Är du det bästa som har hänt dina föräldrar?

Låter som att du har känslomässigt omogna föräldrar, ledsen för din skull för det.

Mina föräldrar är också känslomässigt omogna men på annat sätt. De sa ofta att de älskade oss barn men visade det inte, något som påverkat mig grovt i vuxen ålder och något som jag jobbar med ständigt.

Har själv egna barn och skulle gå igenom eld för dem.

Nej, just de orden har jag aldrig hört men jag har aldrig behövt tvivla på att jag varit älskad, trots att jag är en "olycka". 

Jag har själv barn, trots att jag aldrig varit direkt barnkär. Säger inte de sakerna du nämner till mina barn men berättar för dem dagligen hur älskade de är. 

Hörde du motsatsen då? Om inte så verkar dina föräldrar gett dig en rätt neutral bild av barn.

Nej, jag tror mamma och pappa var som lyckligast innan de skaffade barn. När de bara var de två. Mamma riktigt lyser av lycka på foton och ser ut som hon var en helt annan människa. Pappa var tydligen väldigt romantisk. Jag tror mamma mådde väldigt bra av att ha 100% av pappas uppmärksamhet 

Sen kom syrran och 4 år senare jag. 2 döttrar. Storasyster så problematisk att jag behövde anpassa mig helt. Både min storasyster och jag har borderline, mamma har det med fast utan diagnos. Jag tror det blev svårt för henne att behöva stå tillbaks själv och inte ha pappa för sig själv längre eftersom min storasyster behövde honom så mycket.

När pappa dog blev mamma mer och mer galen.

Men på de där fotona från när de bara är de två, hon verkligen...lyser. Om inte vi hade fötts så hade hon nog haft ett helt liv så där lysande och lycklig.

Hell no. Min mamma har alltid velat bli av med mig och till slut lyckades hon, så nu är hon nog glad även om hon spelar lite klädsamt ledsen ibland 🥲

Att ha en dålig relation till sina föräldrar kan göra att man saknar grundtrygghet. Många känner ju att föräldrarnas kärlek finns där oavsett vad. Jag har inte skaffat några barn ännu, men får se hur det blir med den saken 🤔

Absolut inte. Storebror är bästa barnet, först, störst, bäst och vackrast. Lillebror är familjens bebis. I mitten sitter jag, duktiga dottern som aldrig fått höra "bravo" men ofta fått höra "buuu". 

Mina föräldrar har nog aldrig nåja kanske en eller högst två gånger på 45 år sagt att de älskar mig. Prata känslor har de aldrig gjort och jag fick verkligen aldrig hjälp som barn, ungdom eller vuxen för all del med hur jag skulle tackla saker som händer i ett liv när man växer upp, vänner, pojkvänner, sambos och andra relationer som ju finns i ett liv.

Hur menar du med att dina föräldrar inte visade att de älskade dig? Hur tacklar du det som vuxen? Bra att du bryter cirkeln med dina egna barn.Jag var inte heller planerad och hela mitt liv har jag fått höra att de gifte sig för att jag råkade bli till. De bodde visserligen ihop då redan men jag får alltid höra att de gifte sig pga mig. Det har aldrig låtit glatt och positivt heller...

Men om du dagligen säger om att du älskar barnen så är det väl på samma spår som jag skriver om?Tyvärr så hörde jag motsatsen och har sen barnsben fått höra att barn är jobbiga, ett straff nästan och morsan har sagt tusen gånger att "skaffa aldrig barn för fan" och att det är tur att jag inte har barn osv i samma stil.

Är det verkligen neutralt att inte ge sitt barn känslan att vara önskad och det bästa som har hänt en?

Nae det låter inte så neutralt.. 
Tror dock att barnlängtan kommer naturligt, oavsett vad folk i omgivningen säger om saken. Men det är bara en gissning. 

Det låter verkligen 100% som att dina föräldrar är känslomässigt omogna. Rekommenderar dig att läsa/lyssna på boken "vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar" av Lindsay C Gibson. Tack vare den boken har jag lärt mig förstå mina egna känslor och lärt mig hantera mina föräldrar delvis, även om det är långt kvar tills jag är hel. Tror du kan bli hjälpt mycket! ❤️

Mina föräldrar kunde aldrig hjälpa mig varken som barn eller vuxen i mina känslor och de var mest tacksamma när jag var "den enkla/tysta". Jag hade ett krävande syskon som tog all energi och jag fick sköta mig på egen hand. Ingen fanns där för mig. Sen skilde sig mina föräldrar när jag var ung tonåring. Skilsmässan var tuff och jag och mitt syskon också för den delen mådde skit men ingen vuxen frågade oss så vi hittade vägar att kanalisera smärtan mot att inte få emotionell respons - hos mig blev det mycket alkohol och massa sex med flera olika killar i ständigt sökande på bekräftelse. Mina föräldrar var upptagna på eget håll och såg oss inte överhuvudtaget. Jävligt stökigt och giftigt.

Tvivlar inte på att jag är älskad men jag har noll behov av att vara det bästa som hänt mina föräldrar.

Varför är det viktigt att vara det bästa som har hänt sina föräldrar? Förhoppningsvis finns det många bästa som har hänt i en månniskas liv, och att få barn är en av dem, men långt ifrån det enda. För mig är det svårt iaf att jämföra olika saker, och jag tycker inte heller att man ska. Att få barn var otroligt stort och jag är så glad för mitt barn, men jag var också så lycklig då jag var förälskad och levde bara med min partner, mitt bröllop och de framgångar jag har haft på mitt jobb är också några av mitt livs höjdpunkter. 

Att vara älskad och önskad borde varje barn få känna, men man behöver inte vara det bästa som har hänt. 

Sen är ju tiden som förälder inte bara rosa moln och dans på rosor. Det är också sömnbrist, oro, sjukdagar, bråk, mer oro, känsla av otillräklighet, sexliv på sparlåga, kämpiga vardagar, brist på egentid, och ännu mer oro. Och en otrolig lycka och kärlek. Men bara lyckligaste tiden i ens liv är det inte, inte för mig. Och det betyder inte att hag inte älskar mitt barn av hela mitt hjärta och mer därtill.