Less på att vara föräldern som ska göra allt.

Men ha kvar situationen som den är då? Din man lär inte helt magiskt ändra på sig, och speciellt inte när han vet att du alltid finns till hands. 

Det är ju många människor som har det så. Det är fortfarande många som har jobb där man aldrig kan jobba hemifrån. Men problemet för dig är ju att du både ska jobba och passa upp. Det fungerar ju inte för dig. Den stora frågan blir ju, är mannen så oduglig att han inte själv kan ta hand om barnen en hel dag när du jobbar. Det är i så fall det stora problemet. Eller är det mest i ditt eget huvud det är så. Om du låter honom sköta det så kanske han faktiskt löser det. Eller så tar du över fl. Eller så fortsätter ni som nu och hoppas på att det blir bättre när ni båda jobbar och barnen är på förskola. 

När mottagaren av en eller annan orsak inte förstår budskapet så måste avsändaren ändra och anpassa sitt budskap så att mottagaren klarar att förstå.

Det vill säga om avsändaren har gott syfte och har en önskan att mottagaren ska kunna förstå budskapet.
Detta gäller vid all kommunikation.
Och detta gäller oberoende av vem som har rätt eller fel.

Motsatsen är självfallet omöjlig.
Om mottagaren inte förstår budskapet så har mottagagaren var sig möjlighet eller förmåga att själv göra ändringar för att förstå budskapet. Mottagaren är ju uppenbarligen ovetande om budskapet och dess innehåll.

Om avsändaren har gott syfte och verkligen har en vilja att mottagaren ska förstå och ska kunna ta till sig budskapet så är det endast avsändare som kan utforma budskapet på så sätt att mottagaren förstår det.

Återigen påpekar jag att detta gäller oavsett vad som är rätt eller fel och oavsett vem som är bäst, smartast eller vem som är en idiot, oavsett om sändare/mottagare är kvinna eller man.
Oavsett allt detta är det bara avsändaren som kan utforma och anpassa sitt budskap så att mottagaren förstår det.

Det är inget skitsnack.
Det är bara en generell redogörelse gällande vad som är sant och hur verkligheten faktiskt ser ut i de allra flesta fall (sannolikt alltid?).
Under förutsättning att jag fattat rätt, att ts och hennes partner är av motsatta kön?

Vad tycker du är skitsnack? Vilka delar mer i detalj? Och varför tycker du att det är skitsnack?

Du säger att ts enda möjlighet är att göra slut, för att partnern, han, vägrar göra sin del och pga hur han bemöter ts.
Jag håller absolut inte med dig om ditt råd när det enbart grundar sig på ts egen beskrivning.
Jag är ganska övertygad att ts partner kan ha en annan syn, troligen på det mesta, men åtminstone på någon del.

T ex, i de allra flesta liknande fall brukar partnern också ha något att säga gällande den andras bemötande och beteende.
De båda brukar i de allra flesta fall uppleva just den andres bemötande på väldigt olika sätt. Ofta på fundamentalt olika sätt.

Jag skriver att ts behöver ändra sitt synsätt, om ts har ett gott syfte och önskar sig en förändring.
Om ts verkligen önskar sig en förändring, om ts har ett gott syfte, framförallt för att själv få det bättre, så är det självfallet ts själv som måste göra något åt det. Det är ts själv som äger problemet.
Detta enkla gäller alltid eftersom ingen kan förvänta sig att det spontant ska dyka upp någon annan som löser ens problem åt en.

Jag har medvetet avstått från att kommentera partnerns synsätt eftersom jag inte känner till hans synsätt. Men generellt skulle jag förmoda att han också skulle behöva ändra sitt synsätt, troligen radikalt.
Men om ts beskrivning stämmer så har de båda försatt sig i en situation där ts inte kan hoppas på att han på eget initiativ ska komma ändra sitt synsätt.
Om ts ärligt önskar sig en förändring så är enda möjligheten att ts håller i initiativet.

Sedan om detta kan anses vara rätt eller fel, vem av de två som har mest rätt eller mest fel, vem som är bra eller vem som är den största idioten, det saknar helt betydelse i sammanhanget.
Sanningen är att om ts själv önskar en förbättring så är enda lösningen att ts själv gör något åt det.

Du skriver inget om vad problemet egentligen är?
Jag uppfattar att det har inte varit möjligt för dig att på djupet identifiera vad problemet är?

Du beskriver ganska mycket om vilka de olika följderna av era problem är, alltså symptomen.
T ex att han verkar glömma saker trots att han egentligen inte har dåligt minne.
Jag anser då att detta ligger i att han inte prioriterar de saker som han glömmer.
Du beskriver att han har förändrats och att hans bemötande mot dig har förändrats. Du säger att han faktiskt inte är samma person som du drogs till. Du säger att han inte vill lyssna när du tar upp saker.

Varför?
Varför prioriterar han inte det du vill att han ska prioritera? Vad är den bakomliggande orsaken till att han har förändrat sig, och ändrat beteende, och sitt bemötande mot dig?

