reagerat annorlunda om det varit en man som trådskapare? Nu får jag en känsla att TS söker you go girl ryggdunkningar och skall uppvisa nån slags sorgesam självsäkerhet? Känns extremt självupptagen som inte inser vad sånt här drabbar oskyldiga som ofta barn och den utsatta drabbas av. 

Om det förblir okänt så drabbar det ingen.
Många otroheter, sannolikt de flesta, förblir för alltid okända.
Vilket självfallet innebär att i de flesta falla drabbas ingen, inga oskyldiga, inga barn och ingen drabbas överhuvudtaget alls.

Hade du varit okej med det om din man resonerade på samma sätt? I så fall, lägg fram konceptet "öppet förhållande" så kan ni gå runt och ligga med vem ni vill.

Har ett sådant med min man nu, han får ligga med vem han vill och jag med vilka jag vill, man behöver inte heller berätta det för varandra. Han vet att jag är borta några kvällar och han är borta några kvällar. "Have fun" säger vi och så är det färdigt. Mår så himla bra nu och har världens bästa sex, mitt problem var dock att jag inte hade dåligt sex utan inte tillräckligt ofta och det löste sig med en partner som "hade mer tid" eller flera stycken 

Du bara killgissar. 

Hela din retorik går ut på att det är ok att vara otrogen eftersom det inte kommer fram och ingen drabbas. 

Du har inga som helst belägg för att de flesta otroheter blir oupptäckta, det är vara en önskedröm från din sida. 

Om mina konstateranden om sannolikhet är obekväma för dig och du känner ett  behov av att kalla det killgissningar så är det helt ok för min del.
Hur du känner för detta påverkar ju inget i verkligheten utan det visar bara på dina egna känslor och din förmåga, eller oförmåga, att hantera dessa dina känslor.

Jag har medvetet valt att inte uttala mig om vad jag tycker om otrohet, jag har varit noga med att inte uttrycka något om ifall jag personligen skulle tycka att det är ok eller inte ok.

Om du som jag intresserar dig för och studerar dessa ämnen under lång tid, eller om du bara googlar om det, och om du har ett öppet sinne, så finns det massor av belägg för att många otroheter förblir okända, och med relativt enkla  sannolikhetsbedömningar är det fullt rimligt att det kan vara fler som förblir okända än de som blir kända.

Mot bakgrund av den kunskap jag har skaffat mig under åren är jag personligen fullt övertygad att otrohet är mycket vanligare än vad de flesta vill tro och mycket vanligare än bara de som blir kända.
Jag har också funnit starkt stöd för detta i samtal med människor som yrkesmässigt och dagligen arbetar med dessa och liknande frågor, t ex terapeuter, psykologer och andra.

Jag kan lova dig att mina personliga önskedrömmar handlar om helt andra saker än om otrohet.

Du har visst uttalar dig om otrohet. Du skrev att det inte skadar någon om det inte kommer fram. Sedan skriver du långa uppsatser om hur osannolikt det är att det kommer fram. Tror du inte folk fattar? Det är ju inte första tråden du deltar i, alltid med samma budskap, i lindat i en massa floskler. 

Och du behöver inte oroa dig, jag är inte ett dugg obekväm. Men det verkar du vara som inte vågar skriva rakt ut vad du tycker. Men det lyser igenom. Du är inte ett dugg objektiv. 

 

 

Du har fel,
du ljuger och inbillar dig själv en massa saker, så som så många gånger förr och så som du brukar göra i diverse trådar.

På förekommen anledning har jag medvetet valt att INTE uttala mig om vad jag tycker om otrohet, jag har varit noga med att INTE uttrycka något om ifall jag personligen skulle tycka att det är ok eller inte ok.

Om du kan visa med citat att du har rätt och att jag skulle ha fel så är jag självfallet beredd ta ett steg tillbaka och korrigera mig.

Vågar du på samma sätt lova att du korrigerar dig själv om jag eller någon annan i tråden kan visa att du har fel?

Eller så blir dessa förbindelser kända när personen dör och arvet ska delas ut.

 

Själv har jag haft sex med en jobbkollega på en motorhuv mitt i en skog när vi var på väg hem efter en föreläsning som vi båda var på. Det var 12 år sedan. Min kille känner inte till någonting. Det hände bara en enda gång och det är den enda gång jag haft en "utomäktenskaplig förbindelse". Visst, det var ett par nervösa veckor innan mensen kom. Min kille och jag hade ett barn innan och har fått barn efter det och älskar fortfarande varandra. Mitt "snedsteg" som jag kallar det för är min och dåvarande kollegans hemlighet. Har inte haft kontakt med honom sedan han slutade hos oss för fem år sedan.

Hej.. Hur ser er relation ut nu efter ett år ? 

Dina konstateranden om sannolikhet? Vet du vad sannolikhet är? Kan du visa underlaget du baserar dina sannolikheter på?

Sannolikhetsteori är inte astrologi, det är inget man sitter och fabulerar ihop.

Du måste åtminstone försöka se och förstå viktiga skillnader innan du börjar svamla om sådant du inte ens verkar ha förmåga begripa.
Jag har inte uttalat mig om och inte ägnat mig åt sannolikhetsteori utan enbart beskrivit vad som är sannolikt.
Om du läser lite bättre så bör du klara se att jag också har beskrivit en liten del av det jag faktiskt baserar det på.

Om mina konstateranden om sannolikhet är obekväma för dig så är det helt ok.
Hur du känner för detta påverkar ju inget i verkligheten.
Utan det visar bara på dina egna känslor och din uppenbara oförmåga att hantera dessa dina känslor

Men om du kan finna grund för och om du på sakligt sätt kan visa att mina konstateranden om sannolikhet är direkt fel så lovar jag härmed att ändra mig och korrigera mitt fel

Kan du ge motsvarande löfte om (när!) jag eller någon annan skulle visa att du har fel?

Synd att se att halva tråden kom att utgöras av diskussion om sannolikheten att otrohet upptäck eller ej.

Jag är nyfiken på hur det gått för TS. 

Följde hon rådet att avsluta otroheterna, eller tyckte hon risken var acceptabel, i förhållande till vad hon fick ut av affären?

Har det förblivit en hemlighet, eller har det kommit upp till ytan?

Ett problem med att ha en affär med chefen är att det kan ta slut, och då blir det lätt dålig stämning på jobbet. Om en måste säga upp sig - gissa vem det blir...

Opraktiskt.

Bara sluta tvärt om du inte vill hamna i frysboxen för all framtid av din övriga familj, din chefs familj och resten av eran gemensamma vänkrets.

Hur många otroheter har för alltid förblivit okända då?

Du vet att det där är en omöjlig sak att kunna påstå va? Dels för att du inte kan ha en sån vetskap utan att otroheten faktiskt är känd, och dels för att du inte kan se vad som kommer ske i framtiden.

Ni är båda två de sämsta människorna, usch!!! 

Det går faktiskt alldeles utmärkt för TS.  Vi har ett väl fungerande "förhållande" .
Fortfarande hemligt dock.  Vi ses när vi kan ,  ibland ofta, ibland mer sällan. 
Vi mår båda bra i våra övriga  förhållanden och får lite spänning då och då.  
Vi tänker fortsätta så länge vi kan.
 Puss på er