Brottas med dåligt samvete nu, men man kan inte alltid tacka ja...eller?
Hej!
jag är en 27 snart 28 årig kvinna.
Jag har vart skilsmässobarn sedan jag var 2 år ca. Och det har sen jag var ett ganska litet barn präglat mig att jag vill vara alla till lags, ibland vill jag dela på mig själv och vara på två platser samtidigt, dels för att jag inte vill missa något men framförallt i yngre dar var jag rädd för att jag någon utav mina föräldrar besvikna om jag valde det ena framför det andra med den andra föräldern och vise versa.
Än idag kan jag tycka att det känns stressigt eller ångestladdat att behöva förklara för den ena föräldern att man kanske ska vara med mamma tex på julafton i år istället för pappa eller tvärtom.
Det har gjort att många ser mig som en extremt ödmjuk och ibland absolut FÖR snäll person för sitt eget bästa.
Jag har vid vissa tillfällen märkt av tendenser till en lätt besvikelse nämligen hos den ena eller andra föräldern om man somsagt gjort något med den andra istället eller haft andra alternativ. Då har jag i tystnad brottats med dåligt samvete, jämt.
Men när jag var ca 4 år så träffade min pappa en ny sambo som jag alltid klickat fantastiskt med och dom lever ihop fortfarande.
Nu till saken - Min pappa som fyller år på fredag ringde precis och bjöd in mig till hans födelsedagsmiddag som är på fredagkväll hemma hos dom. Men sedan igårkväll hörde en vän i en annan stad av sig, som dessutom fått barn som ej jag träffat än och frågade om jag ville komma till dom i helgen och umgås. Det är inte ofta vi ses jag och min tjejkompis då vi bor ca 25 mil från varandra. Ska tilläggas att vi länge försökt få till något och hon sa med ganska kort framförhållning att jag var välkommen i helgen. Detta är något jag länge velat hitta på och blev så glad när hon frågade. Jag visste om att pappa fyller år till helgen men hade vid det tillfället inte fått inbjudan än till kalaset/middagen. Däremot hade jag i bakhuvudet att Fars dag är på söndag och i annat fall kan jag ju passa på att fira både födelsedag och fars dag i ett då.
Men jag hörde direkt på pappas röst här bara för en kvart sen när han ringde att han blev besviken. Det lät på honom som att han trodde först att jag var ironisk när jag sa att jag skulle hälsa på min kompis i helgen och då redan åka på fredag Direkt efter jobb och därför inte kan. Men när jag förvarade mig och frågade om han blev stött eller besviken nu så sa han bara ? nej nej, åk du dit, gör du det ? med en viss ton som bara jag som känner han vet att den inte är genuin och att det finns en bitterhet i. Usch det gör så ont i hjärtat att behöva avvisa sin pappas födelseda. Han ringde först och var glad sen kom jag typ och pajade hans känsla med att säga att jag mer eller mindre har prioriterat annat i helgen. Ja, jag vet, jag är singel - 27 år gammal och har mitt egna liv och mina egna bestyr och bestämmer själv, men när vi la på hade jag inte en härlig känsla i magen. Känns som jag är en svikare på något sätt. Förklarade tydligt att jag gärna firar han på fars dag men då sa han bara att han hade innebandy match och att vi får höras om det om några dagar isåfall om/när det passar.
Min pappa har ALLTID ställt upp på mig med allt och vara för 2 helger sen så var vi i faniljen på pappas sida i Danmark och hade kul. Han bjöd på det mesta Och visade sån uppskattning för mig och familjen. Och bara det får mig till att känna att jag inte ger tillräckligt tillbaka, kan inte ens komma på en födelsedagsmiddag för jag ska åka 25 mil bort och träffa en efterlängtad vän...usch, detta tog udden av helgen. Kan ju somsagt inte dela på mig.
Men med tanke på min ålder så kanske det inte är så konstigt ändå att välja som jag gör till kommande helg?
vad tycker ni? Ska jag ha dåligt samvete?
Hatar att jag gjort han besviken nu. Inte för att han säger det rakt ut, men jag är expert på att läsa av folk - framförallt min förälder.