Hur ser han på dig och på de förändringar, den personliga utveckling, som du har genomgått?
Har du själv förändrats något? Till någon del på liknande sätt som han? Eller på vilka sätt?

Har du tagit reda på svaren på alla dessa frågor? Och svaren på andra viktiga frågor som jag inte kan ha en aning om?

Jag förstår på din beskrivning att du har ganska god koll för följderna, alltså på symptomen, du kan räkna upp nästan hur många olika saker som helst.
Men jag kan inte se att du någonstans har beskrivit varför?
Vad är de bakomliggande orsakerna?

Om du själv önskar dig en förändring så behöver du själv åstadkomma något mera än att bara räkna upp alla följder av era problem.
För att lyckas åstadkomma något, om det är din ärliga vilja, så behöver du först identifiera de bakomliggande orsakerna.

Du har valt denna mannen.
Han gick med på att du valde honom, förmodligen var han lycklig för att han blev vald av dig.
Då förutsätter jag att han tidigare har lyssnat på dig utan att sucka och utan att himla med ögonen.
Vad är de bakomliggande orsakerna till hans ändrade beteende och bemötande? Vad är de på djupet verkliga orsakerna till att han inte längre är lycklig i att du valde honom?

Du sa 'Hur sjutton får man nån att försöka förstå att de måste engagera sig när man fått barn, inte att man bara kan få saker att fortsätta som vanligt' .

Så om han inte engagerade sig efter ett barn, utan fortsatte som vanligt, varfor ett andra?

Det är väldigt många som jobbar heltid och inte har många timmar med barnen på vardagarna, kan ni kanske utöka tiden till 19 istället för 18.30?

Ha bestämda dagar du tränar, turas om med matlagning varannan dag och när han ska till bvc så skriver  en liten kom ihåg lista, jag har också glömt saker som jag skulle fråga 

Nu vet jag inte hur mycket kläder du köper men om du ändå försöker gå ner i vikt så kanske det räcker med basplagg under tiden, visserligen har han inget att gnälla över när ni har delad ekonomi

Det är jobbigt med två småbarn men så fort man bestämmer sig för att hjälpas åt istället för att gnälla på varandra så blir det lättare, man hjälper med det man kan helt enkelt, men det betyder ju inte att en ska göra allt.

Är du en sådan person som tror att du gör allt och är oumbärlig fast det egentligen inte förhåller sig så i verkligheten? Det kanske är där problemet ligger, att du har för höga tankar om dig själv. Det vore intressant att höra din mans version. Och om det är så jobbigt och han är så värdelös- varför tar du inte över föräldraledigheten och han börjar arbeta? 

Varför lämnar du honom inte då om allt är dåligt med honom? Jag tycker att du resonerar väldigt omoget och verkar ha någon slags övertro på dig själv. Lämna honom så han slipper dig, du verkar ändå inte älska honom när du skriver som du gör

Ja, fast - du jobbar ju?? 

Jag antar att du måste ägna dig åt arbetet på arbetstid? Eller tänker jag fel här?

Det är så livet som förälder ser ut. Från det att man börjar jobba igen så har man ingen tid med barnen dagtid. Då är de på förskolan eller i skolan.

Ni verkar ha orealistiska förväntningar på tillvaron. 

Jag undrar också varför du måste jobba extra på kvällarna. Man ska ju jobba på arbetstid, inte på fritiden. Kan du byta jobb?

Och om man går ner i tid så SKA man ha mindre jobb, det är en fackfråga annars.

Har ni råd att gå ner i arbetstid ett tag så gör gärna det. Småbarnstiden kommer inte tillbaka och det blir mindre stress.

När våra barn var yngre hade min respektive en tendens att sk mamma mig också. Livet vart outhärdligt, jag stod på kanten till att lämna, för hon kunde inte se våra olikheter utan fastnade i ett evigt tjatande och gnällande. I en fas där vi i princip var överens om att gå isär så släppte hon det mesta, och saker föll sig mer naturligt. Automatiskt tog jag en mycket större roll än henne, och det visade sig till hennes förvåning att jag kunde lösa allt själv, utan att det var särskilt jobbigt också.

Problemen uppstår när partners har en förvänting på den andre, hur hur denne ska vara. Och tror att gnäll på något sätt löser problem. Jag tror män gör det minst lika ofta, fast på andra saker.

Vi vart i princip kära på nytt, och har en oerhört stark relation där alla delar är mer levande än innan. Jag gör i princip det mesta som kräver min fysiska insats, som skjutsningar, hämtningar, träningar, matlagning, och hon är mer administratör som ser till att allt är med mellan svängarna, ser till att kläderna ligger där det är lätt att hitta, etc. Sen så delar vi på andra hushållssysslor automatiskt , jag tar kök ytskikt dammsugning och disk, hon tvättar och torkar golven.

Men framförallt har vi slutat gnälla och skälla på varandra när det skiter sig, för det gör det fortfarande hela tiden, sånt är ett dynamiskt familjeliv. Är en part helt slut en vecka, säger inte den andra ett ord utan snarare visar förståelse 

Ni är inne i en negativ spiral där ni bara ser varandras brister, och har slutat se till hela maskineriet ni faktiskt gör.

En annan bonus var att när jag vart helt släppt med barnen, blev det så att de lärde sig själva ta en portion ansvar. Glöms gympaskorna, får man köra i strumporna och så vidare. så även om jag är den som ska ha koll har de blivit utvecklade individer med ett seende och ansvar att klä på sig, ta med läxan, tänka efter om det är något i skolan idag. För dom fattar att jag inte har tid eller kapacitet att tänka på varenda grej. Många har en gnällig mamma som gör att ingen någonsin tar fullt ansvar, män som barn. 

 

Kontentan av ditt inlägg är alltså att inga kvinnor bör skaffa barn med en man, då han inte är intresserad?

Oerhört misogynt och generaliserande mot både kvinnor och män.

Sluta jobba hemifrån 50%, åk till kontoret och sitt där och jobba eller till nått café så är du inte i närheten och han måste göra och klara saker själv. Han måste få känna på konsekvenserna om han glömmer så att han minns nästa gång.

Gå därifrån och sen när du kommer hem kan du vara en närvarande och glad förälder. 

Det du skriver om kontentan är din egen åsikt och din egen slutsats.

Jag är för min egen personliga del inte ens i närheten av att dra någon motsvarande slutsats eller ha samma åsikt som du.

Om du på något märkligt känslomässigt plan har ett behov av att kalla sanningen och helt uppenbara slutsatser för misogyn, om du känner att det jag skriver uttrycker kvinnohat, så får det stå för dig själv.

Jag älskar kvinnor rent generellt, min kärlek till kvinnor har varit en viktig del i mitt vuxna liv, och jag älskar min fru så till den grad att jag har en mycket stark strävan att skänka henne villkorslös kärlek.
Och jag är pappa till tre underbara barn.
Jag vågar lova dig med absolut 100% säkerhet att ingen som känner mig, ingen vare sig kvinna eller man, skulle ens komma på tanken att koppla ihop mig med kvinnohat.

Om du vill diskutera med mig så diskutera gärna de saker jag har skrivit. Jag ser fram mot dina sakliga argument, och de sakfrågor som du vill diskutera, och jag lovar i så fall sträva efter att förhålla mig seriöst till dina invändningar och argument. 

Men dina egna känslor gällande kvinnohat kan du behålla och odla inom dig själv, om du känner ett behov av att ägna dig åt sådant. Det rör inte mig.

Om ditt inlägg egentligen bara visar att du inte har någon enda saklig invändning mot någon enda del av det jag har skrivit, så ser jag det som din bekräftelse på att jag har rätt, helt och hållet eller i huvudsak rätt.
I så fall undrar jag om ditt problem med mitt inlägg mer är att du på ett personligt plan känner dig mycket obekväm med att få uppenbara sanningar beskriven för dig?

Så det är en uppenbar sanning att det bara är kvinnan som vill ha barn? Och mannen är alltid sämre på att ta hand om barn?
Det är misogynt med generaliserande ibland. Ändå kan generaliserande inte alltid undvikas.
Jag menar inte att du som person är det! Ändå består hela ditt inlägg av text som visar på hur lite misogyn just du är. Ta det lugnt:) Vi alla kan komma med generaliserande inlägg ibland!

Har läst igenom tråden och har svårt att förstå vad ditt problem är.

-Du jobbar vad jag förstår det 100% men 50% av tiden jobbar du hemifrån. Ändå springer du runt och lagar mat, kommenterar hur din sambo lägger upp sin föräldraledighet, packar och har dig. Jobba för fan. Klarar du inte att jobba hemifrån så gör inte det.

-Du vill ha mer av barnens vakna tid. När du jobbar eller vadå? Du vill komma hem tidigare? Gå ner i tid då eller så får du gå på föräldraledighet igen. Man kan inte få allt, vad är det du inte har förstått med det i en förhoppningsvis vuxen ålder?

-Att din sambo hellre tränar när barnet sover och att du hellre städar får ni acceptera. Helt rimligt att dela hushållsarbetet men man måste acceptera skillnader.  Tål du inte se stöket hemma -jobba inte hemifrån. Stackars din sambo att ha ditt "hjälpande" hela tiden.

- Om han för tredje gången står med en unge i blöta byxor och utan ombyte så tar han med sig ombyte nästa gång. Eller inte, kanske får han åka hem -hur som helst är det hans problem. Inte ditt för du är upptagen av att jobba och märker inte det. 

-Till sist, tar era barn på riktigt skada av din sambos föräldraskap? Går de hungriga och kalla? Tar de kanske skada av den dåliga stämningen era samarbetsproblem skapar?